Att fastna i Raketost

Jag tror att det var Jan Gradvall, en av Sveriges främsta musikjournalister, som en gång skrev något i stil med ”att sluta ta in ny musik när man är ung är som att fastna med ett glas apelsinsaft och några torra kex för resten av livet”. Det vill säga att aldrig utöka sin smakpalett till vuxnare delikatesser som exempelvis löjromstoast och ett krispigt glas vitt vin. Att cementera smakpreferenserna innan man fått uppleva de verkligt finstämda kulinariska njutningarna.
Måhända är det likadant med språk. Jag vet inte hur många gånger jag läst att någon vägrar att acceptera ord, uttryck och grammatiska regler som tillkommit eller förändrats efter att hen gick i skolan. Eftersom jag inte resonerar så tänker jag att det är en mängd användbara och härliga språkliga möjligheter som man förvägrar sig när man likställer nytt med dåligt och fel.
Här är några exempel på vad som benämns som alltför nytt och därmed irriterande i ett språkforum på nätet: skala upp, tratta ner, slippa, inrymma, sekund­meter, kötta, fronta, svärdotter, namedroppa, spendera (om tid), pannben, inbillning och att skriva ni och du utan inledande versal. För mig är alltihop prima möjlig­heter till variation och nyanser. Förutom det där med du och ni med små bokstäver, som innebär att undvika en osviklig markör för mossighet – inte artighet.

Låt oss för skojs skull anta att en person som stängt intaget för språkliga nytillskott under den mest receptiva skoltiden nu är 65 år gammal. I så fall ­började personen i fråga i mellanstadiet 1969. Låt oss för samma skojs skull anta att andra dörrar spikades igen vid samma tid.
Modemässigt hade det inneburit att hen fortfarande går runt i hippietuff afghanpäls eller kortkort kjol från Mary Quant.
Underhållningen hemma i vardagsrummet är begränsad till svartvita sändningar genom en (1) kanal (okej, ett gränsfall – TV2 introducerades i december 1969). I denna enda kanal får vederbörande hålla tillgodo med linjära program som Hylands hörna, High ­Chaparall och Partaj.
Träningen sköts framför tv-­apparaten med hjälp av Bengt Bedrup och hans Träna med tv. Och omfattar förmod­ligen sockiplast. Samt tuperat hår om vi pratar om en kvinna.
På matbordet står det Raketost och någon brun rätt med sås och kokt potatis.

Givetvis finns det inte något internet i denna hypo­tetiska människas liv och inga av de möjligheter vi har att sköta saker via ­webben. Om hen skriver en text som den här är det på en skriv­maskin på ett pappersark som sedan skickas i ett kuvert till redak­tionen för Språktidningen. Och jag orkar inte ens tänka på vilket tillvägagångssätt man har för korrigeringar och omtag.
Det kan förstås väcka nostalgiska ljusglimtar att tänka på Hylands hörna och mode från Swinging London. Men nog hade det känts begränsat och inskränkt att vara fångad i en så stagnerad tidsbubbla och inte tillåta sig att åtnjuta något av det samtiden erbjuder som inte fanns ”förr”.
Detsamma borde gälla språkets ­utveckling. Och musikens.