Gott syfte men inga pengar

Sverige finns det i dag fem nationella minoritetsspråk: finska, meänkieli, samiska, romani chib och jiddisch. Detta är ett resultat av att Sverige 1999 skrev under Europarådets stadga om landsdels- och minoritetsspråk. Den trädde i kraft året efter.

Beslutet förde med sig en rad rättigheter för de nationella minoriteterna och för talare av de nationella minoritetsspråken. Rättigheterna säger bland annat att staten ska erbjuda förskola på och undervisning i dessa språk.

Hösten 2016 utsåg regeringen en särskild utredare för att se över minoritetspolitiken – särskilt om Sverige borde öka sina åtaganden i förhållande till Europarådet.

Slutbetänkandet Nästa steg del 2, som kom i november 2017, föreslår bland annat mer undervisning på de nationella minoritetsspråken i förskolan och att dessa språk ska erbjudas som ämne i grund- och gymnasieskolan.

Samtidigt kom ytterligare en utredning, Nationella minoritetsspråk i skolan, av Jarmo Lainio, professor i finska. Han konstaterar att ett ökat stöd för de nationella minoritetsspråken i skolan skulle gynna både eleverna och samhället. Såväl forskning som erfarenhet visar att elever som lär sig sitt modersmål bra presterar bättre även i övriga ämnen. Den stärkta identitet som kommer med att lära sig modersmålet har också visat sig leda till förbättrad psykisk hälsa.

Vi menar att det är rimligt att öka Sveriges åtaganden för grund- och gymnasieskolan.

I praktiken har många av de förändringar som utredningarna föreslår redan införts genom andra lagändringar. Därför menar utredarna bakom Nästa steg del 2 att det inte finns skäl att skjuta till ytterligare medel. Vad de inte tar hänsyn till är att det redan i dag råder en stor brist på legitimerade modersmålslärare för flera av de nationella minoritetsspråken. Att förbereda, rekrytera och utbilda lämpliga kandidater är kostsamt. För att kunna leva upp till vad man förbinder sig till, behövs åtminstone en punktinsats i form av extra tillskott till de lärosäten som i dag utbildar modersmålslärare i de nationella minoritetsspråken.

De förändringar som föreslås för förskolan innebär att föräldrar får en stärkt rättighet att ha sina barn i förskolor där det nationella minoritetsspråket talas till väsentlig del. Ett sådant ökat uppdrag till förskolorna kommer att öka behovet av förskollärare med mycket goda kunskaper i språket, samt behörighet att arbeta med språkbadspedagogik och flerspråkighetspedagogik i förskolan. Även detta kräver förbättrade möjligheter att förbereda, rekrytera och utbilda lämpliga kandidater.

Dagens brist på modersmålslärare gör att Sverige redan nu har problem att leva upp till sina åtaganden. En sannolik framtida brist på förskollärare som talar nationella minoritetsspråk kommer att innebära ytterligare utgifter för såväl stat som kommuner.

I inledningen till Nästa steg del 2 står det så här: ”Några bedömningar eller förslag […] bygger på att uppdrag lämnas till myndigheter, vilket skulle kunna få konsekvenser för statens finanser. Sammanfattningsvis kan sägas att utredningen inte anser förslagen föranleder höjda anslag eller särskild finansiering.”

Vi anser att de här två meningarna direkt motsäger varandra. Jarmo Lainio kommer fram till att förändringarna för grund- och gymnasieskola kommer att kosta kommunerna 80 miljoner kronor. Och då räknar han inte med ökade kostnader för förskolorna och inte heller ett ökat behov av att utbilda modersmålslärare och förskollärare med kunskaper i de nationella minoritetsspråken.

För att uppnå verklig förändring krävs tillräckliga resurser. Utan tillräcklig finansiering är de föreslagna förändringarna inget mer än symbolpolitik.

Tommaso Milani är professor i flerspråkighetsforskning vid Göteborgs universitet.
Susanna Karlsson är lektor i svenska vid Göteborgs universitet.