Swanberg: Biografen

Metoden att skriva i jagform om en annan person växte fram under arbetet med boken Sorgfågel, om den livstidsdömda Annika Östberg. Från början var tanken att skriva en traditionell reportagebok, men Lena Katarina Swanberg fick inte ta med sig penna  eller papper under de många besöken på fängelset i Kalifornien. I stället memorerade hon  Annika Östbergs ord och skrev ner dem efteråt. Så föddes berättarjaget som inte var författarens eget.

- Jag lät henne prata i mitt huvud. Det blev ett sätt att placera henne närmare  läsarna, så att de får höra hennes röst, som är väldigt speciell, i stället för min, säger Lena Katarina Swanberg.

Boken om Annika Östberg kom 1999. Sedan dess har Lena Katarina Swanberg skrivit uppmärksammade biografier om bland andra schlagerstjärnan Jessica Andersson, krögaren Carl Jan Granqvist, tsunamiöverlevaren Pigge Werkelin, mästerkocken Nils Emil Ahlin och Parisoula Lampsos, som hade ett mångårigt förhållande med Iraks störtade diktator Saddam Hussein.

Arbetet med en biografi tar i vanliga fall ungefär ett år. Råmaterialet till biografierna är hundratals intervjutimmar. Lena Katarina Swanberg använder inte bandspelare. I stället antecknar hon, men skriver sällan ner fullständiga  meningar. Anteckningarna kompletterar hon vid datorn. Under intervjuerna jagar Lena  Katarina Swanberg detaljer om allt från väder till kläder som kan ge berättelsen liv. Hon söker också efter det språk som kännetecknar personen, och det sättet att berätta anger sedan tonen i boken.

- Jag måste placera personerna i en scen och få dem att prata i presens.  Det jag letar efter är hur de låter när de pratar med mig, deras ord och uttryck. Pigge Werkelin använder ofta lite tidstypiska ord som skogstokig. Någon recensent tyckte att jag hade kunnat variera mig lite mer i boken, men då hade det ju inte låtit som Pigge.

Att skriva biografier är inte ett tillfälle att briljera med egna synonymer, liknelser och metaforer. Det är den intervjuades talspråk Lena  Katarina Swanberg vill fånga.

- Personerna ska tala från boksidorna, inte jag. Därför antecknar jag specialord. I Pigges fall skrev jag väl inte ens ut skogstokig i anteckningarna till slut, utan förkortade det bara st. Vissa meningar skriver jag också ner ordagrant, om det är där tonen ligger.

I boken Hedersmordet på Pela berättar Breen Atroshi, lillasyster till den mördade Pela Atroshi, om hur familjen inte accepterade att Pela hade en svensk pojkvän. Mordet var ett sätt att för övriga syskon visa vad som hände om någon trotsade familjens överhuvud. Att svenskan inte var Breen Atroshis modersmål gav berättelsen en säregen ton, som Lena Katarina Swanberg snappade upp.

- Hon berättade på ett lite torftigare och enklare sätt. Men hon gjorde ibland svenska översättningar av arabiska ordspråk, som när vinden kommer in mellan bergen är det sädesaxen som står främst som måste falla först. Det var så Breens farfar beskrev varför hans första barnbarn, Pela, måste falla. Jag rös när jag hörde det, och med sådana uttryck växer ju svenskan.

För att det ska bli en biografi krävs dramatik. Sättet att se på en god historia har Lena Katarina Swanberg hämtat från Astrid Lindgren.

- Hon sade en gång att en bra berättelse ser ut som en gädda. Där finns huvudet som biter sig fast, hela kroppen med all mat på och stjärten som snärtar till. Det mönstret följer jag. Man kan vara urtrevlig, fast om det märkligaste som har hänt en är att man har snubblat på en trottoar, då finns det ingen gädda och då blir det heller ingen bok.

I januari 2011 kommer en biografi om skådespelaren Börje Ahlstedt. Liksom många andra av Lena Katarina Swanbergs böcker räknar förlaget med att den kommer att uppmärksammas på löpsedlar och i morgonsoffor. Men då är det inte författaren Lena Katarina Swanberg som står i centrum för uppmärksamheten, utan den vars livshistoria hon berättar. Ibland, som i biografin om Jessica Andersson, finns hennes namn bara med på bokens baksida.

Vid ett tillfälle har Lena Katarina Swanberg dessutom varit spökskrivare och författat en biografi åt en känd svensk utgiven i denna persons namn - vem är fortfarande hemligt.

- Mitt ego krymper nog med åldern, men precis när en bok har kommit ut är jag både sur och arg på en gång. Här har jag slitit svinlänge med något, skrivit, gjort research och intervjuat, och så bryr sig ingen om mig och den berättelse jag har åstadkommit. Men det som gör mig allra mest arg är om någon av dem jag porträtterat säger att de har skrivit en bok. Då sitter jag hemma i soffan och bara dör. Jag blir jättejobbig, ringer upp och håller en föreläsning där jag säger "mycket har du gjort, men du har inte skrivit en bok". Där sticker förstås egot upp.

Vad som hamnar i biografin är en överenskommelse mellan Lena Katarina Swanberg och den vars liv hon skildrar. De avgör tillsammans hur känsliga uppgifter ska hanteras. Makar, släkt och vänner har däremot ingen vetorätt. Att inte låta närstående ha synpunkter på innehållet är en läxa hon lärde sig efter den första biografin, som handlade om regissören Colin Nutley.

- Med Colin Nutley är det svårt att veta vad som är sant och vad som är skrönor. Han berättade  öppenhjärtigt och tyckte att det var kul. Men när det närmade sig utgivning började många att bli oroliga. Hustrun Helena Bergström skulle säga sitt, ex-hustrun, barnen, Rikard Wolff och en massa andra också. Det blev en stor krets av människor som sade "det här kan du inte säga", och vi strök allt det. Den boken borde inte ha kommit ut. Man hade till slut tagit bort all mat på gäddan.

Själva skrivandet är ensamt och intensivt. Arbetet kännetecknas enligt Lena Katarina Swanberg av "nedskärningar, sönderklippningar, hopfogningar och fragment" som ska forma en spännande skildring av ett livsöde.

- Det är som att bygga ett bord. Det krävs ett gott hantverk för att göra det stabilt. Jag äter filmjölk, skriver hela dagarna och träffar ingen. Det är ett eremitliv som fortsätter genom att jag tänker på boken tills jag kan den utantill även när jag sover. Jag sitter för mig själv och så är det någon som pratar i huvudet på mig.