Språkets tunna slöja över psyket

På en semesterresa i slutet av 1800-talet hamnade psykoanalytikern Sigmund Freud i ett samtal med en dyster ung man, som var övertygad om att han själv och alla andra välutbildade och begåvade unga var dömda att leva sina liv utan att deras talang skulle få blomstra.

Han försökte sätta ord på känslan. Letade i sitt minne efter en rad ur den romerske diktaren Vergilius bok Aeneiden, ögonblicket när en besegrad krigare ropar efter någon som kan stiga upp ur hans märg och hämnas. Men hur löd det exakta citatet?

”Nu kom jag på det”, sa ynglingen till Freud: ”Exoriare ex nostris ossibus ultor.”

Freud sa ingenting, men hans blick avslöjade vad han tänkte. Att kunna citera korrekt ur Vergilius tillhörde allmänbildningen.

”Se inte så nedlåtande ut”, sa den unge. ”Jag vet att det är något fel i mitt citat, men vad … kan du hjälpa mig?”

”Med nöje”, sa Freud. ”Exoriare aliquis nostris ex ossibus ultor.”

Ynglingen suckade:

”Vilken idiot jag är. Jag utelämnade aliquis. Hur kan jag glömma ett så viktigt ord?”

De resonerade om att han kanske fick dåliga vibbar av ordet aliquis, som betyder ’någon’. Sigmund Freud bad ynglingen att associera fritt kring det. Eftersom ordet gick att dela upp i två: a och liquis, började den unge mannen omedelbart associera till vätskor, och till en historia om ett helgon vars blod blev till genomskinlig vätska varje år (liquidus betyder ’vätska’ på latin). Den unge berättade för Freud att hans flickvän inte hade haft mens på en månad. Psykoanalytikern drog slutsatsen att det utelämnade ordet, som påminde om ’vätska’, kunde tyda på att den unge mannen led av graviditetsskräck.

”Det stämmer ju, utbrast ynglingen. Jag är livrädd för att hon ska vara med barn. Det skulle förstöra allt ...”

Sigmund Freud berättade år 1901 i boken Vardagslivets psykopatologi om uppkomsten av fenomenet ”halka med tungan”. Sedan dess har det tillhört den populärpsykologiska allmänbildningen att känna till att när en person är på väg att säga en sak, men av misstag råkar säga något annat, har själva misstaget ofta en djupare innebörd, och avslöjar något om oss. Det kan vara en tanke, en önskan eller en inre drivkraft – ibland en till synes alltför uppenbar. Den amerikanske senatorn Ted Kennedy höll i slutet av sin karriär ett tv-sänt tal om utbildning, och sa: ”Our national interest ought to be to encourage the breast … the best and the brightest”. Den överslätande förklaringen att felsägningen kanske bara gick att härleda till ett oskyldigt förargligt r, som bara råkat överfalla tungan i fel ögonblick, hade svårt att få gehör. Varenda tv-tittare kunde se att Kennedy formade sina händer till två kupor samtidigt som han sa ordet breast, ’bröst’.

Nog finns det en jordmån för att forska på felsägningar. Medelhastigheten i en människas ordflöde lär vara ungefär 150 ord i minuten. Psykologer och språkforskare har räknat ut att var och en av oss därmed säger fel mellan 5 och 22 gånger varje dag. Men felsägningar har inte monopol på att avslöja vilka vi är – och hur vi mår.

När människor år 2006 började twittra, öppnades portarna för nya studiefält. Alla som hade ett konto kunde skicka ut en uppdatering om vad de gjorde. ”Många undrar varför, men det är bra för forskningen”, skriver socialpsykologen William Pennebaker, professor vid University of Texas, i sin bok The secret life of pronouns.

William Pennebaker har decennier av forskning om sambandet mellan ord och psykisk ohälsa bakom sig. Han hävdar att i synnerhet de minsta och enklaste orden avslöjar saker om vår psykiska hälsa, och tar ett antal uppdateringar från fyra twittrare med många följare som exempel.

Paris Hilton, mediepersonlighet: Good morning everyone! Have a fabulous day! Xoxo Paris :)

John McCain, tidigare amerikansk senator: Went to the mountains above Beirut yesterday to meet with Walid Jumblatt – the leader of the Druze – fascinating experience.

Oprah Winfrey, mediemogul och programledare i tv: Hanging out with friends – ”pom” martinis-getting ready to watch xmas special. 10 eastern 9 central. Going caroling afterward!

Lady Gaga, artist och låtskrivare: time to drink a bottle of wine and sketch for the new tour. st.louis was brilliant. there’s eyeliner on my knee, and blood on my elbow.shady

Vid en första anblick ser allt tämligen standardiserat ut. Paris Hilton önskar oss en fantastisk dag, John McCain rapporterar om ett möte, Oprah Winfrey berättar om planer för kvällen och Lady Gaga vill att vi ska sugas in i turnékänslan.

Men William Pennebaker menar att Paris Hilton avslöjar det mesta om sig själv, bara genom att presentera sig som ”mediepersonlighet” och genom sina utropstecken och smileys. John McCain, å sin sida, visar att han vill imponera med sina stora ord, och att han har problem med att anknyta till folk. Oprah röjer inte bara att hon är Försäljaren med stort F, utan också har en grandios självbild. Lady Gaga, hävdar William Pennebaker vidare, avslöjar att hon är vild men också eftertänksam, och att hennes egenhet att bli djupt personlig i sättet hon använder pronomen – my i my knee och my elbow, ’mitt knä; min armbåge’ – kan tyda på att hon är depressiv.

William Pennebakers ganska långtgående analyser av ordens dolda innebörder, bygger på en annan metod än Freuds samtal, vars poäng var att patienten uppmanades att själv associera sig fram till en möjlig tolkning.

Under 1980-talet visade William Pennebaker att människor som hade haft en traumatisk upplevelse blev hjälpta av att skriva om sina erfarenheter regelbundet, femton till tjugo minuter om dagen i minst fyra dagar. De som i skrift brottades med trauman mådde flera år senare mycket bättre än traumatiserade människor som fått i uppgift att skriva om andra saker.

I senare studier har det visat sig att den som skriver om känslomässigt närliggande saker inte bara mår bättre i själen, utan också får bättre immunförsvar, sänkt blodtryck, bättre sömn och ökad hjärnaktivitet.

Teorierna om varför varierar. En del forskare hävdar att den som genomgående konfronterar jobbiga känslor minskar deras skrämmande grepp, att man anpassar sig till dem.

Andra pekar på det ohälsosamma i att älta saker, och på att många människor som har haft en traumatisk upplevelse oupphörligt spelar upp dessa i sina huvuden i ett försök att förstå sitt lidande. Dessa ständiga tankar stör sömnen och gör det omöjligt att klara jobb och relationer. Att skriva innebär att hitta mening och förstå händelserna. Sådant kan lösa upp knutarna. Men kanske, resonerar William Pennebaker, ligger nyckeln inte bara i skrivandet i sig, inte bara i att skriva om känslor, utan i hur man gör det.

De historier människor berättade var starka. Sexuella övergrepp. Misshandel. Skilsmässor. Förödmjukelser och lidande. Några skrev med humor, andra med vrede, många kallt och sakligt.

Vilka dimensioner av skrivandet kunde förebåda förbättrad hälsa? Låg hemligheten i själva språket?

Tillsammans med kolleger byggde William Pennebaker upp ett datorprogram som kategoriserade ord i olika psykologiska begrepp. Man byggde exempelvis upp en ilske-ordbok, som innehöll 180 ord som mörda, revansch, vrede och hat. Man skapade ordböcker med ungefär lika många ord för sorg och ångest, och för positiva känslotillstånd. Man genomförde sedan studier med collegestudenter, livstidsdömda fångar och ingenjörer som just hade blivit arbetslösa.

Det man såg var framför allt tre saker: Människor som genomgående använde negativa ord om sina känslor blev inte bättre. Men detsamma gällde människor som genomgående använde positiva ord. Bäst återhämtade sig människor som började med sin berättelse med få ord som uttryckte en insikt eller reflektion. Sådana ord, ifall de ökade med tiden, var en fingervisning om att skribenterna skulle komma att må bättre.

Det terapeutiska arbetet handlade alltså om att få ihop en berättelse, en historia om sitt psykiska liv. Det intressanta var att det just handlade om att ”bygga ihop en historia”. Att ha en färdig historia redan från början var inget framgångsrecept. Då blir man som en Woody Allen-figur, som talar oupphörligen om sina neuroser, men aldrig förändras. Att återberätta samma historia gång på gång är ett klassiskt symtom på depression.

Det var när William Pennebaker och hans kolleger övergick från att studera verb, substantiv och adjektiv till att fästa blicken på småord som pronomen, som de hittade saker. Trots att pronomen, prepositioner och artiklar endast utgjorde en promille av orden i samtliga språks listor med ord för ilska, sorg, glädje med mera, utgör de en tyst majoritet av allt som sägs och skrivs. I studiet av dessa småord fanns betydande fynd.

Ju mer personerna förändrade sitt sätt att använda pronomen, desto bättre blev de. De som blev friska använde sig i början av många jag, och senare av andra pronomen som de, hon eller han.

Stora likheter finns med en framgångsrik terapisituation: en patient börjar med att prata om sin partners tjat. Terapeuten inflikar: Och hur mår du då? Patienten börjar tala om sig själv, tills terapeuten säger: Och hur ser din partner på saken?

Hemligheten bakom skrivande som hälsobringande verksamhet följde samma mall, en resa mot att börja kunna se på egna problem från olika perspektiv.

William Pennebaker antog att ett pronomen som jag var överrepresenterat bland självupptagna, narcissistiska män med makt och hög status. Men det visade sig att män med makt och status faktiskt använde jag minst. Formeln hög status = få jag-ord, kunde William Pennebaker få anekdotiskt bekräftad genom att gå igenom sina mejl. Förekomsten av pronomenet jag speglade så gott som alltid en makthierarki. Den underlägsne använde pronomenet rikligt, som eleven som skrev till sin lärare: ”Käre doktor Pennebaker, jag ber om att få skriva om mina slutprov, jag hade personliga problem och vill få en chans att göra mig själv rättvisa.” Pennebaker svarade: ”Kära NN, du vet att våra regler är mycket hårda, men tyvärr kan vi inte kringgå dem i ditt fall”. När William Pennebaker skrev till dekanen, var det han själv som använde jag-orden. Att kvinnor i genomsnitt använder pronomen i första person singular, som jag, mig och mitt 85 000 fler gånger på ett år än män, speglar sannolikt samma maktordning. Men inte bara.

Kvinnor, skriver William Pennebaker och lutar sig mot forskningen, är generellt mer självmedvetna än män, och använder ofta jag, följt av garderande ord som syftar till att inte framhäva eller blotta sig: Det verkar som att jag … jag menar… jag tycker …

Män använder fler siffror och verb, och fler ord i varje mening.

Inga ord speglade bättre än pronomen hur en människa mår. William Pennebaker gick igenom 18 kända poeters samlade produktion. Hälften av dem hade avslutat sina liv genom att begå självmord. Bland andra Sylvia Plath. Dessa nio använde i betydligt högre utsträckning ordet jag i sina dikter. Däremot var förekomsten av negativa känsloord densamma hos samtliga poeter. De poeter som höll smärtan ifrån sig, som skrev i tredje eller andra person, tog inte livet av sig.

Depressiva människor kännetecknas framför allt av en förödande ärlighet, som de flesta andra förtränger, skriver William Pennebaker, och påpekar att människor som använder ordet jag ofta, oftare talar sanning. Forskning med lögndetektorer ger stöd åt tesen. Bästa sättet att spåra en lögnare är att granska pronomen, och spåra vederbörandes många det och man, som alltså är tappra försök att distansera sig från anklagelserna.

En politiker som ofta använder ordet jag uppfattas som ärlig, en som gödslar med vi uppfattas som oärlig. William Pennebaker har studerat de flesta amerikanska presidenters och presidentkandidaters tal. Den som i huvudsak använder jag i stället för vi vinner oftast presidentvalen.

Pronomen tycks fungera som ett fönster in mot känslolivet. Dessa småord – som våra hjärnor registrerar med lika liten ansträngning som den omsorgsfullt lagrar dem – ser ut vara den språkliga nyckeln framför andra för att förstå oss själva och vår omgivning.

Till och med Sigmund Freud noterade det med häpnad. ”Jag bad den unge mannen associera kring ordet aliquis (’någon’) … ett indefinit pronomen …”

Fotnot: Artikeln har tidigare publicerats i tidskriften Fokus.