Språken får krocka på scenen

Teckenspråk kan göra sådant som talspråk inte klarar av, och talspråk kan uttrycka saker som teckenspråk inte kan. Språken fungerar olika när de gör om våra tankar till ord.

I pjäsen Klanen, som ges på Dramaten i höst, låter dramatikern och regissören Nina Raimes teckenspråk och talspråk mötas på scenen. Hon vill utforska vad språk och grupptillhörighet är.

Pjäsen handlar om Billy, som är döv och växer upp i en familj som vägrar lära sig teckenspråk. När han möter Sylvia, som håller på att bli döv och som lär honom teckna, öppnas en ny värld. Det får honom också att ifrågasätta allt det han tidigare accepterat för att han inte har haft något att jämföra med. Sin egen familj inte minst, där han genom sin dövhet ständigt befunnit sig i underläge.

– En familj är ett slags klan. Vad är det att tillhöra en klan, och varför har vi ett ständigt behov av att tillhöra olika grupper? Var hör Billy hemma när han plötsligt blir förstådd? Hos familjen eller hos de döva? frågar Nina Raimes.

Allt som sägs på teckenspråk i pjäsen översätts och visas på textmaskin. Det har ställt Nina Raimes inför en oväntad utmaning.

– Man tecknar snabbare än vad man hinner läsa, så vi måste luras en smula. Teckenspråk är nästan som att spela teater – att teckna bilder och visa vad man säger.