”Spanska är enklare än franska”

Franskläraren Alicia Escudero kommer från universitetsstaden Salamanca i västra Spanien. Just där anses människor tala den mest ”neutrala” spanska dialekten. Därför åker också många studenter dit för att lära sig språket.

– Vi ”äter inte upp” bokstäver, som man gör i södra Spanien, och vi sjunger inte, som man gör i norra Spanien. För en utlänning blir det lättare att förstå, säger hon.

De studenter som i stället åker till Andalusien i södra Spanien får kämpa med utelämnade s- och d-ljud. Mismos, ’samma’, uttalas till exempel som ”mihmoh” och comido, ’ätit’, som ”comiio”.

Själv tycker Alicia Escudero inte att hon har någon nytta av sin klingande spanska. För att få jobb som fransklärare i norra eller östra Spanien, måste hon ha dokumenterade kunskaper i något av de regionala språken galiciska, baskiska, katalanska eller valencianska.

– Jag kan inte flytta till Galicien, Baskien, Katalonien, Valencia eller Balearerna. Men lärare därifrån kan flytta hit.

I stället har hon under flera år arbetat som spansklärare i Frankrike. Hennes intryck är att franska barn har lättare att lära sig spanska än tvärtom. Hon tror att det beror på att spanska är enklare än franska.

– Spanskan har bara fem vokalljud, medan franskan har sjutton. För spanska barn, som är vana vid en regelbunden stavning, är det dessutom svårt att förstå att franska ord uttalas annorlunda än de skrivs.

Grammatik: Personliga pronomen utelämnas ofta, eftersom verbets böjning visar vilken person som avses. I stället föryo hablo, ’jag talar’, säger man alltså bara hablo. Spanskan gör också flitigt bruk av ålderdomliga konjunktiv- och preteritumböjningar av verb, som anger osäkerhet respektive avslutad handling. I uttrycken estuve allíoch estaba allí, som båda betyder ’jag var där’, visar preteritumformen estuveatt jag kom dit och gick igen, medan imperfektformen estabavisar att jag befann mig där vid en viss tidpunkt.

Dialekter: I Spanskamerika uttalas csom s före vokal. Så är det också i södra Spanien och på Kanarieöarna, där många av de spanska kolonisatörerna hade sitt ursprung. I norra och centrala Spanien uttalas c:et däremot som ett läspljud. Amerikansk spanska använder i vissa fall också andra ord än i Spanien, till exempel ustedes, ’de’, i stället för vosotros, ’ni’, och carro, ’vagn’, i stället för coche, ’bil’. Det förekommer också lånord från indianska språk.

Historia: Spanskan är ett romanskt språk som utvecklades ur den dialekt som talades i Kastilien på medeltiden. Spanska kallas därför också kastilianska. På grund av Kastiliens politiska dominans trängde den ut andra ibero-romanska dialekter och spriddes till Amerika av de spanska erövrarna. Sedan språkets så kallade guldålder på 1500- och 1600-talen har det förändrats anmärkningsvärt lite.

Uttal: Vuttalas som bi början av ord, annars ungefär som ett engelskt w. Något h-ljud finns inte. Valenciauttalas alltså ”balencia” och habla, ’han/hon talar’, som ”awla”. Även d- och g-ljuden uttalas på ett ”slappare” sätt än i svenskan. En annan egenhet är att ord inte får börja på s + annan konsonant. Det är därför som ’Stockholm’ heter Estocolmo.

510 miljoner talare. Nio tiondelar av dem finns i Syd- och Nordamerika, inklusive 15 procent av USA:s befolkning. Spanskan är världens vanligaste modersmål efter kinesiskan, och har en större geografisk spridning än alla andra språk utom engelska. 75 000 talare i Sverige.

Liten ordlista

¡hola!/¡hasta luego! = ’hej!/’hej då!’ (ordagrant ’till senare!’).

lazo = ’snara; rosett’ – därav ordet lasso.

alfombra = ’matta’, av al–jumbra– många ord i spanska har arabiskt ursprung, till följd av muslimernas erövring av Iberiska halvön på 700-talet.

estar borracho/ser borracho = ’vara full’; ’vara alkoholist’ – spanskan har två verb för ’vara’, som anger tillfälliga respektive beständiga tillstånd.

hacerse el sueco = ’låtsas att man inte ser’ (ordagrant ’göra sig svensk’).