Så enkelt är inte valet mellan de och dem

En klar majoritet – hela 63 procent – anser att det är ganska eller mycket lätt att göra rätt på de och dem i skrift. Bara 12 procent tycker att det är ganska eller mycket svårt. Övriga skriver för det mesta dom eller upplever att valet varken är lätt eller svårt.
För att undersöka hur det faktiskt stod till med kun­skapen fick deltagarna också berätta vad som var korrekt i sex exempel­meningar. Fyra av meningarna för­modades vara enkla för dom allra flesta. Det visade sig stämma. Över 80 procent valde rätt alternativ i test­meningarna ”Vi körde de/dem till stationen”, ”Jag fick boken av de/dem”, ”Nu går de/dem bästa filmerna på bio” och ”Vem sa det till de/dem?”.
– Man kan nog ändå säga att svenska folket har en rätt bra bild av hur bra dom är på att hålla skillnad mellan de och dem, säger Torbjörn Sjöström, vd på Novus.

Men en fråga ställde till det rejält: ”De/dem följde vi hem”. Bara 44 procent valde det korrekta svaret dem.
– Det är inte förvånande eftersom det här är en mening som kräver mer syntaktisk analys. Om man inte har redskapen för att göra den och identifiera vem som gör vad med vem blir det svårt. Det är också mycket vanligare att subjekts­formen de kommer tidigt i meningen och objekts­formen dem senare. Det i sig är en oerhört förenklad metod som en del verkar ha lärt sig i skolan men här leder den fel, säger Susanna Karlsson, ­docent i nordiska språk vid Göteborgs universitet.
På den här frågan är det fler som har grundskola eller gymnasium som ­högsta utbildning som anger det korrekta svaret dem. Personer som har läst på högskola eller universitet går oftare i fällan och svarar felaktigt de.
För övriga testmeningar var rollerna ombytta. Då väljer dom som pluggat på högskola eller universitet i något större utsträckning rätt alternativ.

Den sjätte frågan var något av en slamkrypare: ”Jag köpte mat åt de/dem som kom på festen”. Språkvården anser att både de och dem är riktiga. Men det är bara 11 procent som svarar att båda alternativen är rätt. Hela 48 procent tycker att dem är korrekt medan 37 procent säger de. Svar på de eller dem kan knappast beskrivas som felaktiga – men det är uppen­bart att den linje som språkvården drivit i årtionden fortfarande är okänd för många.
– Jag tror att det är ganska få utanför det professionellt skrivande skiktet som är bekanta med mer komplicerade språkvårdsrekommendationer utan dom flesta går nog bara på sin språkkänsla. Det som är problematiskt är att omkring hälften riskerar att bedöma att andra har gjort fel på de eller dem och börjar rätta andra för något som faktiskt är korrekt, säger Olle Josephson, professor emeritus i nordiska språk vid Stockholms universitet.
 
En annan sak fick både Susanna Karlsson och Olle Josephson att höja på ögon­­brynen. Ställda inför ­meningen ”Nu går de/dem bästa filmerna på bio” var det visser­ligen 84 procent som gav det korrekta svaret de. Men 7 procent valde dem och 4 procent uppgav att både de och dem var rätt medan 5 procent svarade vet ej. Här är inte de ett personligt pronomen utan en bestämd artikel som aldrig kan stavas dem.
– Det är betydligt fler än vad jag hade trott som har problem med detta, säger Susanna Karlsson.
Här finns också en tydlig skillnad mellan åldersgrupper. Det är 9 procent av deltagarna i åldern 18 till 34 år som anser att det felaktiga dem är korrekt medan 79 procent väljer de. Bara 3 procent av deltagarna i åldern 65 till 84 år håller med om att dem är rätt medan 90 procent svarar de.
– På dom här enkla meningarna borde det vara 97–98 procent som gör rätt. Det är oroväckande att så många har fel på dom allra vanligaste och enklaste fallen, säger Olle Josephson.
För Svenska Dagbladets räkning skapade han 2011 ett kviss om just de och dem. Då – när 13 000 läsare gjort kvisset – var det 96 procent som hade svarat rätt på meningen ”De/dem bästa filmerna kommer aldrig på tv”. Nu har samma kviss hunnit besvaras av 184 000 läsare. Andelen korrekta svar har under dessa tretton år sjunkit till 89 procent.
– Osäkerheten håller på att breda ut sig på den här punkten också, säger Olle Josephson.

I årtionden har valet mellan de, dem och dom varit en omdiskuterad språkfråga. Den första språkvetaren som noterade att de och dem började bli svårt samt att dom började smyga sig in i det formella skriftspråket var troligen Vilhelm Cederschiöld. I boken God och dålig svenska från 1927 konstaterade han att vissa uppsatsskribenter inte längre behärskade normen: ”Mycket ovana kriaförfattare skriva stundom ’dom’ eller ’dem’, när de borde ha använt formen de”.
Men det skulle dröja till 1960-talet innan frågan debatterades på bredare front. Då blev felaktiga de och dem samt synen på dom i skrift allt vanligare ämnen i tidningarnas språkspalter. Erik Wellander – mest känd för språkriktighetsbibeln Riktig svenska – ­öppnade i den sista upplagan från 1973 för en övergång till dom även i skrift. I en språkspalt i Svenska Dagbladet 1974 ansåg han att valet mellan de/dem och dom var ”en ren stilfråga”.
Frågan har alltså diskuterats i nästan ett århund­rade. Men dom två ­senaste åren har debatten varit intensiv. Startskottet var en debatt­artikel i Expressen ­våren 2022 där Henrik Birkebo, svensk- och engelsk­lärare på en gymnasieskola i Troll­hättan, argumenterade för att acceptera dom i vårdat skriftspråk och i elevernas ­texter i skolan: ”Dom bör så­­ledes avstigmatiseras och i stället få släppas in i finrummet”.
Jämfört med tidigare debatter fanns en skillnad. Nu var det flera skribenter – däribland undertecknad – som gick över till dom.
Nästa våg i debatten kom hösten 2022 när Novus på uppdrag av Språktidningen undersökte attityderna till en dom-reform. Resultatet var splittrat. 39 procent ville fortsätta skriva de och dem, 31 procent var neutrala och 25 procent var positiva till en övergång till dom.

Men det kanske största vågsvallet kom våren 2023 när Lena Lind Palicki, som då var lektor i svenska vid Stockholms universitet, utsågs till ny chef för Språkrådet. Ett år tidigare hade hon i en språkspalt i Svenska Dagbladet meddelat att hon hädanefter tänkte skriva dom och uppmanade andra att göra samma sak.
– Jag tror att det ger en viss auktoritetslegitimitet när personer går ut och både förespråkar och skriver dom. Det är något jag får höra ganska ofta: ”Gud vad skönt att skriva dom. Nu kan man göra det för att du och andra gör det”, säger hon.
När nyheten om den bli­vande chefen kom var det nästan ett halvår till att Lena Lind Palicki skulle börja på Språkrådet. Men myndig­hetens mejlkorg fylldes direkt av reaktioner och undringar. Majo­riteten av mejlen kom från personer som motsatte sig att dom skulle jämställas med de och dem i skriftspråket.
”Min dom över det s.k. Språkrådet är tyvärr hård. …  Känner ni inte till basal svensk grammatik? Pinsamt att se hur populismen bryter in i denna institution som ­borde vara en fyrbåk mot fördummande språkbruk”, skrev en person. ”De, dem och dom skall hållas åtskilda för att underlätta språkförståelsen bakåt i tiden. … Mer konser­vatism tack!” önskade en annan. ”Vill bara förmedla min stora förvåning över Språkrådets öppna inställning till förändringar av svenskan på grund av vårt ändrade talspråk. … Ska vi verkligen börja skriva efter hur vi talar?” undrade en tredje.
– Jag har all respekt för att mitt ställningstagande väcker känslor för det gör den här ­typen av förändring, säger Lena Lind Palicki.
Men det fanns också posi­tiva röster: ”Hurra! Det är jättebra med förslaget om att tillåta ordet ’dom’. I egenskap av jurist och läxläsare under tio års tid har jag skrivit till Språkrådet en gång innan och föreslagit en ändring eftersom inte ens lärare i svenska kan lära ut reglerna kring de och dem längre. … Förändring sker alltid och det måste vi acceptera”, skrev en person.
– Det argumentet hörs mer och mer. Det är en typ av accep­tans för att dom ändå är det bättre alternativet när det är så många som inte kan lära sig den här distinktionen. Alternativet att gå tillbaka till att alla ska kunna de och dem är inte realistiskt utan antingen får vi tillåta fri varia­tion eller tillåta dom, säger Lena Lind Palicki.

I debatten var det många som satte ett likhets­tecken mellan den blivande chefens ställningstagande och Språkrådets hållning. Men rekommendationen är alltjämt att skriva de och dem i formella sammanhang. I boken Språk­rådet rekommenderar från 2022 beskrivs dom som ett alternativ för mer informella sammanhang: ”Dom kan användas i texter med ett generellt vardagsnära stilläge och för att återge talspråk.” Det är också ett råd som Lena Lind Palicki ställer sig bakom.
– Det är en rimlig bedöm­ning i dagsläget. Jag kan förstå att man tycker att det är rörigt men det är inte mina person­liga ställnings­taganden som ­ligger till grund för Språk­rådets rekommen­dationer. Det finns en systematik i hur man gör undersökningar, avvägningar, principer och metoder för att komma fram till rekommendationer i språk­vårdsfrågor – och det är inte ­säkert att det landar i samma sak som när jag sticker ut ­hakan. Det är inte Språkrådets uppgift att gå i bräschen och rekommendera något som inte är helt förankrat i bruket. Där­emot kan det vara en uppgift för enskilda att rekommendera det.
I jobbet behöver även Lena Lind Palicki förhålla sig till Språk­rådets rekommen­da­tioner. Ibland innebär det att hon i vissa texter skriver de och dem.
– Jag skriver inte dom om jag skriver ett myndighets­beslut eller något annat formellt i mitt arbete där jag är en myndighetsperson. Jag skriver dom i texter där jag är en personlig avsändare.

Frågan om att öppna dörren till det språkliga fin­rummet för dom engagerade många journalister, debattörer och mediechefer. En som tog ställning för en dom-reform var Expressens kulturchef Victor Malm. Men han skriver de och dem i tidningen. Det är nämligen vad Expressens skrivregler dikterar.
– Att ändra det vore verkligt radikalt och jag tror inte jag hade varit bekväm att ta det beslutet själv. Språknormer är en allvarligare sak än man ibland låtsas om eftersom språket är ett hem. Språket är det vi använder för att uttrycka oss och för att förstå världen. Att gå över till dom är som att riva upp Klarakvarteren och smälla upp Hötorgsskraporna. Det förändrar allt, säger han.
Victor Malm tycker att dom såväl är ”fult” som ”sticker i ögonen”. Det är alltså inte ett estetiskt val från hans sida. I stället anser han att andelen felaktiga de och dem är så stor att normen bör utvidgas. Med tiden tror Victor Malm att felen kommer att bli ännu fler – något som i sin tur bidrar till en ökad acceptans för dom.
– Det är en språklig revolu­tion som kommer att ske underifrån, säger han.
Victor Malm hittar för­klaringen till utvecklingen i en genomgripande samhälls­förändring.
– Vi är inte längre en lika skrift­ligt och litterärt ­baserad kultur som vi var på 1900-­talet när dom allra flesta tog del av en stor mängd skriven text varje dag: tidningar, magasin och böcker. Mängd­träningen som man fick genom läsning gjorde att man inte behövde träna sats­lösning. Man gjorde nog rätt ändå. Skrift­kulturen i dag är väldigt annorlunda, säger han.
På Expressens kulturredak­tion är Victor Malm än så länge i minoritet. Men när han skriver privat prövar han sig fram.
– Jag för en analog loggbok över livet – det som förr kallades dagbok – och där skriver jag ibland dom för att smaka på det. Om jag ska förespråka dom offentligt måste jag också klara att upprätt­hålla en dom-norm privat. Och det går väl an, säger han.
Den senaste tidens debatt har ändå påverkat Victor Malms uppfattning om att tillåta dom på kultursidorna. Där står dörren på glänt.
– Vi har nått så pass långt att om en skicklig stilist vill skriva dom så skulle jag i dagsläget inte ändra det. Om jag gjorde det skulle jag ju plötsligt bli en grindvakt för en reform som jag stödjer. Historiskt är det också enskilda som har gått främst i ledet för den här typen av förändringar. Däremot tror jag inte att vi som tidning kan gå i första ledet.

En annan som tog ställ­ning i debatten var kultur­skribenten Bo Löfvendahl. I många år var han språkansvarig på Svenska Dag­bladet. Han anser att diskus­sionen har handlat för lite om hänsyn till läsarna och för mycket om hänsyn till skribenter som inte behärskar normen.
– Jag har under alla mina år på Svenska Dagbladet inget som helst minne av att det bland tidningens skribenter fanns någon vilja att ändra denna regel. Jag har aldrig hört det från läsarna heller, säger han.
Bo Löfvendahl jämför med när ska ersatte skall. Då fanns en allt starkare önskan från tidningens journalister att ändra skriv­sätt. Diskussionen om att jämställa de/dem och dom ser han snarare som en ut­bild­ningsfråga än en normfråga. Han är övertygad om att distinktionen fortfarande går att lära ut i skolan.
– Att göra det tillåtet att ta den enklaste vägen är inte att hjälpa dom som skulle behöva det. Det är en farlig typ av pedagogisk idé att det ska vara enkelt när det man behöver är fler möjligheter i sin språkliga palett. Diskussionen om de/dem och dom är ju till stor del en stilfråga.
När den tredje ­debattvågen sköljde över Sverige i våras vände sig Bo Löfvendahl till Mediespråksgruppen – en samarbetsgrupp för språk­ansvariga på några av Sveriges största medier som utfärdar rekommendationer för redaktioner – och skrev i ett mejl att man behövde vara uppmärksam på om det uppstår konkurrerande normer på dagstidningarna.
Anledningen var att några skribenter – Lena Lind Palicki i Svenska Dagbladet och under­tecknad i Dagens ­Nyheter – brutit konsensus och tilläts skriva dom. Han undrade om man borde betrakta detta som ”någon sorts dispens” från skrivreglerna.
– Det är två makthavare som verkar i varsin morgon­tidning som är oerhört viktiga för svenskans normering och synen på vad som är allmänt accepterat svenskt skriftspråk. Om dom driver en annan linje än tidningarnas språkvårdare uppstår en konflikt för redaktionerna, säger Bo Löfvendahl.

Susanna Karlsson ser paralleller till hur det gick till när det könsneutrala pronomenet hen etablerades i svenskan för drygt tio år sedan. Inledningsvis var attityden på redaktionerna avvaktande och ibland även avvisande. Det var bara vissa skribenter som tilläts använda ordet i personligt färgade ­texter. Men det dröjde inte länge förrän hen dök upp i alla typer av artiklar. Det breda ­genombrottet ledde också till att rekommendationen blev mer tillåtande. Så skulle det kunna gå till även med dom.
– Om vi ska luckra upp den här normen så måste någon gå före. Om man inte vill luckra upp den kan man förstås tycka att man inte borde ge någon utrymme att skriva dom. Man föreställer sig att det här är ett slags slippery slope. Man ger det yttersta av lillfingret och rätt vad det är så har dom käkat upp hela armen, säger hon.
I praktiken är det också det som är målet. Lena Lind ­Palicki vill genom att skriva dom bidra till ökad acceptans.
– Syftet är att påverka normen och att få fler att följa efter. Men man kommer att stöta på patrull tills det är tillräckligt vanligt. Och det kommer man att göra eftersom alla redaktioner tittar på varandra. Så gjorde man med hen och man gör det nu med dom. Nu finns det folk på redaktioner som vill skriva dom men som än så länge blir nedröstade och inte får, säger hon.

Enligt Novus under­sök­ning är det 6 procent som ­oftast skriver dom. Det är något fler äldre än yngre som före­drar dom. Bland personer som har grund­skola eller gymna­sium som högsta utbildning är det också fler som väljer dom. Och bland LO-anslutna svarar 12 procent att valet i regel faller på dom medan bara 1 procent av deltagarna som är med i akademikerfacket Saco skriver dom.
– Texter som skrivs i tradi­­tionella LO-yrken är kanske inte sådana som stöts, blöts och normeras på samma sätt som att det finns en förväntan på att exempelvis en hand­läggare på kommunen skriver de och dem och ­upprätthåller normen. Rimligen är det uppgifterna man har på sin arbetsp­lats som slår igenom här, säger Susanna Karlsson.
Även Olle Josephson tror att yrket och synen på skrivande kan påverka hur olika grupper svarar. Den stora skill­naden mellan LO- och Saco-medlemmar behöver inte nöd­vändigt­vis betyda att akademiker ytterst sällan skriver dom.
– Har man en universitets­utbildning har man oftare ett skrivande yrke och tänker nog mer på hur man skriver icke-privat när man ställs inför den här frågan. Däremot kanske man skriver dom i till exempel sms, chattar och sociala medier, säger han.

I debatten är det ofta äldre som hävdar att det är yngre som inte behärskar de och dem. Men det finns inget direkt stöd för den före­ställ­ningen i kunskapstestet. Med undantag för meningen ”Nu går de/dem bästa filmerna på bio” – som alltså får betydligt fler unga att svara fel – ­klarar sig yngre i regel tvärtom margi­nellt bättre än äldre. Det tyder på att de och dem varit svårt för ganska många under en längre tid. Kanske var svårig­heterna inte lika synliga tidigare när färre skrev i ­jobbet eller i offentligheten och korrekturläsarna var fler. Under 1970- och 1980-talen var dessutom dom mer accep­terat än det är i dag och var möjligen därför en lösning för skribenter som inte behärskade normen.
– Det finns en hög svans­föring från vissa äldre i den här typen av frågor men har man just kommit ur gymna­siet har man närmast till att ha blivit aktivt normerad i skolan. Då har man kanske tänkt på det här mer nyligen och har en mer realistisk upp­fattning om sin egen förmåga, säger Susanna Karlsson.
Men drygt 80 procent gör alltså rätt i dom vanligaste ­fallen. Susanna Karlsson tycker därför att distinktionen de/dem ”står sig ganska bra”. Det hon är rädd för är att den växt ut till en symbolfråga som kan användas för att avfärda personer som inte behärskar den.
– Vi riskerar att få en klas­skillnad mellan vilka som kan göra sin röst hörd i offentligheten och vilka som inte kan det. Vi har knutit så mycket värde till distinktionen och det finns så mycket inlärd irri­tation att minsta normbrott räcker för att alla alarm ska gå igång. Om man skriver en debattartikel så kan man ha jättegoda poänger i sak men har man fel på de och dem så kan man bli sänkt som ­någon som inte är värd att lyssna på. Då är det den språkliga formen som används för att underminera någons trovärdighet, säger hon.

För Olle Josephson understryker Novus under­sökning hans uppfattning att distinktionen ”står sig dåligt”. När den skapar problem för en så stor andel av dagens svenskar är den troligen bortom räddning.
– Skillnaden mellan de och dem är för dom allra flesta numera helt och hållet en skriftspråklig konstruktion. Har man ingen känsla för om det är subjekt, objekt eller­ bestämd artikel så får man gissa. Därför är det vanligt att elever skriver ”dem kom hem” för att man tror att det är den skriftspråkliga ­formen av det här prono­menet, säger han.
Att distinktionen skulle vara möjlig att upprätthålla på sikt tror inte Olle Josephson. Det främsta skälet är att den för dom flesta inte längre har någon för­ankring i tal­språket. Men i mer formella samman­hang anser han att den fort­farande är någorlunda stabil.
– Tittar man på bruket i ­offentliga, tryckta texter eller på företags webbplatser så står den sig hyggligt i dom ­vanliga konstruktionerna. I dom svårare konstruktionerna blir det däremot vissa problem. I folks privata skrivande – och särskilt när det gäller mindre skolade skribenter – står den sig väldigt dåligt och är på väg att falla samman.
Olle Josephson ser ut­mönst­­ringen av verbens plural­­former som en parallell till dagens situation. Först försvann pluralformerna ur talet – och utan det stödet blev det så småningom allt ­svårare att göra rätt i skrift. När tillräckligt många tongivande skribenter gått över till vi är i stället för vi äro förändrades också normen när även medie- och myndighetsspråket slopade pluralformerna.
– Det ska inte vara svårare att stava till de eller dem än till har, till eller något annat av svenskans vanligaste ord. När mer än 10 procent gör fel på något så vanligt är språket inte längre funktionellt. Det visar att normen inte fungerar.

Anders Svensson är chef­redaktör på Språktidningen.