Redigt Bah!

Kulturminister alice bah Kuhnkes småländska identitet är stadig som en stengärdsgård. Hon är uppvuxen i Horda, ett litet stationssamhälle vid järnvägen mellan Värnamo och Alvesta. Mamman har djupa rötter i bygden, pappan har omplanterat sina från Gambia.

– Uppväxtens småländska kommer faktiskt tillbaka mer och mer med åren, säger Alice Bah Kuhnke. Jag får nästan en fysisk reaktion när jag kommer hem. Det blir en särskild sorts avslappning – både för mitt öra och för mitt hjärta – att få tala det språk som jag behärskar totalt. Mitt register ökar när jag är hemma.

”Hemma” för Alice är alltså inte Nacka, där hon nu bor, utan Småland:

– Ja till och med mina barn kallar det för hemma. ”Vi åker hem”, säger de. Den här upplevelsen är något som jag har haft nytta av i mitt arbete med minoriteterna och deras språk. Det är klart att det inte är helt jämförbart, för småländskan är ju ändå en del av svenska språket, men jag känner igen allt det där som handlar om att man får fler nyanser, fler bottnar på sitt modersmål. Jag blir helt enkelt bättre och rikare när jag är i Småland.

Men Alice Bah Kuhnke trivs ändå bra i Stockholm – och särskilt stolt är hon över sin nya arbetsplats. Hon visar upp sitt vackra hörnrum med utsikt mot både Drottninggatan och Karduansmakargatan, mitt i Stockholms regeringskvarter. Extra nöjd är hon med inredningen, där svensk konst och svensk formgivning har satt avtryck. Meningen är att olika svenska konstnärer ska vara representerade hos Sveriges kulturminister, så konsten byts ut med jämna mellanrum. Just nu domineras rummet av ett verk av konstnären Anders A, som Alice Bah Kuhnke gillar eftersom ”han är lite hemlig av sig”.

– Jag har många möten här. Annars har jag ju ett sammanträdesrum också, men nu tycker jag mer om att vara här. Jag tänker att alla ska se hur fint det är.

Gediget svenskt möbelhantverk med ljusrosa ylletyg som påminner om lingon och mjölk. Det känns ytterst passande för en småländsk kulturminister. Någon sådan har Sverige inte haft sedan Tor Andrae innehade ecklesiastikministerposten 1935–47. Han var biskop, medlem av Svenska Akademien och en av de ansvariga för 1937 års psalmbok.

Kyrkor och samfund hör också till Alice Bah Kuhnkes områden, även om både kyrkan och departementet är annorlunda organiserade i dag.

Trots en uppfostran präglad av det progressiva 1970-talet använder hon gärna ord som ädel och värdig.

När den unga Alice Bah flyttade till Stockholm i början av 1990-talet var hennes småländska betydligt mer utpräglad än i dag. Då varvade hon programledaruppdrag för tv med statskunskap på universitetet. Med tiden slätades hennes dialektala drag ut. Hon tror inte att det hade så mycket med universitetsstudierna att göra som med programledarjobbet.

– Dessvärre påverkade nog Sveriges Television mer. För då, i mitten av 1990-talet, kom det faktiskt klagobrev dit, som uttryckte bestörtning över denna flicka i etern, säger hon.

– Och det var inte mitt utseende, hudfärgen eller mitt sätt att vara som de var missnöjda med, utan språket: de stod inte ut med småländskan. Så jag blev satt på kurs på Teaterhögskolan. Är inte det anmärkningsvärt?

På den kursen fick Alice Bah kämpa med att lära sig de rikssvenska ljud som är svåruttalade för smålänningar, till exempel rs-ljudet i först och störst. Men annorlunda blev det när hon några år senare gick över till TV4.

– Där var det precis tvärtom! Där välkomnade man alla olikheter – inte minst de dialektala. Jag minns ett möte med en chef där jag frågade: ”Är det viktigt att jag säger fösjt och stösjt?”

Det var det inte.

I somras blev Alice Bah Kuhnke inbjuden av Svenska Dagbladet att nominera svenskans vackraste ord. Hon valde det präktiga, typiskt småländska redig.

– Ja, fast det var inte så populärt hos folket. Men min mormor blev glad! Det fulaste ordet i svenskan skulle i stället vara en svordom, enligt Alice Bah Kuhnke.

– Sådana låter särskilt illa i barns munnar. Mina egna barn är hårt fostrade av mig, och för dem är ordet skit otroligt allvarligt. När man uppfostrar barn är språket avgörande.

Och det är inte bara Alice Bah Kuhnkes barn som får en uppsträckning vid språkslarv – i jobbet håller hon också strängt på språkbruket.

– När jag till exempel är i riksdagen, i kammaren, reagerar jag inte bara på hur man är klädd, utan också på vilket språk man använder. För mig är det väldigt viktigt att man upprätthåller en ordning i kaos, och det innebär också en ordning i språket. På vilket sätt tilltalar vi varandra? Hur kan vi själva bli goda exempel?

Alice Bah Kuhnke har ju annars en kortare skolning i politiskt språkbruk än de flesta av hennes kolleger i politiken. Detta gör henne än mer uppmärksam på om språket blir diffust.

– Innan jag blev statsråd var jag generaldirektör för en statlig myndighet, Ungdomsstyrelsen, där jag hela tiden mottog uppdrag från den dåvarande regeringen. Det var en nyttig erfarenhet, som jag tog med mig in i statsrådskapet. Jag minns hur jag vid flera tillfällen satt i min ledningsgrupp och frågade: ”Men vad betyder det här?”

Hon lägger stor vikt vid regeringens klarspråksarbete.

– Jag är ett av de statsråd som har ansvar för flest myndigheter. Det finns en speciell relation mellan Sveriges myndigheter och regeringen. För att undvika ministerstyre måste det vara armlängds avstånd mellan oss. Genom regleringsbrevet, som utfärdas varje år, styr regeringen myndigheten. Det är väldigt viktigt att det inte är öppet för tolkning.

Alice Bah Kuhnkes departement, Kulturdepartementet, har ansvar för språkligt engagerade myndigheter som Institutet för språk och folkminnen, Kulturrådet och Myndigheten för radio och tv. Men för skolan – med alla dess avgörande språkfrågor – ansvarar i stället Utbildningsdepartementet. Och de viktiga språkteknologiska frågorna ligger under Näringsdepartementet. Hur påverkar denna uppsplittring av språkfrågorna möjligheten att driva en överblickbar språkpolitik?

– Vi har ett utmärkt samarbete inom regeringen, och en fördel är dessutom att både utbildningsminister Gustav Fridolin och jag hör till Miljöpartiet. Även Mehmet Kaplan, som har hand om it-frågorna, är miljöpartist. Vi har ständig kontakt, till exempel i sådana frågor som rör språklig tillgänglighet, inte minst kopplat till Myndigheten för tillgängliga medier, MTM.

Alice Bah Kuhnke ser det snarast som en fördel att de olika departementen har olika språkliga ansvarsområden, eftersom ministrarna då har någon att stöta och blöta saker med.

Men samtalet med kulturministern äger rum strax innan en fristående arbetsgrupp ska presentera sitt förslag till ny miljöpartistisk kulturpolitik. Och den rapporten kommer faktiskt bland annat att föreslå inrättandet av ett enda stort bildningsdepartement, i stället för den nuvarande modellen som delar på kultur- och utbildningsfrågor.

Partistyrelsens syn på detta är ännu inte klarlagd. Dessutom finns förstås inga garantier för hur länge Miljöpartiet styr i dessa och andra frågor.

Just denna ovisshet verkar dock inte bekymra Alice Bah Kuhnke, som uttrycker en osentimental – och ”redig” – syn på politikens villkor.

Varje dag passerar statsrådet sina föregångares porträtt, som hänger i långa rader i korridorerna på Utbildningsdepartementet och Kulturdepartementet. Att hon själv en dag blir en i det galleriet är i alla fall säkert.

Och blir den nya miljöpartistiska arbetsgruppen bönhörd kanske alla porträtten samlas igen på ett nytt, stort bildningsdepartment, precis som på Tor Andræs och det gamla Ecklesiastikdepartementets tid.

Bo Löfvendahl är frilansskribent och kritiker, tidigare redaktör för Språkspalten i Svenska Dagbladet.