Onäms döttrar nämnde sin far på minnesstenen
Gyrid var hustru till den vikingatida stormannen Ulf i Skålhamra. Ulf blev ihågkommen med inte mindre än fyra runstenar vid Vallentunasjön, två på västra sidan och två på östra, presenterade i Språktidningen 7 och 8/2012. I Lundby i Markims socken i Vallentuna norr om Stockholm träffar vi på Gyrid i en annan runstenstext. Där har hon tillsammans med sin syster Gudlög låtit utföra ett runstensmonument till minne av sin far Onäm.
Gyrid och Gudlög de lät resa dessa stenar efter Onäm, sin far och Gudlög efter Ansur, sin man. Tyd dessa!
Av inskriften framgår att systrarnas minnesmonument över fadern bestått av flera stenar. Hur många det har handlat om och var de ursprungligen varit placerade är dock okänt. I Rannsakningarna från senare delen av 1600-talet står: ”Vthi Lundby giärdet står en Runa steen medh dess Bookstäfver rijtadt.” Där nämns alltså bara en sten. Ett par hundra år senare besökte Richard Dybeck platsen. Då låg stenen i ett dike i Lundby norra gärde. År 1904 låg den sannolikt kvar i samma dike, men då nyttjad som bro över det. Två år senare flyttades den från diket och restes där den ännu står vid en vägkant strax norr om gården Lundby.
Onäm var ett ovanligt vikingatida namn. Det är därför fullt möjligt att Gyrids och Gudlögs far är samme man som nämns på en intressant ristning på ett stort flyttblock i Eds socken i Upplands Väsby norr om Stockholm. Denna intressanta inskrift, som jag ska återkomma till i en senare artikel, är utförd till minne av Onäms dotter Fastvi. Om sammankopplingen är riktig har Onäm förutom Gyrid och Gudlög alltså haft ytterligare en dotter, Fastvi.
Pronomenet de, som följer efter systrarnas namn, syftar alltså på två kvinnor. Detta pronomen hade i det runsvenska språket tre olika genusformer. När det syftade på flera män användes den maskulina formen þæir, och var det som här enbart kvinnor var det femininformen þar som brukades. Om pronomenet åsyftade personer av båda könen användes neutrumformen þau.
Trots den något omilda behandlingen är ristningslinjerna mycket väl bevarade och inskriften är lätt att läsa. Vem ristaren är vet vi inte, eftersom det inte finns någon signatur. Men skicklig var han. Man kan därför fundera över varför runristaren fann det befogat att avsluta texten med uppmaningen ”Tyd dessa!”.
Marit Åhlén är intendent vid Kungliga Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur.
