Mammiga efternamn går igen

Ingvar Gunillasson-Sevä blev släktens första stadsbo när han flyttade till Kiruna. Hans far hade tagit steget till att bli lantbrukare – farfar och alla före honom var renägande skogssamer. Några år efter den stora strejken började Ingvar i gruvan och blev därmed kruvis, ’gruvarbetare’. Det var tidigt 1970-tal, tuffa tongångar och hårda ord.Då var det inte lätt att heta Gunillasson.

– De kallade mig Gunilla och mobbade mig. De nya skulle veta sin plats, det fanns en tydlig hackordning och den äldste kallades ÖB. I fikarummet fick jag sitta längst ner vid bordet, nästan ute i farstun, och jag fick sista kaffeslurken med sump och allt, berättar Ingvar Gunillasson-Sevä.

Annat var det då hans farfar, Johan Henrik Gunillasson-Sevä, föddes 1868 i Jukkasjärvi socken, ett vidsträckt område, i dag mest känt för ishotellet. Sedan urminnes tider var det en mötesplats för samer med marknad och ting, senare även kyrka. Då var det ingen skam att få sitt namn efter mamma.

– Kvinnorna hade en stark ställning i samebyarna. När männen var ute med renarna var det kvinnorna som skötte om allt, även byarnas ekonomi, säger Ingvar Gunillasson-Sevä.

Allt fler har de senaste decennierna tagit efternamn bildade på moderns förnamn – så kallade metronymikon eller morsnamn. Det är en princip som är känd sedan mycket länge. På vikinga- och medeltiden var det förnäma eller mycket färgstarka kvinnor som förde sina förnamn vidare i släkten.

Ett klassiskt exempel är den danske kungen Sven Estridsson på 1000-talet, som var son till Sven Tveskäggs och Sigrid Storrådas dotter Estrid. På 1200-talet fanns en Magnus Marinason, son till Birger jarls barnbarn Marina Valdemarsdotter.

Men vanligast var att metronymikon gavs till utomäktenskapliga barn. Som Allan Edwalls farmors far, Karl Malinsson, son till den ryktbara ”Malin på Tangen” i nordvästligaste Jämtland. Karl Malinsson föddes på länshäktet i Östersund, där Malin och Karls far satt fängslade för hor. Paret hade bott på egen gård i skörlevnad, trots att de var gifta på var sitt håll.

Johan Henrik Gunillasson-Sevä föddes också utom äktenskapet. Pappan var pikant nog Gunillas svåger, och han dog redan när pojken var i späd ålder. Sonen fick därför heta Gunillasson, men kallades oftast på finska Kunnan-Juho, ’Gunillas Johan’.

Med åren kom han att åtnjuta stor respekt och blev ordförande i Muonio sameby.

– Det verkar inte ha varit något särskilt stigma kopplat till att bära metronymikon – alla visste redan vem som var ”oäkting”, så namnet gjorde varken till eller från. En person som var duglig kunde gå långt, trots oäkta börd. Det har alltid varit vanligt och okontroversiellt att använda sin mors eller hustrus tillnamn i Tornedalen, särskilt om man övertog hennes släkts gård, säger Erik Kuoksu, namnkunnig släkt- och bygdeforskare från Tornedalen.

Namnet Gunillasson levde kvar och bärs i dag av den största släkten i Sverige med metronymikon. Andra exempel, alla med samiskt ursprung, är Gretasson och Annasson från Tornedalen samt Mariasson och Ingridsson från Jokkmokkstrakten. De är klart överrepresenterade i jämförelse med liknande namn i övriga Sverige.

Viktigt att notera är att metronymikon inte i sig är namn som slutar på -dotter: Persdotter är inte metronymikon, till skillnad från Gunillasdotter och Gunillasson. Det är alltså bara förledet, moderns förnamn, som är avgörande för benämningen.

Den 1 juli 2017 träder en ny svensk namnlag i kraft. Det är bara Sveriges tredje sedan namnskicket började regleras 1901. Till en början var det dock inte en lag, utan en reglering. Den behövdes för att hantera patronymikon, farsnamn, där pojkar fick ett namn bildat av pappans förnamn med efterledet -son, och flickor fick ett namn bildat av pappans förnamn med efterledet -dotter.

Det var 1800-talets stora folkökning och urbanisering som hade gjort det svårt att hålla isär alla Anders Olsson och Anna Persdotter. På landsbygden gick det någorlunda, och där levde systemet med patronymikon kvar längre, men i städerna blev det ohanterligt – och många blev tvungna att byta namn. Flera hade redan tidigare bytt till borgerliga namn som Lindgren och Sjödahl.

– Om man bytte från ett son- eller dotternamn, ville staten att det skulle klinga ”nordiskt”. Då kom de i dag så typiskt svenska efternamnen, som Bergqvist och Hammarström, säger Sonja Entzenberg, namnforskare vid Uppsala universitet.

Patronymikon började fasas ut i början av 1900-talet. Dessa namn är inte samma sak som ett efternamn – de talar bara om vad ens pappa heter i förnamn, och de gick inte i arv. Om mamma till exempel hette Persdotter, fick inte dottern samma namn; hon fick i stället namn efter sin egen far, med tillägget -dotter.

Men från och med 1800-talet började alltså namnformer som Olsson och Andersson i stället att betraktas som efternamn och föras vidare mellan generationerna, även om den förändringen inte lagfästes förrän 1963. Sonnamnen blev efter hand betraktade som könsneutrala, men ingen tycks ens ha reflekterat över att dotternamn skulle kunna gå i arv.

Ett förslag om ny namnlag fördes fram 1921, men avslogs i riksdagen. Det dröjde till 1956 innan opinionen svängt och en utredning tillsattes.

År 1963 kom Sveriges första namnlag, som slog fast vad staten tyckte att det var lämpligt att heta. Med denna lag infördes namnplikt: alla måste ha ett förnamn och ett efternamn. Det skulle innebära slutet för patronymikon, och för det sällsynta metronymikon, men tillämpningen av namnlagen blev inte vattentät ens från början.

– Vissa släkter har fortsatt med patronymikon även efter 1963. Det finns folk som fullkomligt har struntat i den lag som kom då. Och jag har stött på folk som har fått ta dotternamn som efternamn. Kontrollen har väl inte varit så rigorös, säger Sonja Entzenberg.

Kvinnor fick behålla sina flicknamn när de gifte sig, men inte som efternamn utan som ett mellannamn före makens efternamn. Med 1982 års namnlag fick de tillstånd att behålla sina flicknamn som efternamn, utan att behöva bära även makens. Namn på -dotter tilläts också som mellannamn, men inte som efternamn.

Den namnlag som nu kommer, förenklar och liberaliserar namnskicket betydligt. Dubbla efternamn blir tillåtet, vilket är en anpassning främst till många invandrares namnskick. Fram till nu har ett av namnen omvandlats till mellannamn juridiskt sett. Detta sedan 1982 års namnlag förbjöd dubbla efternamn.

Par som har gift sig och velat behålla båda efternamnen har tvingats ha makens/makans efternamn som mellannamn före sitt eget efternamn. En Olsson och Lindberg som gift sig hade då fått olika namn: Olsson Lindberg respektive Lindberg Olsson. Väldigt få har valt att göra så.

Nu blir ordningsföljden fri och båda namnen får status som efternamn. De kommer också att kunna ärvas av barnen, vilket inte är tillåtet med mellannamn. Alla medlemmar i en familj med dubbla efternamn kommer nu alltså att få heta samma.

Den nya lagen gör det också möjligt att ta sig ett efternamn som är bildat av ens mammas eller pappas förnamn – alltså metronymikon eller patronymikon – antingen med tillägget -son eller -dotter.

Allt fler kvinnor tar redan i dag namn på -dotter, men lagstiftarna går nu ett steg längre och gör tillägget -dotter könsneutralt. Män och kvinnor får alltså mixa för- och efterled fritt. En man kan med den nya lagen exempelvis ta sig efternamnet Andersdotter, precis som en kvinna sedan drygt hundra år har kunnat heta Andersson.

Den nya namnlagen tillåter också så kallade könskonträra namn, sedan Regeringsrätten 2009 godkände förnamnet Jan-Olov Madeleine och andra domstolar följde efter. Vem som helst får nu rätt att välja namn utan hänsyn till vilket kön man har fötts med.

Många nyskapande namn – som Q, Jazz-Ture, Snäckan, Solstråle, Summercloud, Blomman och Puma – har godkänts under senare år. Den nya lagen är en anpassning till att domstolar och namnmyndigheterna Skatteverket och Patentverket har godkänt sådana namn i en allt liberalare lagtolkning.

Men alla namn är inte så extrema. Du kan nu till exempel byta till vilket vanligt efternamn som helst, bara det bärs av fler än 2 000 personer – ett system likt det som redan finns i Norge och Danmark. Det rör sig om drygt 530 efternamn, exklusive stavningsvarianter. Många är typiskt ”svenska” namn, som Andersson, Pettersson och Lundström, men det finns även några namn med utländska rötter på listan, som Ali.

En annan nyhet är att man även kommer att kunna byta namn hur många gånger som helst under livet.

Redan i dag byter människor namn mer än någonsin, och det är sonnamnen som får stryka på foten. Skatteverket får cirka 15 000 anmälningar om byte av förnamn varje år. Patentverket, dit man hittills vänt sig om man byter flera gånger, får in omkring 3 000 ansökningar.

Namn som slutar på -dotter – ofta bildade på mammans förnamn – har gjort en verklig klassresa. De har gått från att ha varit en kvarleva på landsbygden till att vara innenamn de senaste decennierna. När Sveriges nuvarande namnskick fastslogs, för drygt hundra år sedan, nonchalerades de. Men med liberalare tillämpning har de tagits av kvinnor som gjort en feministisk markering: ”Jag är ingens son.” Det har varit tillåtet att ta ett dotternamn sedan 1983, men det har krävt ”särskilda skäl”.

Dotternamnen är klart vanligast i Jämtland, enligt Statistiska centralbyrån. Men det är för att traditionen har varit stark i området; de nya dotternamnen är ännu inte så många att de syns i statistiken. Eftersom de hittills bara har fått tas som mellannamn, fångas de inte upp av statistiken för vare sig för- eller efternamn.

Det finns också mer särpräglade föregångare till den nya lagen, bland andra Nathalie Gertsdotter, som tog sitt efternamn efter pappa Gert. Han tog då i sin tur namnet Nathaliespappa (se Språktidningen 2/13). Det finns även dotternamn som inte bildats på förnamn, som Dykardotter, Intisdotter och Kepsdotter.

Ännu ovanligare är att män har efternamn på -dotter. Det har i alla fall Thomas och Dennis Astorsdotter, som är far och son. Sannolikt bär inga andra män efternamn på -dotter. Men det var inte heller enkelt att ta namnet kring millennieskiftet.

– Jag och min fru ville ta namnet Astorsdotter när vi gifte oss, men det gick inte. Hon fick först ta mitt efternamn, sedan byta till Astorsdotter efter sin far, och sedan tog jag det namnet efter henne, berättar Thomas Astorsdotter.

Några hinder mot den processen upplevde han dock inte. Och några direkt negativa reaktioner eller ifrågasättanden har pionjären inte fått på namnet.

– Nej folk tycker kanske att namnet är ovanligt, men de allra flesta är positiva.

Mats Karlsson är frilansjournalist.