Le français, c’est cool!

Det var 1539 som François I, eller Frans I, beordrade att alla juridiska dokument hädanefter skulle upprättas på franska i stället för på latin.

Denna omfattande reform, L’ordonnance de Villers-Cotterêts, kan ses som startpunkten för det franska nations- och statsbygget. Och reformen är högst levande. Frankrikes president Emmanuel Macron använder den exempelvis i den bok som han skrev för att lansera sin kandidatur i president-
valet 2017.

I kapitlet ”Vilka vi är” skriver Emmanuel Macron om sitt starka band till landet. ”Ett band som jag har byggt med det franska språket. Där är kärnan i det som enar oss. [...] Detta språk som bär hela vår historia och som samlar oss sedan François I, i staden Villers-Cottêrets, hade den geniala idén att bygga ett kungadöme på ett språk.”

Emmanuel Macron menar att det är just detta som gör Frankrike till ett öppet land, eftersom ett språk är någonting som går att lära sig. ”Den som lär sig franska och talar det, blir ägare av vår historia och därmed fransman”, skriver Macron. Han skriver om människor som inte bor i Frankrike, men som har blivit fransmän av kärlek till franskan. ”Inget är värre än att svika den kärleken, för det vore att missa vårt kall.” Meningen ekar av upplysningens 1700-tal.

Som kolonialmakt spred Frankrike det franska språket över världen.

Vid 1700-talets senare hälft gick också Gustav III runt på Stockholms slott och talade franska. Han var knappast ensam om detta utanför Frankrike. Vid den här tiden talades franska vid de stora europeiska kungahusen, inklusive det ryska. Dåtidens västerländska elit uppfattade franskan som det universella språket, och det verkar som om idén dröjer sig kvar – åtminstone hos fransmännen.

I början av 2018 lanserade Palais de l’Élysée, presidentens officiella residens, i samarbete med Institut Français, Franska institutet, en öppen konsultation online. Dit kan franskspråkiga från hela världen skicka sina förslag på hur franska språket kan utvecklas. Mon idée pour le français, ’Min idé för franskan’, är öppen på internet fram till den 20 mars. Datumet är ingen slump.

Den 20 mars firas sedan 1988 den internationella frankofonidagen, som tillkom för att stödja den framväxande Frankofonin – med stort f – det vill säga den ”institutionaliserade frankofonin”.

Termen frankofoni myntades 1880 av geografen Onésime Reclus. Den gängse definitionen av frankofoni är helheten av länder som har franskan gemensamt. I praktiken åsyftas i dag alla de människor, institutioner och länder som använder det franska språket.

Redan på 1960-talet, alltså i direkt anslutning till avkoloniseringen, togs de första initiativen till att institutionalisera samarbetet mellan fransktalande länder. Det rör sig om allt från utbyten mellan universitet till utvecklingsfrågor. Samarbetet intensifierades under 1980-talet, och sedan 1986 hålls vartannat år ett toppmöte som samlar statscheferna från de 84 medlemsländer som i dag utgör l’Organisation Internationale de la Francophonie (OIF).

I höst är det dags igen, den här gången i Armenien. President Macron förväntas vara där, troligtvis i sällskap av Leïla Slimani, som i november utsågs till presidentens permanenta representant vid OIF.

Leïla Slimani har tagit på sig rollen som förnyare, och säger att hon vill ”tvätta bort töntstämpeln” och ändra uppfattningen om att frankofonin är gammaldags och passé. Hon säger att le français, c’est cool – en perfekt illustration av Emmanuel Macrons motsägelsefulla person och politik. Å ena sidan har han gjort sig känd för att ofta och gärna tala engelska i internationella sammanhang, och han drar sig inte för att använda ”konsult-franska”, det vill säga en jargong full av affärsvärldens anglicismer. Å andra sidan är han utpräglat litterär, reciterar gärna franska klassiker och vill göra franskan ”stor igen”.

– Det var ett genidrag att utse Leïla Slimani till representant – en ung, intelligent kvinna som vunnit det litterära prestigepriset Prix Goncourt och dessutom har nordafrikanskt ursprung. Hennes person symboliserar allt vad frankofonin vill stå för, säger Mireille Huchon, professor emeritus i språk och litteratur vid Sorbonne i Paris.

Mireille Hochon var i flera år föreståndare för Institutionen för franska språket vid Sorbonne, och är författare till boken Histoire de la langue française, ’Franska språkets historia’. Hon stämmer träff på Café des Éditeurs vid Carrefour de l’Odéon i Paris och möter med ett varmt leende. Väggarna är tapetserade med bokhyllor. Vi samtalar om hur det kom sig att franskan blev så dominerande. Inte ens en professor har något bestämt svar, men den omfattande utgivningen av fransk litteratur, alltsedan boktryckarkonstens begynnelse, kan vara en förklaring.

Franska språket innehåller många exempel på stora författarskap som tagit form långt utanför landets gränser. Det finns en vurm hos fransmännen för dessa personer som blivit som dem, inte genom geografisk hemvist, utan genom språket.

Ett exempel är den framlidne författaren och diplomaten Romain Gary. Hans makalösa livsöde har under vintern rullat på franska biografer, i filmen La promesse de l’aube, ’Löfte i gryningen’, efter den självbiografiska boken med samma namn. Den berättar historien om flyktingpojken med rysk-judiskt ursprung och hans mamma, som bestämmer sig för att hennes son ska blir fransman. Inte nog med det, han ska bli stor författare på detta språk som hon vurmar för, och diplomat för detta land som hon älskar. Otroligt nog blir det som hon vill. Romain Garys livsöde är som en saga inspirerad av myten om franskan som det universella språket.

François I var den som satte i gång den frankofoni som Emmanuel Macron och Leïla Slimani vill modernisera.
Målning: Jean Clouet, 1530. Foto: Thibaut Chapotot, Portrait-officiel Élysée 

Frankofonin, som – förutom att marknadsföra det franska språket – vill främja fred, demokrati och mänskliga rättigheter, har också en mörkare sida. Den koloniala historien belastar relationerna inom den franskspråkiga kultursfären. När Emmanuel Macron bjöd in den kongolesiska författaren Alain Mabanckou till sitt språkprojekt, fick han en offentlig utskällning tillbaka. I ett öppet brev skriver Alain Mabanckou att ”frankofonin dessvärre fortfarande uppfattas som en fortsättning på fransk utrikespolitik i landets tidigare kolonier”.

Mireille Huchon pekar på andra svagheter i Macrons språkpolitik. Det brukliga är att en minister, eller åtminstone en statssekreterare, har hand om det franskspråkiga samarbetet. När Macron bildade regering lyste emellertid frankofoni-
portföljen med sin frånvaro. Några månader senare utsåg han i stället Leïla Slimani till permanent representant, vilket fick stort genomslag i medierna.

– Han fick det att se ut som att det är han som har upprättat den här posten och skräddarsytt den för Leïla Slimani, men faktum är att den alltid har funnits, bara det att den har varit fullkomligt anonym tidigare, säger Mireille Huchon.

Frankofonin har alltså flyttats ner från ministernivå till en oavlönad ”permanent representant” med otydliga uppgifter. Samtidigt har den fått stort genomslag. Vad resultatet blir återstår att se. Före sommaren har Palais de l’Élysée utlovat en grand plan för franskan och flerspråkigheten, vilket i sig är ett erkännande av att dagens franska inte är begränsad till Frankrike, utan formas i alla världsdelar.

Mireille Huchon menar att det är för tidigt att döma, men hon oroas lite av vad som ser ut som symbolpolitik: utnämningen av en författare med stort mediegenomslag till representant – och ”medborgardialogen” på internet.

– Det kanske är jättebra, för det ger nytt liv till frågorna, men jag saknar språkvetarna och det djupgående arbetet, säger hon.