Katalanskan är kidnappad!

Katalonien i nordöstra Spanien genomgår just nu en politisk jordbävning. Nationalistledaren Jordi Pujol, kallad ”den mycket ärbare”, styrde det autonoma Katalonien mellan 1980 och 2004. Hans inflytande är fortfarande enormt i regionen. Jordi Pujol bildade 1974 nationalistpartiet Convergència Democràtica de Catalunya, som sedan 1979 ingår i alliansen Convergència i Unió (CiU). I juli 2014 ertappades han med att ha stoppat undan enorma summor i banker i Andorra och Luxemburg. 1 800 miljoner euro har nämnts. Summan är resultatet av korruption och skattebedrägerier som har pågått sedan 1970-talet. Familjen Pujol misstänks ha krävt en viss procent i samband med offentlig upphandling och allehanda tillståndsgivning i Katalonien.

Det här är speciellt uppseendeväckande, eftersom nationalisterna i CiU har byggt upp en bild av Katalonien som offer med slagorden ”Spanien stjäl från oss” och ”Vi förlorar på att höra till Spanien”.

Jordi Pujol och hans äldste son har nu avgått från alla politiska poster, åtal förbereds och nationalisterna säger att de överväger att inte hålla någon omröstning om full självständighet den 9 november, som tidigare har annonserats.

Den omröstning som utannonserats skulle ha utgjort höjdpunkten på 35 års agitation, där nationalisterna steg för steg har skapat sig en maktposition genom att bygga upp en motsättning mot resten av Spanien. Verktyget har varit det katalanska språket.

Detta är kärnan i dagens situation, och har alltså mer med politik att göra än med språk och kultur.

Den språkliga nationalismen framstår som ett medel för att hålla politiska och ekonomiska rivaler borta.

Katalanister kallas de som vill använda det katalanska språket som medel för att kräva politisk självständighet. De försöker göra regionen enspråkig – med bara katalansktalande, fast Katalonien traditionellt har varit tvåspråkigt, med spanska och katalanska som huvudspråk. Katalanismen är en aggressiv nationalism, vars plattform är den konstitution som 1978 delade in Spanien i 17 autonoma regioner med omfattande rättigheter. Konstitutionen kom att användas av regionalnationalistiska politiker för att med skattepengar helt öppet främja sina egna projekt.

I detta maktspel har ordet ’katalan’ använts i betydelsen ’katalanist’, och katalanistiska ledare uttalar sig i Kataloniens namn, fast de inte representerar alla som bor i Katalonien.

Den gängse betydelsen av ’katalan’ är helt enkelt en person som bor i Katalonien. I den definitionen ingår inte vilket språk som är starkast av katalanska eller spanska. För att få den del av befolkningen som har spanska som modersmål att övergå till katalanska som huvudspråk har nationalisterna försökt ’katalanisera’ befolkningen, ett projekt där skolutbildningen varit det främsta medlet.

Det är viktigt att veta att katalanisterna tills helt nyligen har förnekat att deras avsikt har varit separatism, samtidigt som de har sett till att hålla icke-nationalister borta från det offentliga livets alla områden. Alla katalaner som inte är katalanister beskylls för att vara ’españolister’, det vill säga spansknationalister.

Vilken är bakgrunden till dagens katalanism? Katalanerna var delade under spanska inbördeskriget 1936–39, precis som invånarna i alla andra regioner i Spanien. Men inte av språkliga skäl.

Francisco Franco var från krigsslutet och fram till sin död 1975 Spaniens statschef och diktator. Han ledde de högerkrafter som segrade i inbördeskriget. Under Francos diktatur motarbetades all regionalism, men det gick inte dåligt för Katalonien jämfört med andra regioner. Mot slutet av Franco-tiden hade Katalonien textilindustri, farmaceutisk produktion och biltillverkning. Barcelona upplevde en kulturell blomstringstid. Där möttes framstående författare, filmskapare, översättare, journalister och förläggare från hela den spansktalande världen. Nobelpristagaren i litteratur Mario Vargas Llosa bodde fem år i Barcelona i slutet av 1960-talet och början av 1970-talet. Han har berättat att han inte kan minnas att han träffade en enda katalansk nationalist. Men en del av katalanismens grogrund är hur som helst reaktionen mot Francos diktatur, som den nationalistiska propagandan hela tiden påminner om.

Historikern Francisco Caja publicerade 2013 La raza catalana, ’Den katalanska rasen’, där han beskriver Jordi Pujols roll som ideolog bakom katalaniseringen. Jordi Pujol fann tidigt en lösning på de två största katalanistiska problemen: för det första vad man skulle göra med den låga nativiteten i regionen, och för det andra hur man skulle tackla de spanjorer som bodde i Katalonien, men som identifierade sig främst som spanjorer och inte som katalaner.

Jordi Pujols lösning var att katalanisera de spansktalande, en lösning som han publicerade redan 1976 i La inmigración, problema y esperanza de Cataluña, ’Invandringen, Kataloniens problem och framtidshopp’. Med ’invandrare’ avsåg han de spanjorer i Katalonien som inte talar katalanska. Han skiljer mellan de spansktalande arbetare från Andalusien och Murcia, som han tror kan katalaniseras, och de spansktalande statstjänstemän, som förmodligen inte går med på att katalaniseras, och som därför bör kastas ut.

Jordi Pujol lanserar också idén att det innebär en fara för den sociala sammanhållningen att det i Katalonien finns personer som har spanska som modersmål bredvid dem som har katalanska.

Nationalisterna och Jordi Pujol har nu styrt Katalonien i nästan 35 år, med kortare undantag. De upprepar att Spanien har ockuperat, kolonialiserat och sugit ut Katalonien, och att spanjorer från andra regioner vill dominera Katalonien, samtidigt som de föraktar regionen. Man bygger alltså upp en offerroll åt Katalonien – en av Spaniens rikaste och mest utvecklade regioner.

År 2014 använder nationalisterna även det spanska tronföljdskriget 1714 som bevis på ockupation. Detta krig utspelade sig delvis i Katalonien, men handlade inte om Katalonien. Den spanske kungen, Karl II av Habsburg, hade dött utan tronarvinge, och de franska bourbonerna och de österrikiska habsburgarna slogs om Spaniens tron. Tronen hade tilldelats en ättling av huset Bourbon, Filip av Anjou, men vissa adelsmän i Kataloniens huvudstad Barcelona lierade sig med Österrike, Storbritannien och Nederländerna mot Frankrike i avsikt att nå egna fördelar. I detta storpolitiska spel vann den franska sidan och Filip av Anjou kom att bli Filip V av Spanien.

Kataloniens regionalnationalister använder historia som ett av sina främsta vapen. Den vänsterradikale Ramón Tamames, professor i ekonomisk historia, publicerade nyligen en bok med Katalonien i fokus: ¿Adónde vas Cataluña?, ungefär ’Vart är du på väg, Katalonien?’. Han ger många exempel på hur regionalnationalistiska historiker har förvrängt historien. Han konstaterar bland annat att uppfattningen om Spanien som en politisk enhet, som inbegrep Katalonien, inte är en sentida idé, utan föreligger redan vid den muslimska erövringen år 711.

En tidigare medlem i det katalanska regionalparlamentet, Antonio Robles, har i år gett ut boken La historia de la resistencia en Cataluña al nacionalismo lingüístico, ’En redogörelse över motståndet i Katalonien mot språklig nationalism’. Fokus i denna ligger på hur skolväsendet och det katalanska språket har använts politiskt. Antonio Robles skriver om hur de icke-nationalistiska politiska partierna har svikit sina väljare, medan nationalisterna skaffat sig övertag genom ett noggrant planerat politiskt projekt. Projektet har de presenterat som normalisering och återtagande av det katalanska språket.

Lärarkåren har varit avgörande för att få fler att använda katalanska i vardagen och inta en regionalnationalistisk attityd. I mitten av 1970-talet talade ena hälften av Kataloniens befolkning både katalanska och spanska. Den andra hälften talade spanska, men förstod katalanska mer eller mindre. De flesta spanjorer trodde att alla regionala anspråk var tillfredsställda i och med konstitutionen 1978, och att alla skulle visa god vilja.

När katalanska infördes som undervisningsspråk, talades det om ”språkbad” som språkinlärningsmetod, men detta språkbad användes för att få hälften av eleverna att byta modersmål till katalanska. Man påstod sig vara för tvåspråkighet. Denna skulle först vara balanserad, men sedan asymmetrisk till katalanskans favör. Om någon vågade protestera avvisades detta år ut och år in med argumentet som att den sociala sammanhållningen skulle vara i fara, om inte alla accepterade regionens språkpolitik.

Redan 1981 dominerade katalanismen det offentliga livet i Katalonien, och det sades öppet att man beräknade att katalaniseringen av undervisningen skulle vara klar på elva år. Så blev det också.

När katalaniseringen inleddes var den politiskt främst ett problem för vänstern, eftersom medlemmarna i vänsterpartierna och i fackförbunden på 1970-talet tillhörde grupper som inte talade katalanska i hemmet. Samtidigt var vänstern inte van att se språkfrågor som politiska. Dessutom gick allt mycket fort. Sedan nationalisterna krävt att all undervisning skulle ske på katalanska, lämnade omkring 15 000 lärare Katalonien, redan runt år 1983. Något tydligare bevis på språklig rensning torde vara svårt att få.

Det var mycket olyckligt, menar Antonio Robles, att Spaniens konstitution överlämnade en del av utbildningen till autonomierna. Situationen blev ännu mer extrem när utbildningslagen, Logse, 1990 gav ytterligare lokalt inflytande.

Det ska påpekas att undervisningsmaterialet inte bara är skrivet på katalanska, utan också uttrycker en negativ attityd till Spanien. Läroböckerna undviker att tala om Spanien när detta är möjligt. Det kan stå att källan till Kataloniens viktigaste flod, Ebro, ”ligger utanför Katalonien”. Måste man nämna Spanien använder man uttrycket ”spanska staten”. ”Vi” och ”vår” syftar på Katalonien. Katalansk historia och litteratur framhävs kraftigt, medan spanska språket läses under några få veckotimmar, som ett ämne bland andra.

Antonio Robles menar att nationalisterna visade sitt rätta jag på Kataloniens ”nationaldag” den 11 september 2012, när de inte längre dolde sin separatism. Tidigare hade man talat om att återta språk och kultur och förnekat att separatismen var målet.

Antonio Robles påpekar också att katalanismen har lyckas få samhället att godta en kedja med associationer: katalanism = demokrati = progressiv attityd = frihet = Katalonien, medan motsvarande negativa kedja lyder: allt spanskt = spansk nationalism = Franco-beundran = ultrahöger = diktatur. Många accepterar dessa associationskedjor därför att propagandan har upprepat dem så många gånger att de har fastnat i minnet.

I dag klagar icke-nationalister på inskränkthet. Butiksskyltar av olika slag måste numera avfattas på katalanska för att företagaren inte ska bötfällas. Det är nästan aldrig fråga om begriplighet, eftersom många ord är mycket lika på katalanska och spanska, utan om att muta in ett territorium. Det krävs inte att informationen ska ges också på spanska. På så sätt sopar man undan de synliga tecknen på Kataloniens språkliga historia.

För något år sedan utbröt panik bland nationalisterna, när någon påpekade att bagagelapparna på Barcelonas flygplats var skrivna på spanska och inte katalanska. En fotbollsspelare som gav sin dotter ett typiskt spanskt namn blev hårt kritiserad. Personer katalaniserar sina namn, bland annat för att lättare få tjänst i offentlig sektor. Ett känt exempel är Jordi Pujols efterträdare, Arturo Mas, som har katalaniserat sitt förnamn till Artur.

En skribent som beskrivit stämningarna i Katalonien under de senare decennierna är journalisten Ramón de España, författare till El manicomio catalán, ’Det katalanska dårhuset’, från 2013. Han berättar på ett humoristiskt språk om sina egna erfarenheter av hur det offentliga livet har förändrats i Katalonien. Hans budskap sammanfattas i det fotomontage som pryder omslaget och som föreställer Jordi Pujol i maoistdräkt. Författaren konstaterar att Jordi Pujol totalt dominerat alla miljöer i den katalanska offentligheten via tv-kanalen TV3, radiokanalen Radio Catalunya, dagstidningen la Vanguardia, fotbollslaget Barça, den nationalistiskt präglade utbildningen och den regionalt styrda polisen. Författaren är kritisk mot sitt eget parti, socialisterna, som har låtit detta hända. Han är medveten om att det finns värre problem i världen än katalansk nationalism. Men han sörjer ändå över att stämningen i hans egen stad, Barcelona, som tidigare var Spaniens kulturella centrum, nu har förvandlats till oigenkännlighet av nationalismen – men också av massturismen.

Katalonien har i dag allvarliga problem med arbetslöshet, utflyttning av företag, offentlig skuldsättning och korruption, men politikerna leder bort uppmärksamheten från det som de själva gör genom att skylla alla problem på Madrid. De gör med andra ord exakt samma sak som politiska styresmän har gjort i alla tider: de startar ett ”krig”, i detta fall ett ordkrig, för att avvärja kritik mot dem själva.

Det som har skett i Katalonien är inte bara Jordi Pujols och nationalisternas fel. På riksplanet har både vänster- och högerpartier gett efter för nationalisterna för att få tillräckligt parlamentariskt underlag för att regera. Av samma skäl har de varit passiva när det har gällt att bekämpa korruption i regionerna. De fackföreningar som organiserar arbetare och lärare har underlåtit att ta strid med nationalisterna. Från universitetet har nationalistiska språkvetare och historiker levererat beställningsarbeten. Kultursektorn har accepterat subventioner för att använda katalanska i filmer och teaterpjäser och vid konserter. Efter att nästan två generationer unga i Katalonien har uppfostrats att avsky Spanien, har de båda stora rikstäckande partierna – det socialistiska PSOE och det borgerliga PP – i det närmaste försvunnit från Katalonien. Jordi Pujols eget parti har den senaste tiden fått problem, därför att ännu extremare nationalistiska partier kniper röster.

Allt detta hade inte kunnat ske utan den långt drivna regionaliseringen i konstitutionen 1978. Regionalnationalisterna har kunnat skapa en ”folkvilja” och sedan hänvisa till denna. De har dessutom kunnat finansiera sitt politiska projekt med medborgarnas skattemedel.

Spelar det någon roll om nu en stor del av invånarna i Katalonien gjorts till nationalister? Många är ju själva inte missnöjda. Jo, det spelar roll. De har blivit manipulerade, intellektuellt och känslomässigt, av en grupp personer som har velat främja sina egna intressen. Många katalaner har inte klart för sig vilka stegen har varit i den här utvecklingen, och ännu mindre brukar utlänningar förstå det. Journalister på tillfälligt besök tas emot med stor vänlighet av regionalnationalister som säger sig vara förföljda och förtryckta. Offentlig anställning som turistguide brukar ges åt nationalister.

För personer som intresserar sig för språk- och utbildningsfrågor ger Katalonien en hel del att fundera över.

Inger Enkvist är professor i spanska vid Lunds universitet.