Han och hon förlorar mot hen

Startskottet för hen-debatten var en debattartikel i Svenska Dagbladet för två år sedan. I samband med utgivningen av barnboken Kivi & monsterhund, där hen används genomgående, tog språkforskaren Karin Milles ställning för pronomenet. Hon hävdade att hen, till skillnad från han eller hon, skulle ge ”möjlighet att möta världen mer förutsättningslöst och att läsa en text eller föra ett samtal där det viktiga inte blir könstillhörighet utan individens personliga egenskaper”.

 Artikelns genomslag var enormt. Användningen av hen har också ökat kraftigt i debattens kölvatten. Under 2011 – året innan artikeln publicerades – gick det i svensk press drygt trettontusen han och hon på varje hen. Den som skulle hitta ett enda hen i svenska tidningar fick alltså ta sig igenom åtskilliga spaltmil artiklar.

I år går det, enligt Språktidningens undersökning, knappt trehundra han och hon på varje hen. Pronomenet förekommer dagligen i omkring femton svenska dagstidningar.

Tre olika användningar av hen dominerar i svensk press. Pronomenet förekommer oftast när könet är okänt, ”Föraren kan ha missat att hen kört på pojken”, eller när det finns ett behov att uttrycka sig könsneutralt, ”Det är begripligt att den som föds med guldbyxor får för sig att hen förtjänar denna ynnest”, eller anonymiserat, ”Nyheterna har talat med en person som inte vågar berätta hur det är att ha god man eftersom hen är rädd att det ska göra det svårare att slippa den gode mannen”.

År 2011 förekom olika varianter av formuleringen han eller hon 12 545 gånger i svensk press. Förra året var motsvarande siffra 10 151. Här ligger sannolikt en del av förklaringen till uppsvinget för hen. I stället för att skriva hon eller han blir hen ett textekonomiskt och inkluderande alternativ.

Hen kan knappast sägas vara ett vanligt ord, men det har ändå gjort en sällan skådad kometkarriär.