Du eller ni?

Svenskar som har fyllt 65 år blir oftare tilltalade med ni. Men det är i den här gruppen som flest ogillar att bli niade. Hela 82 procent av dom äldre föredrar att bli tilltalade med du. Det visar en undersökning utförd av Novus på uppdrag av Språktidningen.

– Åldersgruppen som drev igenom du-reformen kallas ni mer än andra men ­uppskattar mindre att bli kallade det, säger Torbjörn Sjöström, vd för Novus.

Här kan du läsa Språktidningens pressmeddelande om undersökningen.

Svenskar i åldern 18 till 34 år har inte alls lika starka känslor inför tilltal med ni. Visserligen är det en grupp som ytterst ­sällan blir niad – men 23 procent upp­lever att det är mycket eller ganska bra att bli tilltalad med ni. Bara 15 procent tycker att det är mycket eller ganska dåligt. Bland svenskar i åldern 65 till 84 år är det däremot hela 36 procent som är negativa till ni och endast 13 procent som är positiva.

– Andra åldersgrupper bryr sig inte lika mycket som dom äldre, säger Torbjörn Sjöström.

Tilltal med ni är något av en generationsfråga. En klar majoritet av svenskarna som har fyllt 65 år föredrar alltså du. Bara 7 procent av dom äldre är mer förtjusta i att bli niade av servicepersonal.

– Niandet i Sverige i dag är inskränkt till just service­situationer som på kaféer och restauranger. Här är det nog många som kanske upp­lever ett behov av att ha ett artigt tilltal. Problemet med ni är att det historiskt användes mot folk som inte hade några titlar och då kom att uppfattas som nedlåtande, säger Catrin Norrby, professor i nordiska språk vid Stockholms universitet.

Du är inte lika givet som tilltal bland svenskar i åldern 18 till 34 år. Det är visserligen en bred majoritet – 65 procent – som föredrar du. Men det är också 13 procent som helst vill bli niade.

– I svenskan saknar vi en formaliserad artighetsstruktur samtidigt som vi lever i ett samhälle där vi kommer i kontakt med många artighetskonstruktioner från engelsk och amerikansk populärkultur med titeltilltal och you som kan motsvara både du och ni. Det finns en vilja till ­artighet och där ligger ni nära till hands. Men det nya niandet är inte samma ni som användes före du-reformens genombrott eftersom det inte är samma sociala situation, säger Susanna Karlsson, docent i nordiska språk vid Göteborgs universitet.

Det är främst unga ­kvinnor som uppskattar ni. Bland kvinnor i åldern 18 till 34 år är det 19 procent som gärna blir niade medan bara 7 procent av männen i samma åldersgrupp föredrar ni.

– Det är ofta yngre kvinnor som är servicepersonal. Det kan vara så att det här återspeglar att dom har tänkt mer på den här frågan och ser ett behov av fasta artighetsfraser, säger Susanna Karlsson.

Catrin Norrby har genom åren forskat om just tilltal i olika situationer. Studierna har gett ungefär samma resultat som Novus undersökning – där yngre är mer neutrala eller positiva till ni medan äldre är betydligt mer negativa. En del unga har också uttryckt en önskan om att någon gång bli niad eftersom det är något dom hittills inte har upplevt.

– För dom är det ett slags vuxenblivande, säger hon.

Debatten om tilltal med ni i svenskan har rasat i omgångar i snart 200 år. Redan på 1850-talet bildades landets första ni-föreningar – i pressen vid den här tiden ibland ironiskt stämplade som Nidingarne – som argumenterade för införandet av ni som allmänt tilltal. I tidningen Hvad har händt? beskrevs 1857 föreningarnas hållning i tilltalsfrågan: ”Medlemmarne af en s. k. Niförening förbinda sig till att i tal och skrift ­begagna Ni och Er såsom till­talsord till alla de personer, hvilka man ej benämner med Du.”

Vid den här tiden var du ett tilltal som var reserverat för dom allra närmaste. I en språklära från 1836 beskrev Svenska Akademien valet av tilltalsord: ”I umgänget nyttjas Ni, i stället för Du eller I, endast vid tilltal till ­mindre bekanta personer och af ringare stånd än den talande.”

Men snart grundades rivaliserande du-föreningar som i stället för ni verkade för du som allmänt tilltalsord. En falang som snart blev margi­naliserad i diskussionen förespråkade i stället de som tilltal enligt dansk modell.

På alla sidor i debatten fanns en övertygelse om att tidens krångliga tilltalsnormer med titlar borde förpassas till historiens kuriositeter. Där­emot fanns alltså olika uppfattningar om vilket ord som skulle ersätta titelskicket.

– Oavsett om man föredrog du eller ni så var det radikala lösningar. Vi övergav ett inarbetat system med titeltilltal som förutsatte att alla hade koll på vilka alla var. Det här systemet blev med tiden allt svårare att upprätthålla i synnerhet i större städer, säger Susanna Karlsson.

Redan i debattens gryning stod det klart att det inte skulle bli enkelt att lägga bort titlarna. Ni var belastat. Vid den här tiden var det ett tilltal som främst användes uppifrån och nedåt i den sociala hierarkin. Personer i sam­hällets översta och mellersta skikt kunde räkna med att bli tilltalade med titel. Ni var ­ordet som användes för personer som inte hade någon titel eller ansågs ha ett yrke med så låg status att titeltilltal inte var lämpligt. Det här var också ­något som Hvad har händt? kommenterade: ”Men enligt vår åsigt har man vid ­försöket att tillvägabringa denna i sig sjelf ganska lämpliga och ända­målsenliga reform begått ett stort misstag. Emedan ett dylikt sätt att tilltalas af ­mången skulle anses som en förnärmelse, så kan det i föreningens nu­varande skick ­endast blifva användbart ­mellan dess egna ­medlemmar; ty vi kunna lätt tänka oss, huru t. ex. en presi­dent eller kollegii-chef, som ej gått in i föreningen eller till och med ogillar dess princip, skulle upp­taga, om han ej blott af sina underordnade tjenstemän utan till och med af vaktmästare och främlingar tilltalades på ett sätt, som han ej ens sjelf, skulle vilja tillåta sig mot dessa.”

Inom ni-föreningarna betraktades ordets laddning inte som ett oöverstigligt ­hinder. Om personer högt upp på samhällets statusstege anammade ni skulle bruket sprida sig till hela ­befolkningen och samtidigt skrubba bort alla ­negativa konnotationer. I detta drömscenario skulle ni så småningom utvecklas till ett kort, neutralt och smidigt tilltal som kunde användas i alla situa­tioner – från hög till låg och vice versa. En föreningsmedlem skrev till exempel i Nya Wermlands-Tidningen om hur det endast var ”det dagliga bruket, som skall kunna bringa ett ord till heders”.

Många debattörer sneglade med avund i blicken mot tyskans Sie och franskans vous. Svenskan betraktades på samma sätt som ett kulturspråk. Och då borde det vara möjligt att införa ett tilltal som var formellt och artigt utan att vara nedlåtande.

Men vid den här tiden var ni för många allt annat än neutralt. Ett ni i fel sammanhang kunde uppfattas som en direkt oförskämdhet. Hvad har händt? ansåg därför att ni-föreningarna­ borde gå ut i tidningarna och förklara sin hållning i tilltalsfrågan: ”Vi undertecknade förklara härmedelst, att vi ej illa upptaga om vi i dagligt tal eller i skrift i stället för den besvärliga titulaturen endast benämnas med Ni och Er af hvem det vara må, främling eller bekant, högre eller lägre, dock med öppen rättighet för oss att begagna samma tilltalsord tillbaka mot hvar och en, som använder detsamma mot oss.”

I kampen mellan du och ni gav signaturen X. Y. Z. 1858 ett syrligt stöd till ”hufvudstadens Ni-förening” i en sång publicerad i tidningen Fäderneslandet där du användes genomgående:

Ja, må du ej tröttna ännu att bekämpa
Vårt krångliga tyg, våra löjliga don!
Kanske att till slut från sin urgamla krämpa
Du räddar vår titel-befängda nation –
Du Ni-förening, håll i dig, håll i dig!

I dagens Sverige före­faller niandet inte vara särskilt utbrett. Bara 2 procent i Novus undersökning svarar att dom ofta blir niade. Ytterligare 14 procent säger att det sker ibland och 35 procent att det händer sällan. Och hela 45 procent uppger att det aldrig inträffar.

– Det bekräftar att du verk­ligen är tilltalsordet som gäller i svenskan. Ni förekommer sällan och då reagerar vi nog för att det är så pass sällsynt att det blir iögonfallande, säger Catrin Norrby.

Men ni är ett tilltal som olika generationer möter olika ofta. I åldersgruppen 65 till 84 år är det 34 procent som säger sig aldrig bli niade. Bland svenskar i åldern 18 till 34 år är det 56 procent som aldrig blir tilltalade med ni.

– Unga kan efter europeiskt mönster i största välmening använda ni som artighetstilltal till äldre. Men det slår ofta fel, säger Catrin Norrby.

Susanna Karlsson konstate­rar att niandets återkomst genom åren har diskuterats så mycket att det nästan har framstått som en bred rörelse i samhället. Men undersökningen visar alltså snarare att det inte är så vanligt. Där­emot tror hon på samma sätt som Catrin Norrby att det är många som noterar när ett förväntat tilltal med du i stället blir ett ni i en servicesituation.

– Det är det som går utanför mallen som man lägger på minnet, säger Susanna Karlsson.

Något omedelbart genombrott för ni blev det inte trots att ni-föreningar grundades i många svenska städer. I Göteborgs-Posten hävdade en skribent 1865 att inte ens medlemmarna själva vågade nia på bred front: ”En ’Ni-förening’ har bildats, dock blott på papperet, ty nog har jag sett många namn på den för detta ändamål framlagda listan, men ännu ej hört en enda af de ’sjutio tecknade’ hafva haft nog mod att begagna detta så förargliga ’Ni’.”

I Post- och inrikes tidningar var det tvärtom en skribent som lovordade den här typen av initiativ. Genom att offentligt deklarera en övergång till ni skulle språkliga förebilder i samhällets toppskikt kunna driva igenom en förändring: ”Om detta ord, aktningsfullt uttaladt, skulle af den till­talade illa upptagas, hvilket är osannolikt och måste vittna om brist på bildning och öfver­flöd av dumdryghet eller om en oförlåtlig okunnighet, om den allmänna öfverens­kommelsens tillvaro, låter sig lätt göras att i det följande samtalet begagna titulaturen och, om så skulle behöfvas, äfven lemna en förklaring hvarföre Ni blifvit begagnadt.”

Diskussionen om en ni-reform fortsatte samtidigt som det stora genombrottet uteblev. I tidningen Upsala föreslogs 1873 ett steg som skulle främja ett skifte till ni: ”Ja, hela studentkåren skulle till och med kunna bilda en stor Ni-förening: alla äro ju studenter och med afseende på kamratskapen demokrater; rangsjukan har ännu ej hunnit rotfästa sig, och derföre skulle saken här gå jemförelsevis lätt.” I tidningen Framåt fanns ett annat förslag: ”Riks­dagsmännen i andra kammaren skulle kunna bilda en Ni-­förening, som sedan skulle kunna utöfwa sitt inflytande öfwer hela landet, presterna skulle också kunna werka mycket för saken, om de komme öfwerens att säga Ni både till hwarandra och till sina åhörare.”

Det var också en rörelse som hade vissa framgångar även utanför överklassen. Jönköpings Dagblad rapporterade 1873 om en nyhet från Gävle: ”Gefle arbetareförenings medlemmar hafwa wid sitt senaste sammanträde beslutit att hädanefter så wäl sinsemellan som till andra begagna och emottaga tilltals-ordet ’Ni’.”

Men motståndet var fortsatt kompakt. Blekings-Posten konstaterade 1878 att det gick ”ganska smått med denna förkortning i det allmänna språkbruk” och att det i synnerhet inom flottan i Karlskrona hölls ”temligen hårdt på titlar och värdigheter”. Men tidningen tryckte ändå en visa som drev med titelskicket och lovordade ni-föreningarnas mål:

Herr Husgerådskammarehofintendenten!
Herr Jernvägstrafikdirektörsassistenten!
Hur ledigt ett samtal med Er skulle bli,
Om vi finge kalla Er bara för Ni.

Humor var inte ett sällsynt inslag i debatten. För­kärleken för titlar och språkliga konstruktioner som användes för att undvika direkt tilltal – i stil med Det är till att resa till Falköping? och Has det lång­kalsonger? – var tacksamma att driva med.

I Falu-Posten hävdade en skribent 1881 med illa dold ironi att du-föreningarnas dröm om en du-reform skulle kombineras med ”hatt-icke-aftagnings-reformen”: ”Alla kalla hwarandra här ’du’, och ingen lyfter på hatten för den andre. Att säga ’ni’ åt någon och att lyfta på hatten för någon enda skapad warelse, det wore att wisa folk en för stor ära och långt under en frihetsälskande dalkarls wärdighet.” Vidare påstods det att du-föreningen i länet ansåg att du var ”naturens och poesiens ord m. m.” – något som i sin tur medförde ett krav på att ”alltid tilltala medlemmar och icke-medlemmar på vers”. Om någon ertappades med att ”tala på prosa” bestraffades det med 50 öre i böter. Den summan skulle sedan dubbleras vid varje brott mot det stadgeenliga duandet.

Uppsala, Mora, Malmö, Sundsvall, Skara, Lund, Kalix, Karlshamn. Ni-föreningar ­bildades under 1880-talet i alltfler svenska städer. Många medlemmar markerade sitt val av tilltalsord med knappar på ytterkläderna och klistermärken på dörren.

Men trots att debatten och titeltilltalshånet gick vidare uteblev dom stora landvinningarna. Gustaf Cederschiöld, professor i nordiska språk vid Göteborgs högskola, skrev till exempel i 1916 års upplaga av Om svenskan som skrift­språk att ni visserligen var vanligt i skriften men att tilltalsmönstren i talspråket ”blott i ringa mån påverkats av ’Niföreningars’ och enskildes strävanden”.

En bit in på 1900-talet var det i stället många som noterade att tilltal med du vann mark. Bland värnpliktiga, inom idrottsrörelsen, på arbets­platser, inom fackförbund, i föreningar, bland studenter, inom jordbruket, på lands­bygden, inom arbetarklassen och bland unga etablerade­ sig du som ett jämlikt och kamratligt tilltal. Det var alltså människor utanför överklassen som i olika sociala situationer befann sig på ungefär samma nivå som valde bort titulerandet. Samtidigt hördes ni-föreningarna alltmer sällan i debatten. Men motståndet mot du var inom vissa samhällskretsar alltjämt kompakt.

I en uppsats som publicerades 1922 drömde språkforskaren Esaias Tegnér om att ni skulle upphöjas ”till ett allmänt gångbart tilltalsord”. Eftersom det utvecklats ur föregångaren i – där en form som veten i så småningom blivit vet ni – ansåg han att det rörde sig om ”ett etymologiskt missfoster”. Det var i sig inget hinder för att anamma ni: ”Men för ordets praktiska användning är detta utan all betydelse.”

Hans bedömning var att ni hade förekommit i svenskan ända sedan 1500-talet. Det första belägget i skrift var dock från 1615 då det ­användes i ett brev till drottning Kristina – änka till den avlidne Karl IX – där en kvinna bad henne om ett pass för att kunna återvända till sitt hemland: ”Men om iagh icke foor paas, dogh beder iagh wärdigas för Jhessu Christij nampn skuldh dett nij wille wara migh behielppeligh”.

Esaias Tegnér drömde sig också tillbaka nästan ett årtusende i tiden: ”Under vår äldsta nordiska forntid hade vi lyckan att äga ett allmänt tilltalspronomen. Med ett du vände man sig då till sin Gud och sin kung, till sin vän och sin ovän, till sin träl och sin hund.” Därefter var det enligt Esaias Tegnér inflytande från tyskan och bysantinska kejsare som förstörde svenskans tilltalsskick – först genom i och senare genom en övergång till titulerande. Med ett skifte till ni skulle alltså århundraden av tilltalstrassel äntligen kunna avhjälpas.

Vägen dit var dock lång. I ett band av Svenska Akademiens ordbok som utkom 1933 fanns en diagnos av den då aktuella språksituationen: ”Den ngt nedsättande ton som sålunda kom att vidlåda ni har trots upprepade bemödanden från olika håll att göra ni till ett allmänt tilltalsord icke helt försvunnit. I tilltal till överordnade l. på samhällsskalan högre stående anses det i allm. ännu ohövligt, o. det betraktas från underordnades l. lägre ställdas sida ofta med ovilja.”

Den kanske mest profilerade förespråkaren av ni var Erik Wellander – 1900-talets mest inflytelserika språk­vårdare i Sverige. I artikel efter artikel argumenterade han för införandet av ni som allmänt tilltal. Ändå gick det trögt.

I skriften Tilltalsordet ni från 1935 var hans bedömning att ni användes ”företrädesvis till yngre och underordnade, men i regel icke till äldre eller högre ställda”. Han hävdade att du var ”ett förträffligt ord” som hade ”sin förtroliga klang” men att det saknade ”utsikter att slå igenom som allmänt tilltalsord”.

Han höll med Esaias Tegnér om att ni var ”oriktigt bildat”. Det var i sig inget bekymmer. Däremot konstaterade även han att ni för många hade ”en spetsig och otrevlig klang, därför att de anse ordet oartigt såsom tilltalsord”. Den här uppfattningen var djupast ­rotad i ”bredare, mindre språkkunniga folklager”.

Erik Wellander spårade ordets negativa laddning till tidigt 1800-tal då ni främst fungerade som ”tilltalsprono­men till underordnade och socialt lägre stående”. Nu ville han ”genom upplysning” och ”ett målmedvetet ingrepp i vårt tilltalsskick” öppna dörren för en övergång till ni: ”Förutsättningen för en dylik reform är, att ni nyttjas fullt ömsesidigt. … Så länge ni icke brukas som tilltalsord även uppåt, från yngre till äldre, från underordnade till överordnade, från allmänhet till ämbets- och tjänstemän, behåller ordet ohjälpligen sin stämpel av myndighet, överlägsenhet, nedlåtenhet, översitteri.”

I kampen för ni fick han stöd av Svenska Akademien som 1935 uttalade ”sitt livliga instämmande i önskvärdheten av den ifrågavarande ­reformen”. Men den ständige sekreteraren Per Hallström skrev också att det fanns anledning att ”hysa allvarliga tvivel om huruvida det är möjligt att enbart på upplysningens väg ernå önskvärd rättelse av rådande missförhållanden”.

I många andra språkfrågor satte Erik ­Wellander tonen. Men i den här ­debatten var han nog redan på 1930-­talet förbisprungen av utvecklingen. Du fortsatte att rota sig allt djupare som ett jämlikt och neutralt tilltal. När han senare reflekterade över ordstriden pekade Erik Wellander ut beredskapsåren under andra världskriget som avgörande. Svenskar ur alla samhällsskikt ryckte in för att försvara landet i händelse av krig. Visserligen fanns det strikta hierarkier inom försvaret – men samvaron bidrog ändå till att jämna ut klasskillnader vilket i sin tur skapade nya förutsättningar för att hitta ett gemensamt tilltal.

Den här tendensen blev allt starkare under efterkrigs­tiden med demokratisering, jämlikhet och jämställdhet som tydliga strömningar i sam­hället. Arbetarklassen drev på utvecklingen mot du i praktiken medan personer högre upp på statustrappan teoretiserade om införandet av ni. Kanske fick du ytterligare draghjälp av att fler kvinnor kom ut i arbetslivet. Kvinnor hade dittills i regel varit fru ­eller fröken eller haft en titel som utgick från makens yrke. Visst hade titlar som doktorinna­ och majorska status – men det var färre som hade en ”egen” titel att försvara.

Också i våra dagar verkar frågan ha en politisk dimen­sion. Bland svenskar som sympatiserar med Vänsterpartiet föredrar 82 procent tilltal med du och 3 procent med ni. Bland Socialdemokraternas väljare förespråkar 78 procent du och 8 procent ni. Men bland Moderaternas anhängare väljer 72 procent du och 13 procent ni.

– I idén om vänstern och arbetarrörelsen ligger att man från början har varit en kraft mot etablissemanget. Du och ni blir en metafor som språkligt visar det som sker i handling, säger Catrin Norrby.

Även Susanna Karlsson tror att den politiska historien färgar dagens syn på tilltal. Då som nu hade du fler före­språkare inom partier med rötterna i arbetarrörelsen.

– Om man har varit lojal med ett parti som varit mer åt vänster så har man med sig idén om att riva gränser och att nedmontera skillnader mellan samhällsklasser. Då vill man inte bygga upp dom igen genom att skapa social distans mellan dom som talar, säger hon.

I vardagen spred sig bruket av du. Men även åren efter ­andra världskrigets slut präglades av samma diskussion som nu pågått i ett århundrade. I boken Folkhemska från 1956 redogjorde Bertil Stålhane för en tids­typisk anekdot: ”Kanske en och annan läsare erinrar sig det spännande vittnesmålet i ­radio om de båda ubåts­männen av olika rang, som fastnat i en vattenfylld räddningsklocka och i sin nöd började med att – lägga bort titlarna.”

Gösta Bergman, chef för Institutet för svensk språkvård, hävdade så sent som i Tilltalsord i Norden från 1959 att han hade ”ett bestämt intryck att ni går framåt”. Det var sant i bemärkelsen att bruket av titlar var på nedgång och att vissa i stället anammade ni – men landvinningarna för ni kunde ändå inte jämföras med utbredningen av du.

Det stora ­genombrottet för du kom på 1960-talet. När Bror Rexed 1967 tillträdde som generaldirektör för Medicinalstyrelsen blev han du-reformens galjonsfigur. Vid första mötet med personalen uppmanade han alla att lägga bort titlarna. Bror Rexed förklarade att han helst blev duad och att han själv tänkte dua medarbetarna.

Han var inte den första myndighetschefen som gick över till du. Men pressen snappade upp hans val av tilltal. Att någon som Bror Rexed – som kunde stoltsera med titlar som generaldirektör och professor – föredrog det enkla du hade nyhetsvärde. ”Rexed bror med hela verket” var rubriken på Dagens ­Nyheters förstasida dagen därpå. Tidningen grävde vidare och konstaterade att bland andra Ingmar Wetterblad, general­direktör för Statens avtalsverk, redan gått över till du: ”Det går otroligt snabbt att bli du här”, kommenterade informationschefen Bertil Drougge den nya tilltalsnormen på myndigheten.

I pressen vittnade ­åtskilliga om att du-reformen var en revolution. Visst var det många som tyckte att det kändes underligt att plötsligt dua överordnade. Men under dom närmaste åren spred sig övergången till du.

Susanna Karlssons farfar var industriarbetare. Han beskrev du-reformen som en av dom största förändringarna under hans livstid. På jobbet på energiverket i Göteborg gjorde det att anställda på olika nivåer blev jämlika.

– Det gamla hierarkiska titelsystemet möjliggjorde inte dialog. Du-reformen var därför inte kosmetika utan den förde med sig saker. Han berättade gärna att han nu kunde gå till förmannen och påtala ett arbetsmiljöproblem utan att skrapa med foten och stå med mössan i hand, säger hon.

Men alla var inte nöjda med ­duandets genomslag. I 1973 års upplaga av Riktig svenska drömde Erik Wellander alltjämt i stället om en ni-reform. Han ansåg att ”ingen omdömesgill svensk” kunde ha något emot att bli niad. Och om någon reagerade negativt berodde det ”uteslutande på missförstånd och fördomar”.

I historieskrivningen framstår det ibland som att svenskarna unisont gick över till du. Så var det inte. Ni-föreningar och andra debattörer hade trots allt genom åren övertygat många om att framtiden tillhörde ni.

I samhällets övre skikt var det vissa som lärde sina barn att det respektfulla tilltalet till främmande och äldre personer var ni. Än i dag lever detta ni kvar inom exem­pelvis Svenska Akademien och hovet.

– En förändring som du-reformen slår inte igenom från 0 till 100 procent över en natt. Det här speglar att det inte fanns en fullständig enighet om hur man skulle lösa tilltalsproblemet, säger Susanna Karlsson.

1970-talet var en övergångsperiod där du tog över inom allt fler områden – men på sina håll var ni djupt rotat.

– På ytan gjorde du-reformen det svenska tilltalssystemet väldigt enkelt. Men det är samtidigt väldigt komplicerat eftersom det är så mycket värderingar som döljer sig bakom valet av tilltal. Det visar hur skör den sociala fernissan är, säger Catrin Norrby.

Niandet gick alltså i någon mån i arv trots att du var det dominerande tilltals­ordet. I en avhandling från 1986 skildrade ­språkforskaren Eva Mårtensson det hon ­kallade ”det nya niandet”. Nu var det yngre som upplevde att det var artigt att nia äldre. Inte sällan var ni ett tilltal som dök upp på matställen och i butiker samt till främmande människor. Nästan fyra årtionden senare är det ett mönster som dröjer sig kvar.

– Kanske har språket ett behov av ett artigt tilltal. Det kan fungera som ett sätt att minska avståndet till en främling men att ändå behålla en viss distans som inte du ger, säger Catrin Norrby.

När unga niar i dag är det inte identiskt med det ni som användes innan du-reformens genombrott. Det har inte alls samma laddning.

– Ni används när det finns någon typ av social distans och när någon vill vara respektfull. Det används inte för att prata neråt utan snarare för att prata uppåt men inte på ett sätt som sänker en själv, säger Susanna Karlsson.

Någon ni-reform verkar inte sannolik i dag. Novus undersökning visar att det är ett tilltal som förekommer i viss utsträckning men det rör sig knappast om någon frammarsch på bred front. I stället är ni förknippat med vissa sammanhang och åldersmönster. Samtidigt är generationerna som själva upplevde tiden kring du-reformen på väg bort. En önskan om att kunna signalera artighet och en viss grad av ­formalitet ­skulle kunna leda till ett uppsving för ni eftersom yngre inte på samma sätt betraktar det som ett hierarkiskt tilltal.

– Att det här niandet ändå finns skulle kunna vara ett tidigt tecken på en sådan förändring. Men vi behöver en hel generation för att se hur det går med den saken. Klart är att det i den uppväxande generationen finns många som har ett väldigt intimt tilltal i olika sammanhang och att det därför ibland finns en önskan om att kunna visa respekt. Men om folk skulle börja nia i större omfattning så kommer det att vara den positiva artigheten som driver utvecklingen, säger Susanna Karlsson.

En sådan situation skulle till exempel kunna vara någon som erbjuder sin sittplats i kollektivtrafiken till en äldre person.

– ”Vill du ha min plats?” kanske känns som att man själv tar för stort utrymme. ”Vill tant sitta ner?” kanske känns väl formellt. Där skulle det nya niandet ligga nära till hands, säger hon.

Inte heller Catrin Norrby utesluter en utveckling där ni blir ett mer utbrett hövlighetstilltal. Men hon ser inget som tyder på att en ni-reform skulle stå för dörren.

– Med tanke på att det svenska samhället är byggt på jämlika relationer och någon form av solidaritet känns det inte så troligt. Men på sikt kan man tänka sig att det ändras. I dag tycker jag mig dock inte se några sådana tendenser. Även om yngre är mer neutrala eller positiva till ni så är det på en låg nivå, säger hon.

Snart 60 år efter att Bror Rexed duade sina kollegor på Medicinalstyrelsen är det fortfarande det tilltalet som gäller i så gott som alla samman­hang.

– Du-reformen lever i högsta välmåga. Du är det självklara, omarkerade tilltalet i svenskan, säger Catrin Norrby.

Även om ni förekommer så är det inte i närheten av att kunna konkurrera med du. Därför anser även Susanna Karlsson att du-reformens ställning i dagsläget är ohotad.

– Det är absolut ingen back­lash för du. Du är det som före­dras och ni rasar ner på en andraplats som ligger så långt bort att det inte ens är värt en silvermedalj.
 
Anders Svensson är chef­redaktör på Språktidningen.

Läs mer om tilltal i svenskan:
Kommer ni igen?
Du, fröken eller fru?
Här är Sveriges 100 största språkhändelser

Här kan du läsa Språktidningens pressmeddelande om undersökningen.