Döva barn ser ord som bilder

Moa Gärdenfors har studerat skriftspråket hos barn som är döva, hörselskadade eller hörande. Barnen är både svenskspråkiga och teckenspråkiga – och i skriften finns drag av tvåspråkigheten.

– Tydligast är det hos döva barn, som förstås inte kan ljuda när de stavar. De använder andra strategier, som bildminne. Tack vare det gör döva i regel inte de ljudbaserade stavfel som är vanliga hos hörande barn, som ofta exempelvis skriver råta i stället för råtta. De döva barnen ser ord mer som bilder – och vet därför om de ska ha en eller två konsonanter. Å andra sidan gör de visuellt baserade stavfel, och blandar ihop ord som ser likadana ut men betyder olika saker, som faktiskt och fantastiskt.

Anmärkningsvärt är att teckenspråkiga barn stavar betydligt bättre än jämnåriga utan kunskaper i teckenspråk.

– De har fått tillgång till ytterligare en strategi: bokstavering på teckenspråk. Därför kan de ”se” hur ett ord stavas utan att bli ”lurade” av ljudet.

– Jag har svenskt teckenspråk som modersmål, och har insett hur jag själv lärde mig skriva. Mina hörande föräldrar började tidigt visa mig böcker där varje bild hade ett förklarande ord under, som häst, gris och polis, samtidigt som de visade hur det tecknades. Efter att jag fått ett cochleaimplantat vid tre års ålder började de även ljuda orden. Jag hittade en gammal dagbok, och förstod att jag skrev likadant som barnen i studien. Det var så himla roligt att se!

Moa Gärdenfors doktorerar i lingvistik.