Det börjar med en mening

När Bengt Ohlsson sitter i skrivarlyan med en tom datorskärm framför sig finns det bara en sak att göra: skriva den första meningen.

– Hemligheten är att inte göra för stor affär av första meningen. Att försöka känna att det är skit samma hur den börjar, för man måste börja på något sätt. Det kanske inte blir världens mest lyckade första mening, men då får jag väl ändra på det senare.

När Bengt Ohlsson pratar om skrivandet tycker han själv att det oftast blir en lång harang om hur vidrigt och outhärdligt det är. Ändå tycker han att det finns något stort och gudomligt i att börja skriva en roman. År 1984 kom debutromanen och nu, drygt tjugo år senare, är det dags för den nionde romanen att läggas ut på bokhandlarnas diskar.

När han fått ur sig en mening, lämnar den i sin tur över stafettpinnen till nästa mening, och nästa och nästa … Till slut har varje mening lett till att han fått ihop en sida, två sidor, ja, till slut 20–30 sidor.

Då får förläggare Hans Isaksson läsa och komma med synpunkter. Men ingen annan, inte ens hustrun Helena von Zweigbergk. Ingen får veta vad han jobbar med för tillfället, inte ens om det är en bok eller en pjäs. Bengt Ohlsson har bara dåliga erfarenheter av att dela med sig av sin idéprocess.

– Det går ofelbart åt helvete, säger han, och ger som exempel det som hände efter romanen Gregorius.

I den stora medieuppvaktningen efter att Gregorius hade fått Augustpriset, fick han ofta frågan om vad nästa bok skulle handla om. Bengt Ohlsson berättade då vitt och brett om en bok om Tyskland, som han redan börjat jobba med. Men efter några månader av pladdrande om boken, började han fråga sig varför han var på ett sådant förlamande dåligt humör när han skulle sätta sig ner och skriva.

– Sent omsider insåg jag att jag hade känslan av att boken redan var skriven. Om man inte har pratat om vad man ska skriva om, så är det som att ha ett täcke nysnö framför sig.

Har man suttit och pratat om sin sköna idé är det ändå ett spår som går över nysnön. Det är stor skillnad mellan spårad nysnö och ospårad.

Vi träffas på något så ovanligt som ett kyrko­kafé, mitt på Södermalm i Stockholm. Långt borta är trendigt möblemang och caffelatte. Här finns det kaffe i termos för tio kronor och hembakta bullar. Bengt Ohlsson tycker om kyrkor. Det är ett av de få offentliga rum där man kan sätta sig ner utan att någon kräver något av en:

– Kyrkokaféet är ett ställe man kan komma till bara för att låna muggen eller vila benen.

Vi pratar om författandets arbetsprocess, om att försörja sig på att skriva. Är skapandet, som också är arbetet, att vänta på inspiration, eller är det rent och skärt slitgöra?

Bengt ohlsson börjar med att berätta att han inte försörjer sig på sitt författarskap, utan att det är hans krönikor i DN-bilagan På stan och hans frågespalt i tidskriften Amelia som är hans så kallade brödjobb. Det är de som betalar hyran varje månad. Bröd­jobben ger också arbetsro åt författandet. Tack vare dem kan Bengt Ohlsson ägna fyra timmar om dagen åt att skriva en bok eller en pjäs. En sida om dagen tvingar han sig att skriva, varje dag, oavsett hur lång eller kort tid det tar. När sidan är färdig, störtar han ut ur sin skrivarlya.

– Det värsta med yrket är kombinationen av att vilja komma ifrån den där datorn, fortast möjligt, och att den samtidigt aldrig släpper en riktigt. Jag vill hela tiden dit, och när jag är där vill jag bara därifrån, säger han med ett snett leende.

Han fortsätter med att han är avundsjuk på författare som tycker att skrivandet är det härligaste som finns. För honom finns bara ett sätt att hantera skaparångesten, och det är att vara disciplinerad. Att vänta på idéer eller skaparkraft fungerar inte. Det är för långt mellan de bra grejorna.

– Men det är det som är mellan de bra grejorna som är virket i berättelsen, det som håller upp den.

Tillbaka till själva arbetsprocessen. Ritualerna är viktiga. Det måste finnas ett visst kaffe och, förut, snus. I dag är snuset utbytt mot små bitar av ingefära. Musik har också blivit en viktig del av skrivritualen, en nödlösning som tillkom under en semester för att kunna skärma av vardagsljuden från familjen. Musiken skärmade inte bara av, utan gav också inspiration. Med en bärbar cd-spelare och Kate Bush-plattan The sensual world i lurarna, satt han och skrev på en novell om en väldigt ful svensk kille som tagit hem en thailändsk tjej.

– Titellåten är så … sinnlig! Jag vill gärna tänka att det var den låten som gav mig en nyckel i arbetet med den fula figuren och den sköra förälskelsen. Sedan dess har det varit en grej, ett slags nyfikenhet, att se vad musiken ger just den här berättelsen.

Att skriva en sida om dagen gör att det tar Bengt Ohlsson ungefär ett och ett halvt år att skriva en bok. Eftersom han aldrig läser mer än gårdagens sida under arbetets gång, blir både berättelsen och karaktärerna något av en överraskning för honom när han läser hela manuskriptet.

– Jag märker att jag faktiskt prövar mig fram i början och att det tar tid att hitta stilen, rösten. Det är som ett par nya skor. De skaver rätt ordentligt i början och man rör sig inte riktigt ledigt.

men det är aldrig tal om att skriva om eller att skriva nytt. Hellre släpper han texten än gör alltför omfattande ingrepp, för då är texten ändå inte riktigt rätt. Däremot stryker han mycket i sina texter, och putsar och filar på meningarna. Riktigt färdig känner han sig aldrig. Och när boken är klar, färdigtryckt och ute i bokhandeln, är det lång väg till nästa. För han säger att han inte kan släppa känslan av att han har gett allt i den senaste boken.

– Det låter paradoxalt, men jag hittar en väldigt stor tröst i att inse hur förgängligt skrivandet är. Att leva kvar till eftervärlden?

– Nej, sluta, säger han och skakar på huvudet.

Men sedan börjar något ta form, som följs av en nervös uppladdning. Och nervositeten följer honom under hela skrivperioden och blir bara värre ju längre in i boken han kommer.

– Jag har hela tiden känslan av att jag kan förstöra det. Varje ny sida är ett vägval. Tänk om jag gick åt fel håll i vägskälet?

Cecilia Nauclér är frilansjournalist och chefredaktör för Bristidningen.