”Det är svårt med dialog”

Älven brusar i Anna-Karin Palms nya novellsamling Trakten, fågelkroppar drämmer i fönster och det doftar av lillasyster Ellens svettvarma hår. Författaren som slog igenom för snart trettio år sedan med romanen Målarens döttrar skriver på ett språk fullt av sinnliga detaljer, och de nya texterna utspelar sig mitt i naturen, i det landskap där hon bor sedan sex år.

– Det sägs att man ska få sämre luktsinne när man blir äldre, men jag tycker verkligen inte att det är så utan ibland är det nästan jobbigt, unga människor på bussen i Stockholm som tror att parfymen ska vara som en kroppsrustning. Det är så jag upplever världen, säger Anna-Karin Palm.

I novellen Elsa och ­fåglarna tar katten en domherre. Senare hör Elsa de förtvivlade lockropen från fågel­honan som förgäves sitter och väntar. ”Man ropar och ropar och plötsligt svarar han inte längre”, skriver Anna-Karin Palm och i samma ögonblick förstår läsaren att Elsa är änka. Hennes sätt att skriva inifrån människan, att tolka omvärlden via romankaraktärernas blick, gör att det ofta blir sparsmakat med dialog.

– Ibland brukar jag tänka lite ironiskt att i mina böcker är det mest människor som går omkring ensamma i olika landskap och känner saker. Jag tycker det är svårt med dialog. Jag är rädd att det blir övertydligt. Det gäller att hitta den där tonträffen så att man också får fram det som kan hända mellan människor, en kontakt eller konfrontation, att det gnistrar till på något sätt.

Anna-Karin Palm är ”Stockholmskusinen” som har flyttat till sin barndoms sommarland, Strömbacka i Bjuråker i norra Hälsingland. Huset som hon och maken Mats Ahlberg bosatt sig i har varit i släktens ägo så länge hon minns.

– Fast jag varit här sedan tre års ålder har jag aldrig riktigt känt att jag har haft rätt att skriva om det här. Jag har en jättestor släkt och väldigt många bor i norra Hälsingland. Vi var liksom kusinerna från Stockholm som inte pratade dialekt. Men även om jag inte är hälsing på det viset – jag har inte bott här jämt – så har jag ett väldigt starkt förhållande till de här landskapen och naturen och skogen. Nu tog jag mig den rätten.

Det är en av de första höst­dagarna, björkarna har fått stänk av gult och den lappade asfalten lyser i ljusrött och grå­svart mot det ­mättade ­gröna. Vägen upp till den gamla järnbruksbyn Strömbacka tar fullkomligt andan ur mig där den slingrar sig så gammelsvenskt vackert förbi Dellensjöarna. En välhållen hemlighet, konstaterar Anna-Karin Palm. I Dellenbygden håller de tyst om sin dolda pärla.

– Vi vill gärna ha den lite i fred, säger hon.

Trakten är hennes fjärde novellsamling. Den rör sig runt teman som uppbrott och längtan, och att stanna kvar. I novellen Älven sitter en kvinna vid sitt hem och tänker på en annan plats, på liknande vis som Anna-Karin Palm brukade göra i början av sitt författarskap, då hon satt i Stockholm och längtade till och skrev om England. Efter en resa till Cornwall, inspirerad av Virginia Woolfs Mot fyren, skrev hon Målarens döttrar. Sedan träffade hon en fransman, fick en dotter och hamnade några år i byn Yport i Normandie.

– Ett konstigt öde för en anglofil, skämtar hon och berättar att det var först då och där som hon kunde skriva om Stockholm.

– Det är begäret, det som man inte har, som är laddat. Om man sitter någon annan­stans blir platsen man skriver om en inre bild som är närmare skrivandets värld.

Det är därför något nytt när hon nu faktiskt skriver om platsen hon bor på. I Yport, liksom under barndomens somrar i Hälsingland, träffade hon människor som bott hela sina liv i samma by och där alla gått i samma skola. I ­några av novellerna utforskar hon med fascination hur det skulle kännas att vara så rotad.

– En sak som jag ångrar lite i novellsamlingen är att jag inte har använt så mycket dialektord, som kuckurellan, sädesärlan. Här heter den så. Jag tycker det är jättefint. Men jag har försökt arbeta mer med rytmen i stället, något som låter allmänt som södra Norrland, säger hon och tillägger att hon åtminstone stod på sig mot redaktör och korrekturläsare och fick med ett av de starka kännetecknen för hälsingemålet: adjektiven som saknar pluralformer. De är stark, helt enkelt.

Men ”pourquoi hänga läpp?” Anna-Karin Palm tar emot i sin nybyggda glasveranda, med det på samma gång finkulturellt franska och folkligt svenska citatet av Carl Jonas Love Almqvist på sin t-shirt. Hon häller upp te i koppar med ­illustrationer av Virginia Woolf och Emily Brontë och skär upp en blåbärspaj medan en enorm röd katt snarkar på en fåtölj. Glasverandan har en snickare från trakten byggt, liksom hennes skrivarstuga på tomten, en kub med tre meter till nock och fönster mot skogen. I ett samlingshus på ­granntomten, köpt för en spottstyver, har hon och maken startat en kulturförening. Tillsammans med några andra eldsjälar bjuder de in kulturpersonligheter för att läsa dikter och spela musik, som poeterna Jila Mossaed och Ingela Strandberg.

Men till skrivarstugan är entré förbjuden. Sedan ett och ett halvt år sitter Anna-Karin Palm i Svenska Akademien, på samma stol som en annan Bjuråkersbo en gång, Nathan Söderblom, ärkebiskopen som fick Nobels fredspris. Där ­sitter hon som en av fem i Nobel­kommittén, och förbereder den korta listan med namn som de aderton sedan väljer mellan.

Sitt stora ordförråd tror hon att hon har fått av att vara bokslukare sedan femårs­åldern. Via böckerna fick hon också intresset för de alternativa verkligheter som gärna lurar i marginalen i hennes berättelser – fantasivärldar, skogsväsen, en möjlig djävul. Det är ett drag som förenar henne med en av litteratur­historiens stora, Selma Lagerlöf. När Eva Bonnier bad henne skriva en biografi över Lagerlöf blev hon därför chockad av tanken på arbetsinsatsen som skulle krävas – men inte förvånad.

– Jag tycker att det finns ett släktskap, det som man hos henne kallar magisk realism. Ju mer jag skrev om henne så var det som att jag upptäckte saker om mig själv. Vi hade inte heller någon tv, mina föräldrar läste högt för mig på kvällarna. Det kanske låter konstigt, men jag tror att Selma och jag har samma källor.

Hon nämner den gamla ­miljön i Strömbacka, folk­musiken i Dellenbygden, sin mors och mormors ­berättande, Waldorfskolan där hon gick och dränktes i sagor de första åren. Och de äldre författare – Lagerlöf, Woolf, Rilke, Almqvist – som hon läste som ung.

– Jag hoppas att yngre människor ska våga sig på det motståndet som det kan vara i en äldre text. Det öppnar så mycket, inte bara språkligt, utan också hur människor tänkte och kände och levde, som ett fönster in i en annan tid. Hur kan man inte vilja öppna det?

Nina van den Brink är frilansjournalist och författare.

Citatet i texten kommer från brevromanen Araminta May. Pourquoi betyder ’varför’.