De bet i sten för att bota värk
Vid både hungersnöd och tandvärk offrades mat på runstenen. Och genom att gnaga på den skulle värken botas.
Strax norr om landsvägen mellan Örebro och Fellingsbro, vid infarten till Nasta, står en knappt två meter hög runsten. Ska man tro alla uppteckningar och berättelser om den här stenen, har den varit med om mycket sedan den försågs med en runristning.
Den äldsta bevarade källan där Nastastenen omnämns är Sumlen, som är riksantikvarien och riksbibliotekarien Johannes Bureus stora anteckningsbok. Han har själv kallat den kladdeboken min. Den består av inte mindre än 700 blad. Förmodligen påbörjade han den 1599. Den sista daterade anteckningen är från 1648, samma år som Bureus fyllde 80 år. Sumlen innehåller bland annat reseberättelser, avskrifter och folksägner. Där kan man om Nastastenen läsa att den liggande stenen är ”skrifuin ofuan rundt om kring”. Efter Karl XI:s eriksgata 1673 skrev Johan Hadorph, medlem av antikvitetskollegiet, att ”wid Nafwesta by […] ligger en gammal offersten”. På runstenen har folk ”ifrån hedenhös offrat emot Tandawärk och andra Krankheter. Ner någon hafwer ofrat der emot Tandawärk, så hafwer den och bijtet i Stenen”. Effekten förstärktes genom att man offrade till exempel olika födoämnen på stenen. Så har man förklarat att ytterkanten av skriftbandet saknas på den högra sidan. Hur har man kunnat tro att tandvärk kunde botas genom att man gnagde på en sten? Man lär också ha offrat på runstenen vid hungersnöd.
I rannsakningarna från 1683 omtalas runstenen som upprest. I ett kyrkoinventarium från 1830 finns en anteckning om att runstenen saknade ”läsbara bokstäfver”. Riksdagsmannen, språkforskaren med mera C.F. Bergstedt skriver i en reseberättelse från området upprättad 1844 att Nastastenens inskrift ”nyligen till en del blifvit upphuggen”. Det finns i andra gamla handskrifter anteckningar om att runstenen åtminstone under någon kortare period legat som brosten.
Den omtalade upphuggningen av ristningslinjer har utförts av en bonde från trakten som inte kunde runor. De ursprungliga ristningslinjerna har dock kunnat rekonstrueras och inskriften lyder:
Tored lät resa stenen efter Lydbjörn, sin duglige son.
Den korta texten berättar att en mor låtit resa runstenen till minne av sin son. Att den döde ges omdömet duglig är ganska ovanligt. Det förekommer bara i ytterligare fem vikingatida runinskrifter.
Ornamentiken som täcker stenens yta innanför skriftbandet visar att en konstnärligt skicklig runristare är mästaren bakom verket. Hans namn känner vi dock inte.
Marit Åhlén är intendent vid Kungliga Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur.
