Därför lever talmannen vidare

Talmannen är ”riksdagens främsta representant och leder och planerar riksdagens arbete”, som det står på riksdagens webbplats. Titeln talman har åtskilliga hundra år på nacken. Första gången den dyker upp i skrift i betydelsen ’den person som leder arbetet i riksdagen’ är, enligt Svenska Akademiens ordbok, på 1660-talet. Just 1660 är exempelvis Matz Ingemunson från ÖfwerNybbla ”Taleman” på ”Böndernes wägnar”, som det står i riksdagsprotokollet.

Talmansämbetet är det högsta ämbetet någon kan väljas till i Sverige i dag, i rang efter kungen men före statsministern. Det är alltså en både gammal och ärevördig titel.

Men hur kommer det sig att denna manligt markerade titel fortfarande finns kvar? Språkvården i Sverige har länge strävat efter ett könsneutralt språk, så varför har det inte gått som med andra manliga titlar, där talesmännen blivit talespersoner och riksdagsmännen och riksdagskvinnorna blivit riksdagsledamöter? Titeln talman har förblivit orubbad. Vad är det som gör den så speciell?

Att titeln talman är manligt markerad är inget konstigt – när den etablerades var det självklart att det enbart var män som kunde inneha den. Fram till 1921, då kvinnor både fick rösta och blev valbara till riksdagen, var det helt enkelt bara män som kunde komma i fråga.

Sedan dröjde det femtio år innan den första kvinnan kunde kalla sig talman. Det var folkpartisten Cecilia Nettelbrandt som valdes till vice talman 1971. Tjugo år senare, 1991, blev moderaten Ingegerd Troedsson den första kvinnliga ordinarie talmannen. 1994 klev socialdemokraten Birgitta Dahl på posten som ordinarie. Men sedan Birgitta Dahl slutade 2002 har vi inte haft någon kvinna som ordinarie, utan bara män.

Något varannan damernas – en princip som många partier har infört på sina listor i val – har det alltså inte varit tal om. Från och med genombrottet 1971 utgör kvinnorna bara drygt 20 procent av alla ordinarie talmän. Könsfördelningen bland vice talmännen är aningen jämnare – där utgör andelen kvinnor strax över 40 procent.

Efter valet 2018 fick vi en man som ordinarie talman: moderaten Andreas Norlén, och tre vice: socialdemokraten Åsa Lindestam, vänsterpartisten Lotta Johnsson Fornarve och centerpartisten Kerstin Lundgren. Andreas Norlén fick nytt förtroende efter höstens riksdagsval. Till vice talmän valdes utöver Kerstin Lundgren även socialdemokraten Kenneth G Forslund och sverigedemokraten Julia Kronlid. Fortfarande dominerar alltså männen rent numerärt, och dom innehar också posten som ordinarie mycket oftare.

Titeln riksdagsman började knaka i fogarna redan 1921. Då dök alternativformerna riksdagskvinna om kvinnor och riksdagsledamot om båda könen upp i pressen.

Titeln talman stod däremot orubbad. Folk verkade helt enkelt acceptera att den kunde användas könsneutralt. På 1980-talet gjordes en enkätstudie som visade att över 90 procent tyckte att ordet fungerade hyggligt, eller rentav utmärkt, också om kvinnor.

Fast det ändrades när Ingegerd Troedsson valdes till ordinarie talman. Hennes utnämning blev omskriven i tidningarna, och så här berättar hon själv i en bok: ”Uppmärksamheten var formidabel, massmedia rusade till (…) Den viktigaste frågan tycktes vara om jag skulle ändra min titel till fru talkvinna.”

Det var 1990-tal och en stark kvinnopolitisk vind rörde upp vad som brukar kallas för feminismens tredje våg. I Sverige fick vi nätverket Stödstrumporna, internationellt talades om riot grrrls och girl power. Och nu kom också språket på agendan.

I riksdagsdebatterna är det kutym att inleda varje anförande genom att vända sig till talmannen. Är det en man så säger ledamoten herr talman, och när det är en kvinna blir tilltalet fru talman. Hösten 1994, när Birgitta Dahl just tagit över som ordinarie talman, pratade en grupp miljöpartister ihop sig och bröt traditionen.

Den 19 oktober samma år reste sig Elisa Abascal Reyes upp och sa: ”Fru talkvinna! För att påvisa den kulturella utvecklingen anser jag det nödvändigt att understryka att talmansposten inte längre är självklart förbehållen en man. Språket har tyvärr halkat efter verkligheten. Därför kommer jag i jämlikhetens namn att fortsättningsvis kalla er fru talkvinna.”

I riksdagsprotokollet från den här dagen framgår inte hur, eller ens om, Birgitta Dahl reagerade på tilltaget. Några månader senare tog hon dock bladet från munnen. Efter att återigen ha blivit tilltalad som fru talkvinna den 28 mars 1995 sa hon: ”Får jag erinra om att den i grundlagen fastlagda benämningen på den som leder kammarens sammanträde är talman.”

Miljöpartisterna nöjde sig dock inte med gerillaaktivism i kammaren. Det kom också ett skarpt förslag i form av en motion: ”Nu när kvinnorna sedan länge finns representerade i riksdag och regering samt även innehar ordförandeskapet för riksdagen, krävs en utökning av titeln talman till talkvinna.”

Ledamöterna menade att språket borde hänga med i samhällsutvecklingen och att det var kränkande för en kvinna att kallas man. Miljöpartisternas förslag var att införa två titlar: talman för män och talkvinna för kvinnor. Herr och fru skulle slopas då det onödigtvis uppmärksammade kvinnans civilstånd i kammaren: ”Det blir artigt och trevligt utan att man blandar in privatliv.”

Motionen ledde till ett utskottsbetänkande i KU, konstitutionsutskottet. Men där avslogs motionen med hänvisning till den enkät som visade att en majoritet kunde acceptera talmanstiteln som könsneutral.

Men feministernas och jämställdhetsivrarnas intresse för språk fortsatte att växa kring millennieskiftet. En debatt om att det saknas ett positivt laddat ord för kvinnors och flickors kön resulterade i att snippa så småningom togs in i ordböckerna, htbqi-aktivister krokade arm med genuspedagoger och feminister och baxade – efter en minst sagt livlig debatt – in ordet hen i svenskan. Talesman blev talesperson, damfotboll blev fotboll och en del säger en i stället för man.

Mitt i allt detta fick jag i uppdrag av Språkrådet att skriva en handbok om jämställt språk, och då undersökte jag igen huruvida folk i allmänhet tyckte att talman var lämpligt för båda könen. Nu var det en majoritet som tyckte att det inte funkade.

Trots allt detta kallas alltså den som leder arbetet i riksdagen än i dag för talman. Det finns, tror jag, tre skäl till att det är så.

Det första skälet är titelns ålder och bruk. Talman har funnits länge i svenskan och finns i många av rikets viktigaste dokument, som i grundlagen.

Dessutom är det en titel som används väldigt ofta för att vara just en titel. Det är alltså en regel att ledamöter som yttrar sig i kammaren ska inleda med att tilltala talmannen med herr eller fru talman. För riksdagsledamöterna har det blivit en inarbetad vana. Som vi alla vet är vanor svåra att rucka på. Dessutom, som lök på laxen: ordet protokollförs. Så ordet är såväl gammalt och etablerat som väl använt.

För det andra är en grundläggande princip när det gäller benämningar – som yrkesbeteckningar, pronomen etcetera – att personen som omtalas får bestämma. Och talmännen själva, inte bara Birgitta Dahl, verkar genomgående nöjda med titeln.

Faktum är att inte en enda av dom före detta och nuvarande talmän som jag har kontaktat vill ändra den. Åsa Lindestam tyckte att talkvinna var ett konstigt uttryck. Också Lotta Johnsson Fornarve, som hade uppdraget fram till nyligen, gav uttryck för liknande tongångar:

– Jag föredrar att kallas Fru talman. Det går tyvärr inte att hitta någon könsneutral titel. Talesperson har inte samma tyngd … Vi får nog fortsätta leva med Fru/Herr Talman, skriver hon i ett mejl.

Dom kvinnliga talmännen är antagligen också rätt trötta på att bli ifrågasatta som talmän. Det kan i sig ha bidragit till att dom inte vill ändra sin titel – dom vill visa att dom minsann duger lika bra som någon man till detta ämbete.

Det går inte att bortse från att innehavaren av en titel ofta fäster sig vid den. Titeln är som en medalj och en hedersbetygelse, ett tecken på att personen är ovanligt bra på något. För en som kommit så långt i karriären att den blivit vald till det finaste som går att bli vald till i Sverige, är det kanske bara mänskligt att vilja behålla sin unika titel.

Jag kontaktade också ett par manliga talmän. Andreas Norlén, den nu ordinarie talmannen, visade inte heller något intresse av att byta ut titeln.

– Man ska vara varsam med att ändra ord som har lång historisk tradition, menar han.

Här har vi alltså en grupp talmän som vill fortsätta att kallas så. Då är det svårt att ändra på.

Detta leder till den sista faktorn, den kanske viktigaste. Det är titelns status. Andreas Norlén tycker att ett titelbyte skulle nedgradera inte bara hans, utan hela ämbetets status:

– Det är rimligt att parlamentets ledare har en annan, unik titel än den som leder en förening eller för den delen en fullmäktigeförsamling.

I William Shakespeares Romeo och Julia frågar sig Julia varför Romeo har det namn han har: ”Det vi kallar ros skulle ju dofta lika underbart vad det än hette. Romeo, lägg av ditt namn, det är ju inte ens en del av dig. Byt ut det mot hela mig!”. Romeo skulle ju vara lika underbar om han hette något annat än Montague i efternamn.

Men varför slänga in en av världens mest berömda berättelser om kvinna och man här? Jo, för berättelsen handlar inte bara om ung och passionerad kärlek, utan också om språk och makt – namnens makt. Att namnet inte är en del av Romeo, det är faktiskt rent önsketänkande. Det gäller inte bara i Shakespeares drama – det gäller namn och titlar överlag. Vi människor ger dessa en oerhörd vikt där vi lägger in status, identitet, historia. Viktiga saker alltihop.

Talman är alltså det finaste en person kan bli vald till i Sverige. Den som erövrar titeln vill inte riskera att förlora i status. Det är inte bara en fråga om fåfänga, hen ska ju också leda arbetet i riksdagen. Det kräver auktoritet. Och där kan titeln ge draghjälp.

Precis som Romeo och Julias öde bestäms av att Romeo heter Montague och Julia Capulet, så är skälet till att talmanstiteln har bestått att den är så fylld av status, identitet och historia.

Flera av talmännen jag frågade menade alltså att det inte gick att hitta någon könsneutral titel. Politik, det är att vilja, brukar det ju heta. Är det något politiker är bra på, så är det att initiera förändring. Här handlar det kanske om att dom inte vill hitta någon könsneutral titel.

Det hela påminner om hen-debatten, där ett av dom vanligaste argumenten var att det inte gick att införa nya pronomen i svenskan. Och så gick det alldeles utmärkt.

Dessutom finns det alternativ. Motsvarande titel i kommunpolitiken är ordförande, och riksdagens ordförande skulle vara genomskinligt. Den som vill ha något som låter lite tjusigare kan fundera över preses, som är en synonym till talman och som används i många föreningar.

Men så har vi den där principen om att det är personen som omtalas som ska få bestämma. Det är en fin princip. Men talmanstiteln är ingen yrkesbeteckning som andra, detta är ingen tjänst vi söker och får. Detta är en titel som någon väljs till och föräras, ett hedersuppdrag. Den ägs inte av bäraren, utan av givaren – dom folkvalda riksdagsledamöterna. Och min enkät från tidigt 2000-tal indikerar att deras uppdragsgivare – folket – inte längre tycker att det är en lämplig titel.

Karin Milles är professor i svenska vid Södertörns högskola.