Allt fler ställer krav på svenska

Åldringar som inte kan göra sig förstådda med hem­tjänsten. Personal som måste göra om andras arbetsuppgifter. Och – i värsta fall – anställda som ger fel medicin eller inte förstår instruktioner om att de ska ringa 112.

Det är några exempel på vad språkförbistringen i äldre­omsorgen kan ställa till med. Och den är stor. Enligt Inspektionen för vård och omsorg, IVO, har nästan alla kommuner personal som inte kan förstå och förmedla vad omsorgstagarna säger, och Coronakommissionen konstaterade att bristande språkkunskaper var ett allvarligt problem under pandemin.

För att komma till rätta med problemen har ­politiker höjt rösten om att införa nationella språkkrav i olika omsorgsyrken. Vissa kommuner har också börjat använda språktester vid rekrytering. Men Fanny Forsberg Lundell, som är professor i franska vid Stockholms universitet och forskar om andraspråksinlärning, tror att det blir svårt att språksäkra omsorgen.

– När man har börjat tillämpa språktester i kommunerna är det en ganska stor andel av personalen som inte klarar dem. Om det införs rikstäckande språkkrav för att få jobba i äldre­omsorgen kan det innebära att man inte hittar någon personal över huvud taget, säger hon.

I rapporten Alla ska snabbt lära sig svenska från 2024 visar Fanny Forsberg Lundell att en av de viktigaste förutsättningarna för inlärning av nya språk är läs- och skrivförmåga, som gör det lättare att urskilja ord och ljud – och därigenom även att lära sig ­genom att lyssna. Men för många som lär sig svenska är det lite si och så med den förmågan.

– Vi vet att minst 20 procent av dem som läser svenska för invandrare har en mycket kort utbildningsbakgrund, och enligt PIAAC-undersökningen – ett slags Pisa-test för vuxna – har 34 procent av Sveriges utrikesfödda otillräckliga läs- och skrivkunskaper. Det finns alltså en ansenlig grupp som förmodligen kommer att ha väldigt svårt att klara sådana test.

Samtidigt framhåller Fanny Forsberg Lundell att en allt större del av immigrationen till Sverige sker från ­länder med ett stort språkligt avstånd, vilket enligt forskningen gör det ännu svårare att lära sig svenska. Och det är just den gruppen som ofta söker sig till omsorgsyrkena.

– På många ställen blir det en knepig ekvation att få ihop: de som vill och kan jobba i omsorgen är de som har svårast att lära sig språket. Jag säger inte att majoriteten av utlandsfödda i omsorgsyrken har svårt med sin språkinlärning, men det är nog ändå ganska många.

Regeringens ­utredning om språkkrav i äldre­omsorgen, som presenterade sitt betänkande strax före jul, är inne på samma spår: den avråder från ett språkkrav för anställning, eftersom det helt enkelt bedöms som oförenligt med omsorgsyrkenas kompetensförsörjning.

I stället vill utredningen se ett krav på att arbetsgivarna ska arbeta för att all personal uppnår tillräckliga kunskaper i svenska. Som målbild anges den europeiska referensnivån B2, som bland annat innebär att man ska kunna förstå föreläsningar, läsa tidningsartiklar och umgås på språket.

Ragnhild Mogren Svensén, som är utredare på Socialstyrelsen och har deltagit i utredningen som sekreterare, betonar dock att kravet ligger på verksamheterna och inte på enskilda anställda.

– Utredningen är mån om att språkkravet ska kunna leda till språkutveckling och lärande i äldreomsorgen. Då är kanske inte ett språkkrav för anställning det mest konstruktiva, utan man måste sätta press på arbetsgivarna att jobba kontinuerligt med det här, säger hon.

För att verksamheterna ska kunna sätta av tid och resurser till språkutvecklande arbete vill utredningen även införa ett statsbidrag – det så kallade svenskalyftet – som exem­pelvis kan användas till att utbilda språkombud eller att låta anställda studera svenska på arbetstid.

– Vi behöver skapa ett organisatoriskt lärande där språkutveckling blir en gemensam angelägenhet på arbets­platserna. Men det kan också behövas specifika insatser, som att språkombud tar sig tid att arbeta enskilt med vissa medarbetare, säger Ragnhild Mogren Svensén.

Samtidigt framhåller hon att mer än två tredjedelar av de utrikesfödda ­medarbetarna saknar en utbildning mot­svarande svenska som andra­språk på gymnasienivå – den nivå som krävs för att bli under­sköterska eller vårdbiträde. Dessa personer bör enligt utredningen göra klart sina studier.

– Om vi räknar med hur många som kan avvaras från arbetet så skulle det ta ungefär sju år att utbilda alla som behöver det. Men det garanterar inte att alla får den språkförmåga som behövs, utan äldreomsorgen kommer att behöva arbeta språkutvecklande under överskådlig tid.

Enligt Fanny Forsberg Lundell är de mest lovande utbildningsinsatserna för personer som har riktigt svårt för att lära sig svenska att använda ljudningsmetoden phonics, att ta hjälp av modersmålslärare och att ge undervisningen en större verklighetsanknytning. Men hon är ändå tveksam till hur många som kommer att kunna nå den efterfrågade nivån.

Hon hänvisar till en nederländsk studie från 2009 som undersökte 700 personer som hade misslyckats med den språkliga delen av det nederländska integrationstestet. Där visade det sig att de flesta hade stagnerat på en nivå där de med nöd och näppe kunde läsa enstaviga ord på nederländska – trots att de hade fått 1 300 timmars undervisning.

I en senare studie av samma forskare, som ville ta reda på hur lång tid immigranter med bristande läs- och skrivförmåga behövde för att nå vissa språkliga mål, lyckades bara 11 procent av deltagarna lära sig att läsa ett brev från barnens skola, och då efter i genomsnitt 985 timmar.

– Om utbildningen inte räcker till så kommer vi kanske att behöva en större differentiering i omsorgen, där vissa anställda får enklare arbetsuppgifter som att bädda sängar, städa och tvätta. Men det är en kontroversiell fråga i Sverige, eftersom det får konsekvenser för lönebildningen, säger Fanny Forsberg Lundell.

Möjligheten att införa språkkrav håller även på att utredas i förskolan, där flera rapporter vittnar om att barn i socioekonomiskt utsatta områden halkar efter i sin språkliga utveckling – samtidigt som Skolinspektionen varnar för att förskolepersonalen där har för dåliga kunskaper i svenska.

En av de kommuner som har längst erfarenhet av språkkrav i förskolan är Botkyrka söder om Stockholm, som 2021 införde ett krav på godkända språktester vid anställning av all ny personal.

– Vi såg att många elever hade stora svårigheter med svenskan, både i förskoleklassen och i grundskolan. Därför gav utbildningsnämnden oss i uppdrag att ta fram ett språktest för personalen i förskolan, säger Sara Dahl, verksamhetschef för förskolan i Botkyrka.

På tre år har kommunens förskolor genomfört närmare tusen språktester, där ungefär var fjärde arbetssökande har blivit underkänd. Men hittills har Sara Dahl inte sett några tecken på att testerna har gjort det svårare att få tag på personal – snarare tvärtom.

– Jag har fått höra att pedagoger har sökt sig till Botkyrka just för att vi har infört testerna. De har förstått att man måste vilja jobba med språket för att jobba i Botkyrka och det verkar ha gjort kommunen lite mer attraktiv.

Testerna är digitala och består av 18 frågor inriktade på läs- och hörförståelse. Utgångspunkten är att personalen behöver ha vissa grundläggande kunskaper för att klara av att utföra för­skolans uppdrag – till exempel att kunna läsa barnböcker och att förklara skillnaden mellan ­tallar och björkar för barnen. Av säkerhetsskäl måste de också förstå brandskydds­rutiner och veta vad det innebär att vara glutenintolerant.

– Vi har utvecklat testerna i samarbete med ett företag. Vid rekrytering av annan ­personal i arbetslivet finns det ofta färdiga tester av olika slag. Jag skulle önska att det fanns ett färdigt språktest för all skolpersonal, så att inte varje kommun måste ta fram testerna själv, säger Sara Dahl.

Ragnhild Mogren ­Svensén, som har arbetat med att utveckla Socialstyrelsens bedömningsmaterial för språkförmåga i äldreomsorgen, menar dock att det är svårt och dyrt att ta fram tillförlitliga standardiserade språktester.

I likhet med utredningen om språkkrav i äldreomsorgen vill hon därför hellre att det ska utvecklas instrument som gör det möjligt att bedöma språkfärdigheter i konkreta arbets­situationer – till exempel gruppövningar där ­personalen får utföra och samtala om olika arbetsmoment.

– Standardiserade språktester har fått kritik för att de är domänlösa och inte säger så mycket om det språk som behövs i arbetet. Därför är det viktigt att göra språkbedömningar i ett vård- och omsorgssammanhang.

För Sara Dahl har den största fördelen med språk­testerna varit att de har satt frågor om språk på agendan: i dag pratar för­skolorna ­mycket mer om vilket språkligt stöd som barn och pedagoger behöver, och flera anställda har blivit erbjudna att gå en arbetsmarknads- och vuxenutbildning i svenska.

– Tidigare var det lite tabu att prata om bristande kunskaper i svenska. Men nu, när hela personalen har landat i att deras jobb faktiskt är till för att barnen ska utvecklas så långt som möjligt, är det inte lika svårt längre.

Fanny Forsberg Lundell ­menar att det är nödvändigt att våga prata om språkliga problem för att kunna göra ­något åt dem. Hon tycker att det är väl värt att pröva språkutvecklande arbete på ­arbetsplatserna, men i slutändan tror hon också att samhället kommer att behöva sänka sina förväntningar på vilka språkkunskaper som behövs i vissa yrken.

– För mig som språkforskare är det en spännande fråga hur mycket vi kan förändra vår syn på språklig kompetens. Jag tror att det kommer att bli en av de viktigaste språkfrågorna i Sverige under de närmaste åren.

Staffan Eng är frilans­journalist.