Bild: 
Saga Bergebo

Mustiga och matiga metaforer

Hallongrottor, bananer och baguetter är bara några av alla ord för kön.

Aristoteles, vår första litteraturvetare, definierade metafor som något som egentligen betyder något annat.

I konsten får mat ofta fungera som metafor för något annat. I klassikern Oliver Twist blir fattighuspojken Olivers fråga om mer mat till en symbol för hans mod och livsvilja i en obarmhärtig omvärld. I filmen Att angöra en brygga förstår alla som har ett underliv att scenen där Birgitta Andersson stönande åser Gösta Ekman äta kräftor egentligen är en sexscen.

Men detta är en språkkrönika, så tillbaka till lingvistiken. Modern metaforteori lär oss att metaforer förklarar något komplicerat genom att likna det med något enkelt. Mat är enkelt. Livet och sex är komplicerat.

Det finns många ordspråk och fasta fraser som vilar på matmetaforisk grund: surt sa räven om rönnbären, saltad nota, nu är det kokta fläsket stekt. En del är lite konstiga. Lök på laxen syftar ofta på något som är för mycket. Och för oss gillar laxpudding blir detta faktiskt mer förvirrande än klargörande.

Förvirrande är det kanske också att snippan kan kallas mördarsniglarna och snoppen för Stellan Skarsgård. När jag för några år sedan i forskningssyfte samlade på mig svenska ord för könet var den stora upptäckten att det fanns en mängd metaforer bland dem. Folk kallade sina kön för allt från musen och Petter Niklas till lingonriset och batongen. Varför inte bara säga vad de heter? Vad är det för fel på vagina och penis?

Jo, som jag sa: sex är komplicerat.

En metafor kan göra det enklare att förstå. En metafor kan ta fasta på en aspekt av det komplicerade i taget.

Att kalla könet för musen, sänghästen eller anakondan sätter fingret på sexualitetens vilda natur – könsdriften gör som den vill och lyder sällan order. Drar och sliter i oss och finner kryphål i tillvaron där vi tror att vi tätat som bäst.

Att sexualiteten gör som den vill visas också av personifieringarna: Petter Niklas är kanske inte så vild men låter ändå som en person som fyllt arton. Kung Karl och Terminator äger dock stort. Och någon sa en gång att alla män kallar sin penis för chefen.

Många män använder till och med sitt eget namn för att göra könet till en person. Göran kallar sin för lill-Göran och Goran sin för lill-Goran.

Detta bruk verkar inte alls finnas hos kvinnor. För det finns naturligtvis könsskillnader i könsmetaforiken, fattas bara annat. Flicknamnen är mindre och gulligare: Fiffi, Fanny, Filifjonkan. Fast en del kallar snippan för Greta. Och det vet vi ju alla att hon är en av de mest inflytelserika personerna på jorden just nu.

Andra könsskillnader är att manskönet ofta liknas vid ett vapen – batongen eller kärleksspjutet. Detta sätter kikarsiktet på den hotfulla manliga sexualiteten, den som kan skada och förstöra.

Medan kvinnokönet liknas vid vackra och stillsamma naturfenomen – lingonriset, rosen, kärleksgrottan. Och alla känner väl till folketymologin för det kvinnliga könsordet par excellence – fitta. Våt strandäng? Språkhistoriker menar att ordet nog snarare kommer från det medeltida tyska ordet för väska, släkt med det svenska ordet ficka. Ros eller ficka spelar ingen roll – den kvinnliga sexualiteten blir till för någon annan än kvinnan som har den – en vacker blomma att plocka eller ett veck för att stoppa grejor i. Dessa metaforer förklarar inte så mycket sexualitetens natur som undervisar oss i kulturellt könskonformt beteende.

Sex är komplicerat alltså. Personligt och patriarkalt. Natur och kultur. Könsmetaforerna visar med all önskvärd tydlighet hur vi vacklar mellan att se könet som en bra å ha-sak och ostyrigt vilddjur. Mellan härligt härligt och farligt farligt, för att travestera Björn Skifs gamla slagdänga.

Men till sist har vi matmetaforerna. Vi har mums-mums, hallongrottor, musslor. Och min personliga favorit: skäggbiffen. Det finns bananer, baguetter och chorizor. Så klart att det här handlar om en lustfylld lek med formmässig likhet. Kvinnometaforerna runda, bulliga och fuktigt saftiga. Mansmetaforerna avlånga livsmedel i kylskåp och sval. Men det handlar också om lusten mer konkret. Mat, liksom sex, handlar ju om begär. Matmetaforerna gör kärleksfullt könen till ett njutningsmedel och en källa till glädje och energi.

Därmed är cirkeln sluten och denna matmetaforiska festmåltid över. Och vi förhoppningsvis mätta och nöjda.

Karin Milles är docent i svenska vid Södertörns högskola.

Publicerad i nummer: 
6/2020