Bild: 
Emma Hanquist
Stefan Löfvens val av engelska i EU går hand i hand med bilden av svenskar som moderna och internationella.

Språk(k)valet

Stefan Löfven talar helst engelska i EU. Han bryter inte mot språklagen. Men statsministerns val är ändå laddat med politik.

Några veckor före EU-valet i maj stod statsminister Stefan Löfven i EU-parlamentets talarstol. I sitt tal uttryckte han sina förhoppningar om EU:s framtida roll för den demokratiska utvecklingen i världen för en ung generation. Talet väckte viss uppmärksamhet – inte för sitt innehåll utan för sin form. Stefan Löfven valde nämligen att hålla talet på engelska.

Den som uppmärksammade detta var det ideella nätverket Språkförsvaret, som i en tidningsartikel några veckor efter talet kritiserade Stefan Löfven. Nätverket skickade också ett mejl till Regeringskansliet för att fråga varför en svensk statsminister inte talade svenska i EU-parlamentet. Svaret var kortfattat. Statsministern hade helt enkelt valt engelska av ren artighet mot de närvarande, eftersom de flesta där inte talade svenska. Talet hade dessutom skrivits direkt på engelska och någon svensk översättning fanns inte.

Språkförsvaret lät sig inte nöja med det beskedet, utan påpekade i ett nytt mejl för Regeringskansliet att den svenska språklagen bland annat säger att ”svenskans ställning som officiellt språk i Europeiska unionen ska värnas”. Den här gången återkom Regeringskansliet med ett lite mer uttömmande svar, som gick ut på att språklagen inte innehåller något uttalat krav på att svenska ska användas vid alla tillfällen i EU.

Språkförsvaret nöjde sig inte med det svaret heller, utan valde att driva ärendet vidare genom att anmäla Regeringskansliet till Justitieombudsmannen, JO, för brott mot språklagen. JO ställde sig dock på Regeringskansliets sida, och beslutade att statsministerns agerande inte var skäl nog att utfärda kritik.

Mejlväxlingen mellan Språkförsvaret och Regeringskansliet sätter fingret på en intressant fråga när Sveriges språklag nu fyller tio år. Vilka krav är rimliga att ställa utifrån lagens formulering om att ”det allmänna” ska ”skydda och främja svenskan” när det gäller EU? För det var värnandet om svenskan som var den starkaste drivkraften till att lagen över huvud taget kom till. Det var diskussionen om hur svenskan bäst skulle skyddas mot engelskans allt starkare inflytande som så småningom ledde till en språklag, där paragraf 13 lyder:

Svenska är Sveriges officiella språk i internationella sammanhang.

Svenskans ställning som officiellt språk i Europeiska unionen ska värnas.

Arbetet med att stärka det svenska språkets ställning utgjorde en del av reaktionen på den reella maktförskjutning som skedde i och med EU-medlemskapet. Farhågan om engelskans dominans över svenskan, speglade oron för att förlora en nationell särprägel. Det svenska språket kom att framstå som en nygammal symbol för nationen – en symbol som återfick lite av sin lyskraft i och med det stundande EU-inträdet.

Men svenskans användning i EU har också en demokratisk dimension. Svenska EU-ledamöter förväntas bevaka nationella intressen, och förmodas göra det bäst via sitt starkaste språk, som ofta – men inte alltid – är svenska.

Svenskarnas insyn i EU är den andra sidan av myntet. När EU tog över besluten inom viktiga områden som tidigare stått under nationell suveränitet, måste svenskar ges möjlighet att ta del av alla viktiga beslut på sitt eget språk.

Hur blev det då med svenskan sedan Sverige väl gick med i EU? Först och främst är svenskans formella status väl skyddad i unionen, som ett av de officiella språken.

EU består i dag av 28 medlemsstater och 24 officiella språk. Att medlemsländernas språk jämställs formellt innebär inte att de har lika hög status i praktiken och att de används lika flitigt inom EU:s institutioner, utan snarare att det finns ett väl utarbetat system för att tillgodose tolkning och översättning till dessa språk. EU finansierar tolkningen, men det är upp till varje medlemsland att se till att det finns tolkar och att nya utbildas.

Medan franska och italienska ledamöter har rykte om sig att sätta en ära i att tala sina nationalspråk, ses svenskar generellt som ivriga förespråkare för engelskan. Entusiasmen för att i internationella sammanhang värna nationalspråket är ljummen. Så ser i alla fall fördomen ut.

Det räcker med en snabb blick i backspegeln för att konstatera att svenska språkets status och användning inom EU knappast har varit den hetaste språkpotatisen under språklagens första tio år. I de fall svenskan har varit föremål för diskussion har det snarare handlat om språktest för medborgarskap och andra frågor om språk och integration.

Synpunkter på engelskans dominans i det svenska samhället har dykt upp med viss regelbundenhet i medierna, men har då snarare handlat om engelska uttryck i det offentliga rummet.

Under språklagens första år gjordes ett flertal anmälningar till JO om brott mot språklagen. De flesta av dem rörde sådana synbara språkliga manifestationer i form av till exempel skyltning, reklam eller sloganer. Språklagens 13:e paragraf, om främjandet av svenskan i internationella sammanhang, har det däremot varit tyst om, både i diskussioner och i formella prövningar av språklagen.

Den oro som vädrades inför språklagen verkar alltså inte ha satt särskilt tydliga spår i den allmänna debatten. Inte heller bland språkforskare har frågan om EU-medlemskapets påverkan på svenskans livskraft genererat något större intresse efter det att språklagen kom.

Men paragraf 13 står ju kvar, och den som företräder Sverige i EU bör rimligen förhålla sig till den. Hur är det då med de svenska ledamöternas språkval? Väljer de helt bort svenskan i talarstolen i EU-parlamentet?

Det korta svaret på den frågan är faktiskt nej. Svenska EU-ledamöter hör inte till dem som använder tolkning mest, men inte heller till dem som använder det allra minst. De svenska ledamöternas tolkanvändning har legat ganska stabilt de senaste tio åren. En tillfällig ökning skedde under 2008 och 2009, som troligen kan förklaras av Sveriges ordförandeskap 2009 – en period då det anordnades fler tolkade konferenser och möten i Sverige än vanligt.

Hur ställer sig ledamöterna själva till valet av språk i EU-arbetet? När jag i maj, just före EU-valet, ställde frågan till en handfull ledamöter, gav svaren en inte helt samstämmig bild. Sex av sju svarade att de i de flesta fall väljer svenska i plenum, det vill säga i talarstolen i EU-parlamentet. Bara en svarade att hen för det mesta talar engelska.

När det gäller arbetsspråk, till exempel i möten, förhandlingar och så vidare, är bilden nästan den motsatta. Fyra av sju ledamöter använder oftast engelska, medan tre använder både svenska och engelska. Två av ledamöterna påpekade att de i vissa fall också talar franska respektive tyska. Språkvalet varierar alltså med arbetsuppgifterna.

Med det begränsade underlaget går det naturligtvis bara att ana ett mönster, men det förefaller vara ett rimligt sådant, åtminstone utifrån ett medborgarperspektiv. Via de synpunkter och förslag som läggs fram i parlamentet kan medborgarna ha möjlighet att följa den politiska debatten på europeisk nivå.

De flesta ledamöter, fem av sju, uppfattade också att svenskan har hög status, medan de övriga två menade att svenskan blir allt mer utkonkurrerad av engelskan. Så de svenska ledamöterna tycks inte helt ha övergett svenskan.

Gjorde alltså statsminister Stefan Löfven fel när han höll tal på engelska i EU-parlamentet? Tja, inte formellt. Språklagen innehåller ingen tvingande regel när det gäller att tala svenska inom EU:s institutioner. Men språklagen handlar ganska lite om tvingande regler, och desto mer om intentioner.

Av det skälet är kanske Regeringskansliets svar i mejlväxlingen mer intressant än det faktum att statsminister Stefan Löfven valde att hålla sitt tal på engelska. Att statsministerns språkval enbart skulle handla om artighet verkar helt enkelt inte så troligt. Språkliga praktiker, som valet att framföra ett tal på det ena eller andra språket, är knappast något som sker i ett ideologiskt vakuum – inte heller att valet faller på engelskan.

Olle Josephson, professor emeritus i svenska vid Stockholms universitet, skriver i sin bok Språkpolitik från 2018, att valet att tala engelska passar väl ihop med svenskens bild av sig själv som modern och internationellt gångbar. För den som är ute efter att förstärka en sådan självbild har engelskan ett starkt positivt symbolvärde. Att obehindrat behärska engelska stärker bilden av svenskar som välutbildade, framtidsinriktade och kosmopolitiska. Att då ställa sig upp i EU-parlamentet och tala svenska med tolk? Kanske vore det som att montera ner en del av den svenska identiteten ute i Europa.

När Stefan Löfven väljer att använda engelska eller svenska i EU-parlamentets talarstol är det alltså i någon mån ett val som är laddat med språkpolitik. Och det Regeringskansliets svar ger prov på är möjligen språkpolitisk omedvetenhet – men knappast frånvaro av språkpolitik.

Det är ganska enkelt att föreställa sig förespråkare för båda lägren. På ena sidan de traditionella, som värnar om svenskans status och fortlevnad, och som använder övertygelsen till att slå ner på engelskans synlighet i samhället ganska urskillningslöst. På andra sidan de liberala som egentligen tycker att språkval är en icke-fråga som kan släppas fri som vilken marknadskraft som helst – bara den inte får negativa effekter för konkurrenskraften.

Båda sidor har sina styrkor och svagheter – och båda är ideologiskt grundade. För Stefan Löfven och för den svenska språkpolitiken gäller det att hitta balansen mellan svenskan och engelskan. För det krävs språkpolitisk medvetenhet, och inte sällan landar det i en gyllene parallellspråkig medelväg. Ett tal på engelska med en översättning till svenska – how about that?

Jennie Spetz är utredare på Språkrådet.

 

Publicerad i nummer: 
8/2019