Bild: 
Jens Magnusson

Landet där slang kan stå dig dyrt

I Litauen är det olagligt att göra grammatiska fel i medierna, och företag som skriver slang kan få böter. Litauiska är Europas ursprungligaste språk – och ska så förbli!

– Mitt jobb handlar om att hålla balansen mellan korrekt språk och kreativ frihet. Det är svårt. Ofta vill reklamskribenterna använda slang och informella uttryck. De blir sura på mig när jag säger att de inte får. Jag måste hela tiden påminna om att det inte är jag som har skrivit lagen.

Asta Baranauskaitė jobbar som redaktör på en reklambyrå i Vilnius. Hennes uppgift är att kontrollera att byråns skribenter inte bryter mot lagen. Den litauiska språklagen kräver att allt som publiceras offentligt, oavsett medium, ska följa det regelverk som satts upp av den statliga språkkommissionen.

Listan på de allvarligaste formerna av felaktig språkanvändning är över fyrtio sidor lång. Den innehåller lånord från tyska, ryska och engelska, samt grammatiska influenser och andra systematiska förändringar, som inkorrekta ord- och satsbildningar. Utöver de fyrtio sidorna med totalförbjudna uttryck ger språkkommissionen mängder av råd och rekommendationer. I lagtext får bara de rekommenderade orden förekomma. Den som känner sig osäker inför det digra regelverket kan ringa kommissionens rådgivning.

– Det finns slanguttryck och lånord som alla litauer använder till vardags, och man vet inte att de inte är tillåtna. När jag förklarar för reklamskribenterna att de inte får använda ett visst ord i sina texter blir de ibland helt förbluffade. Ofta är det korrekta ordet som står i ordboken ett ord som ingen använder. Då får vi problem med hur texten ska formuleras, säger Asta Baranauskaitė.

Jag träffar Asta Baranauskaitė på en välfylld restaurang i centrala Vilnius. Hon har tagit långlunch från reklambyrån för att berätta om sitt arbete och synen på den stränga språklagen. Asta är 26 år gammal och har arbetat på byrån i två år. Innan dess läste hon språk och litteraturvetenskap med medieinriktning på Vilnius universitet. Förutom litauiska och engelska talar hon spanska, ryska och lite franska. Trots vanan vid flera språk, eller kanske just därför, tycker Asta Baranauskaitė att den stränga språklagen i grunden är bra.

– Jag vet att språket ständigt förändras, och att man inte kan styra det. Men varför skulle vi använda engelska eller ryska lånord när vi har egna litauiska ord? Reklamskribenterna är mer upprörda över reglerna än vad jag är. Det beror nog på att jag förstår varför de finns. Det handlar om att bevara språket så att det inte försvinner.

Nyligen gjorde Astas byrå ett reklaminslag för tv med en man som utövade kampsport. När någon ropade att hans gylf var öppen blev mannen förvirrad och kom av sig. Inslaget innehöll bara två ord: ”din gylf” och tycktes nog rätt okomplicerat för reklamaren som skrev manuset. Problemet var att det talspråkliga ordet klynas som betyder ungefär ’skrevet’ eller ’gylfen’ är ett av de ord som enligt lagen inte får användas i offentliga sammanhang.

Asta Baranauskaitė minns fortfarande reklamskribentens förtvivlan när hon förklarade att manuset var oanvändbart och sin egen frustration när hon inte hittade en synonym som lät naturlig. Det tog tid att hitta en lösning. Till slut byttes repliken ’din gylf’ mot ett litauiskt uttryck som betyder ungefär ’känner du inte vinden blåsa genom byxorna?’, det vill säga: ’gylfen är öppen’.

– Det korrekta litauiska ordet för ’gylf’ är så ovanligt att det hade låtit konstigt om vi använde det. Reklam funkar inte om det låter onaturligt. Vi var tvungna att omformulera helt och gå runt det där ordet. Sluttexten betydde samma sak men uttryckte det på ett helt annat sätt, säger Asta Baranauskaitė.

Restaurangen där vi sitter ligger bredvid museet för samtidskonst. Hit kommer hippa unga litauer för att äta middag eller ta en drink i baren. Inredningen är svartvit och moderiktigt stram. Bakom bardisken reflekteras ljuset i rader av flaskor. Det känns märkligt att språket som talas av de världsvana gästerna är Europas mest ålderdomliga. Men så är det. Litauiska tillhör den baltoslaviska grenen av det indoeuropeiska språkträdet. Det är också det mest ursprungliga indoeuropeiska språk som fortfarande används som modersmål.

I fråga om både ordförråd och grammatik har litauiska stora likheter med sanskrit, som hinduismens heliga texter är skrivna på. Båda ligger nära det utdöda tungomål ur vilket alla indoeuropeiska språk sägs ha utvecklats, så kallad proto-indoeuropeiska. Litauiska har därför spelat en viktig roll inom historisk lingvistik, i försöken att återskapa det europeiska urspråket. Den franske lingvisten Antoine Meillet (1866–1936) uppmanade den som undrar hur proto-indoeuropeiska lät att besöka bönderna på den litauiska landsbygden.

Här finns en delförklaring till språkvårdsivern. Ett unikt språk vill man bevara. En annan handlar om Litauens historia, där nationellt och språkligt förtryck har varit återkommande inslag. Ända sedan medeltiden har andra nationer dominerat landet, och språket har blivit en symbol för den nationella identiteten. Inte förrän 1991, efter befrielsen från Sovjetunionen, blev Litauen ett helt självständigt land, och litauiska dess officiella språk.

På Vilnius paradaveny Gediminas Prospekt, mitt emot den pampiga parlamentsbyggnaden, håller språkkommissionen till. Här sitter kommissionens ordförande, Daiva Vaišnienė, och dess vice ordförande, Jūratė Palionytė, tillsammans med en stab av tjänstemän.

– Vi ska se till att litauiskan fortlever och används inom alla samhällsområden. Vi vill hindra systemförändringar och språkförstörelse. Det är viktigt för alla språk att grundstrukturen inte bryts ner. Om det händer kan hela systemet förändras och språket förlora sin innersta natur, säger Daiva Vaišnienė.

Språkkommissionens övriga femton medlemmar, samtliga välmeriterade akademiker, träffas en gång i månaden för att diskutera språkriktighetsfrågor. I de flesta fall nöjer sig kommissionen med att ge rekommendationer. Bara när alla medlemmar är överens lägger man till en punkt på ”den svarta listan” med totalförbjudna uttryck enligt språklagen.

– Reglerna berör systematiska språkfel. Exempelvis har litauiskan sju kasus. Många misstag görs på kasusändelserna. Vissa ord används med fel kasus på grund av ryskans inflytande. Det är inte tillåtet, säger Daiva Vaišnienė.

Språklagen reglerar all offentlig information från företag, organisationer och myndigheter. Den gäller för radio, tv, tidningar, böcker, officiella hemsidor och gatuskyltar. Däremot gäller den inte för privatpersoner, som får prata och skriva som de vill. Det finns också ett lagskydd för landets ryska, polska och vitryska språkliga minoriteter. Vissa kontroverser förekommer dock, exempelvis är det inte tillåtet att sätta upp gatuskyltar på andra språk än litauiska, vilket ibland händer i minoritetsområden.

Språkkommissionen vänder sig till allmänheten genom flera olika kanaler. Förutom rådgivningstelefonen har kommissionen en ordbank och ger också rekommendationer på hemsidan. Kommissionens medlemmar deltar dessutom i radio och tv, för att utbilda publiken i språkriktighetsfrågor.

Acceptansen för språklagen är stor i Litauen, men det finns också ett behov av att få skratta åt systemet. Komikern och musikern Algis Ramanauskas har gjort sig känd för att driva med de litauiska nationalsymbolerna och att svära i etern, vilket har lett till att hans kontroversiella radioprogram lagts ner och bytt kanal. Han har även riktat sin satir mot språkkommissionen. Utanför de officiella kanalerna gör Algis Ramanauskas och en komikerkollega sketcher under namnet Kalbajobai. Redan namnet får många litauer att vika sig av skratt. Det är en ordlek bestående av ordet kalba, som betyder ’språk’, och slanguttrycket dajobai, som betyder ungefär ’jubelidiot’ eller ’fåntratt’.

Klädd i långhårig blond peruk och utstickande löständer spelar Algis Ramanauskas språkexpert. Sketcherna handlar om språkvårdares syn på bloggare och andra som skriver talspråkligt. Med gäll röst förfasar sig ”experten” över det ”felaktiga” språket och uttalar med absurd intonation de konstruerade uttryck som allmänheten uppmanas att använda i stället. Den förmenta språkexperten använder dessutom själv slang. Sketcherna har aldrig visats i någon officiell mediekanal, men ligger på Youtube och har setts av tusentals litauer.

– Det var en kollega på jobbet som visade mig de där sketcherna, säger Asta Baranauskaitė. Först trodde jag att han drev med mig, men sedan tyckte jag att det var roligt. Algis Ramanauskas har en poäng i att vissa personer tar det här med språkregler lite för allvarligt. Jag gillar sketcherna, det är viktigt att ha distans och kunna skratta åt sig själv.

Förutom språkkommissionen, som skriver språklagen, finns en språkinspektion som ska kontrollera att lagen efterlevs.

– Det är omöjligt för oss att kontrollera alla böcker och tidningar som publiceras och all radio och tv som sänds, så vi koncentrerar oss på de största kanalerna och de mest lästa trycksakerna. Barnböcker och skolmaterial är särskilt viktigt. Vi är extra angelägna om att allt som vänder sig till barn ska vara korrekt, säger språkinspektionens chef Donatas Smalinskas.

Han understryker att inspektionens verksamhet i grunden är folkbildande. För honom handlar det om att upplysa allmänheten om vilka språkregler som gäller och att hjälpa människor att uttrycka sig korrekt. Språkinspektionen har två åtgärder att ta till om de upptäcker ett olagligt språkfel: att varna och att utdöma böter.

– I första hand ger vi en varning så att vederbörande kan rätta till misstaget. Vi bötfäller bara om de vägrar.

En varning får de flesta att snabbt korrigera sig. Alla mediehus, förlag och större organisationer, inklusive majoriteten av landets kommuner, har egna språkvårdare som ska se till att lagen följs. Böterna för språkfel uppgår till max 600 litauiska litas. I växelvärde är det 1 400 kronor, men med tanke på att medelinkomsten i Litauen är en femtedel av en svensk medelinkomst motsvarar det 7 000 kronor. Den faktiska bötessumman är inte särskilt hög, men det är inte kostnaden som svider mest. De bötfällda hängs också ut på språkinspektionens hemsida, vilket anses mycket pinsamt.

– Företag och myndigheter tycker att det är värre att vi publicerar deras namn offentligt än att de tvingas betala böter, säger Donatas Smalinskas.

Under 2012 utdömdes böter bara i nio fall. I ett av dem hade en kommun satt upp polska gatunamn i ett polsktalande område. Lagen tillåter bara litauiska gatunamn, men kommunen ville inte ta ner skyltarna och bötfälldes därför. Ett annat fall gällde en bok som innehöll flera språkliga övertramp.

– Förlaget hade anställt en person som inte var utbildad redaktör. Boken i fråga var full av språkliga fel, säger Donatas Smalinskas.

I sitt arbete på reklambyrån måste Asta Baranauskaitė ständigt förhålla sig till språkkommissionens regelverk. Det är inte helt lätt, eftersom reglerna är komplexa. Många uttryck är tillåtna i vissa sammanhang men inte i andra. Asta Baranauskaitė mejlar och ringer regelbundet till kommissionens rådgivning.

Det viktiga är, enligt henne, att kunna argumentera för de uttryck man väljer. En gång planerade byrån en kampanj där varje annons hade en replik på ungdomsspråk och ett svar på korrekt vuxenspråk. Språkkommissionens råd gick ut på att ungdomsspråket inte var direkt förbjudet men att det vore bättre att ta bort det.

– Hela upplägget byggde på att låta ungdomsspråk kontrastera vuxenspråk. Jag tyckte att det var rimligt i sammanhanget. Så jag ringde och argumenterade för min sak.

Det tog några timmar innan Asta Baranauskaitė fick språkkommissionens svar. Hon ler nöjt när hon berättar att de till slut köpte hennes resonemang och gav sitt godkännande.

– De andra redaktörerna blev förvånade. De frågade hur jag gjort för att få tillstånd. Svaret är att jag lyckades motivera för kommissionen varför texten borde anses korrekt i det specifika sammanhanget.

Litauen är statt i förändring. Sedan landet blev självständigt för 22 år sedan har utvecklingen gått snabbt. År 1990 var Litauen fortfarande en avskärmad Sovjetrepublik där den negativa inställningen till Ryssland avspeglades i inställningen till ryska språket. År 2013 är Litauen ett öppet land inom Europeiska unionen, där den positiva synen på Europa avspeglas i en positiv syn på den allestädes närvarande engelskan. Globaliseringen har anlänt, och med den en mängd språkliga influenser.

Litauiska språkinstitutet har till uppgift att kartlägga och bevara det språkliga arvet, men också att väcka intresse för språkfrågan. Därför har de öppnat ett språkmuseum för barn. Där får man bland mycket annat lära sig dialektala uttryck, gissa gamla ord, räkna hur många diminutivändelser (uttryck som anger litenhet) som finns på litauiska, och läsa med i ett egentillverkat ”dialektkaraoke”.

– Vi ville göra ett modernt och spännande museum som barn gillar. Ett ställe där man får röra vid saker och leka med dem, så att det verkligen blir roligt att besöka. Det är vårt sätt att intressera ungdomarna för språkfrågan och få dem att inse hur rikt och unikt vårt språk är, säger institutets chef Jolanta Zabarskaité.

Hon är en glad och energisk kvinna som visar runt på museet. Hit kommer cirka 7 000 skolbarn varje år för att leka och lära sig om sitt unika modersmål. Jolanta Zabarskaité berättar att det finns två trender bland unga litauer.

– Många unga tycker att litauiskan är betydelsefull för den nationella identiteten. Andra är mer praktiskt lagda och menar att engelska är viktigare för att få ett bra jobb. För 20 år sedan var det annorlunda. Då var alla lika angelägna om att värna språket. Vi vill hitta tillbaka till den tidigare medvetenheten.

Jolanta Zabarskaité berättar att hon som forskare ser stora förändringar i litauiskan sedan landet blev självständigt från Sovjetunionen, öppnades för omvärlden och gick med i EU.

– Vårt språk har snabbt blivit modernt. Vi ser ett inflytande från engelska både i ordförråd och grammatik. En mängd gamla ord håller i snabb takt på att glömmas bort och försvinna.

På lunchrestaurangen i Vilnius håller Asta Baranauskaitė på att samla ihop sina saker. Det är dags att gå tillbaka till jobbet med att hålla efter reklamskribenterna på byrån. Hon skrattar och säger att det var mer att göra i början. Nu har skribenterna delvis lärt sig vilka uttryck som är förbjudna. Asta Baranauskaitė understryker att hon tycker att det är viktigt att språket i medierna är korrekt. Hon menar att lagen behövs.

– Till vardags får man ju ändå prata som man vill. Vi litauer är också kreativa och skapar egna ord, men de kommer förstås inte med i den officiella ordboken. Fast ibland, tillägger hon, skulle jag önska att det fanns lite mer frihet för reklamspråket.

Anne Markowski är frilansjournalist.

Så syns släktskapet

Litauiska / Latin / Sanskrit / Svenska

mėnesis / mensis / masa / ’månad’

dantis / dentes / dantas / ’tänder’

naktis / noctes / naktis / ’natt’

avis / ovis / avis / ’får’

dūmas / fumus / dhūmas / ’rök’

Böjbart urspråk

Proto-indoeuropeiska är det urspråk ur vilket alla indoeuropeiska språk sägs ha utvecklats. Kunskapen om proto-indoeuropeiska bygger på rekonstruktioner med utgångspunkt i utdöda språk, som sanskrit, latin och gammalgrekiska. Proto-indoeuropeiska talades troligen omkring år 3 700 före vår tideräkning. Det var ett så kallat flekterande språk, där mängder av böjningar visade de grammatiska relationerna mellan orden.

Andra språk kom alltid först

Från 1300-talet till sent 1700-tal hade Litauen nära politiska band till Polen. Adelsmän och medelklass talade mest polska, och litauiska blev böndernas språk. På 1800-talet blev Litauen en del av Tsarryssland och det ryska språket dominerade. År 1864 förbjöds litauiska i grundskolorna. En nationalistisk motståndsrörelse tryckte böcker på litauiska och smugglade in dem i landet. Under mellankrigstiden, 1918 till 1940, var Litauen delvis självständigt, men 1940 ockuperades landet av Tyskland och 1944 av Sovjetunionen. Ryska blev obligatoriskt i skolan. År 1991 blev Litauen självständigt och litauiskan blev officiellt språk.

Publicerad i nummer: 
8/2013