Engelskan – hot eller influens?

Pressmeddelande: Här kommenterar Språktidningens chefredaktör Anders Svensson undersökningen.

En av tre anser att engelskan utgör ett hot mot svenska språkets ställning i Sverige. Men en klar majoritet upplever inte att svenskans status är hotad i dagsläget. Det visar en opinionsundersökning som Novus har utfört på uppdrag av Språktidningen.

– 33 procent av svenskarna anser att engelskans utbredning är ett hot mot svenska språket, varav 6 procent anser att det är ett stort hot. 63 procent anser inte att engelskan utgör ett hot, säger Torbjörn Sjöström, vd för Novus.

Oron ökar med åldern. Hela 51 procent av dom som har fyllt 65 år svarar att engelskan utgör ett visst eller ett stort hot mot svenskan. Oron är starkare i mindre städer och på landsbygden. Och den är mer utbredd bland svenskar som har grundskola som högsta utbildning.

Minst bekymrade över engelskan är personer som bor i storstäder och som har läst på universitet. Bland svenskar i åldern 30 till 49 år är det bara 23 procent som upplever engelskan som ett hot – vilket är den lägsta andelen i undersökningen.

Susanna Karlsson, docent i nordiska språk vid Göteborgs universitet, tror att det finns flera skäl till skillnaderna mellan olika grupper i samhället. Och hon tror inte att det är något språkligt kunskapsgap som förklarar skilda attityder mellan olika generationer. Den som har gått i svensk grundskola behöver i dag vara över 80 år för att det ska ha funnits en möjlighet att engelska inte stod på schemat.

– Jag tror att engelskan har en annan roll i vardagen för många som är 65 år och äldre. Engelskan är kanske inte ett språk som är närvarande på samma sätt. För många yngre är den integrerad i vardagen där man till stor del lever sitt liv nära engelskan eller på engelska, säger hon.

När det gäller yrkeskategorier är pensionärer och arbetare i allmänhet mer oroliga än studenter och tjänstepersoner.

– Har man en akademisk utbildning är det mer sannolikt att man hamnar i ett yrke där engelskan är en självklar del av arbetet. Ju mer man ser engelskan som en naturlig tillgång som man har med sig och inget man aktiverar när man är utomlands, desto mindre troligt att man tycker att engelskan är obehaglig och främmande, säger Susanna Karlsson.

Sverigedemokraternas sympatisörer sticker ut i undersökningen. Hela 41 procent svarar att svenskans ställning är hotad – ett påstående som bara 25 procent av Moderaternas, Vänsterpartiets och Miljöpartiets väljare instämmer i. Nästan lika obekymrade är sympatisörer till Liberalerna och Centerpartiet. Personer som röstar på Kristdemokraterna och Socialdemokraterna är aningen mer oroliga.

I samhällsdebatten beskrivs engelskan i dag ofta som ett hot mot svenskan. Men den uppfattningen är förhållandevis färsk.

Under det sena 1800-talet och tidiga 1900-talet började engelskan göra allt tydligare avtryck i svenskan. Då hade latinet redan förlorat sin ställning som vetenskapens främsta språk. Samtidigt hade tyskan tagit över inom många forskningsområden och var också det första främmande språket i skolan. Även franskan hade hög status – inte minst inom kultursfären – men inflytandet var på tillbakagång.

Med trender, tekniska landvinningar, sport och populärkultur som importerades från Storbritannien och USA vid den här tiden följde också mängder av engelska lånord – ibland med ursprung i andra språk men som förmedlades genom engelskan. Nyheter som film, ketchup, plywood, tanks, serve, scones, overall, blues, muffins, icing, mascara, drink och sandwich tog plats både i samhället och i ordböckerna. Det här var inte okontroversiellt – men när debattörer förfasade sig över exempelvis jazz var det kulturyttringen i sig som ifrågasattes och inte inlåningen av ett engelskt ord. I Svenska Akademiens ordlista fanns en ambition att försvenska stavningen till jass men rekommendationen fick inte gehör och ströks så småningom.

Andra världskrigets slut satte också punkt för tyskan som det viktigaste främmande språket i Sverige. Den kanske tydligaste symbolen för det språkliga tronskiftet var beslutet att 1946 göra engelskan till första främmande språk i svensk skola. Tyskans era som prestigespråk inom kultur, forskning och teknik bleknade snart till historia.

Tidigare var det många som hade rynkat på näsan åt snobberiet att slänga sig med tyska lån. I första upplagan av Erik Wellanders språkvårdsbibel Riktig svenska – som utkom strax efter krigsutbrottet 1939 – var det oönskade tyska inslag som han avfärdade som dåligt språk. Att skriva använda sig av i stället för använda var till exempel ett utslag av tyskinspirerad kanslistil som han ville bannlysa. Engelskan bekymrade honom inte nämnvärt även om han noterade ett ”allt starkare inflytande” och kritiserade anglicismer som springmadrass (säg resårmadrass), avledningsändelsen -ship (undvik guvernörship) och plural-s som i jumpers (skriv gärna jumprar eller ännu hellre tröjor).

I stället var det myndigheternas krångelprosa som var den främsta måltavlan för Erik Wellander: ”Böjelsen för onödig och onyttig längd i framställningen är säkerligen den största fara, som för närvarande hotar vårt modersmål. Svenskan har varit ett kärnfullt och kraftigt språk men är nu på väg att bli en urvattnad skrivarrotvälska, utan kärna och must. Den angelägnaste uppgiften för svensk språkvård just nu är att söka stävja denna olyckliga utveckling.”

Engelskans stigande status gjorde att irritationen på 1940-talet i allt högre grad riktade sig mot engelska influenser i stället för tyskt inflytande och byråkratspråk. Författaren och revyartisten Kar de Mumma beklagade sig i ett kåseri i Svenska Dagbladet över importer som pullover, weekend, shopping och squash. Men värst av allt var 1943 års uppsättning av musikalen Roberta på Oscarsteatern i Stockholm – eftersom många trendkänsliga svenskar enligt Kar de Mumma envisades med att härma det amerikanska uttalet av titeln och säga ”Robböörta”.

Kåseriet symboliserade såväl ett språkligt maktskifte som en politisk och kulturell nyorientering. Engelskan fortsatte att vinna mark under efterkrigstiden och blev i takt med det växande inflytandet också en allt pålitligare källa till irritation.

Kar de Mumma var långt ifrån ensam om att störa sig på engelskans frammarsch. På insändarsidorna etablerades snart ett mönster. Många engelska lån beskrevs ofta som onödiga eftersom dom ansågs tränga ut befintliga svenska ord. Det var även åtskilliga som efterlyste alternativ som kändes genuint svenska. Och i debatten var det framför allt äldre som ansåg att unga borde ransonera importen av engelska.

Språkvården noterade samma trend och reagerade med såväl irritation och oro som pekpinnar och ersättningsord. I en skrift från 1954 – som gavs ut när Nämnden för svensk språkvård fyllde tio år – var det engelskan som hade fångat Erik Wellanders uppmärksamhet. Han konstaterade att inflytandet redan var så betydande ”att man väl måste gå tillbaka till hansans tid för att finna något jämförligt” och att undervisningen i engelska i skolan skulle bidra till ännu fler lån: ”För en större del av svenska folket ter sig nu engelskan som det ’fina’ språket, som man medvetet strävar att tillägna sig och efter bästa förmåga härma.”

Under dom femton år som gått sedan utgivningen av Riktig svenska hade den politiska världskartan ritats om och dom språkliga styrkeförhållandena rivits upp med rötterna. Erik Wellander beskrev dock inte engelskan som ett hot. Däremot listade han i jubileumsskriften en rad influenser som han ogillade. Förekomsten av pluraländelsen -s var bekymmersam eftersom den ibland även användes för substantiv i singular i svenskan: ”Sådana uttryck som en proffs, de korta shortsen äro ingen prydnad för ett språk som gör anspråk på att vara ett kulturspråk”. Vidare var det ”osvenskt” att skriva Osram lysrör utan att till exempel lägga till ett genitiv-s på företagsnamnet. Därutöver ansåg Erik Wellander att många försvenskningar var förvirrande och inkonsekventa eftersom engelskans vokalljud i vissa fall saknade direkta motsvarigheter i svensk stavning, där strike blivit strejk men fight blivit fajt.

I sista upplagan av Riktig svenska från 1973 talade han om ett ”ohejdat” lånande från engelskan. Erik Wellander kritiserade inte minst näringslivet där vissa använde lånord för att ”med dem kunna göra starkare intryck än med modersmålets vanliga och väl kända ord”. Hans diagnos var att bruket av engelska var ett utslag av kommersialism: ”Affärsmännen vädjar medvetet till svenskens svaghet för det utländska.”

Den här typen av invändningar mot engelska lån blev allt vanligare under dom följande årtiondena. Tonen i debatten blev dessutom mer laddad och problemorienterad.

Svenska språknämnden – arvtagare till Nämnden för svensk språkvård och föregångare till dagens Språkrådet – gjorde 1987 gemensam sak med Postverket i en kampanj mot ”svengelska”. Klistermärken i svenska flaggans färger – gul text på blå botten – med budskap riktade mot engelskans inflytande skickades med ett nummer av Språkvård, nämndens tidskrift:

Tio år tidigare hade Postverket gått till angrepp mot ”krångelsvenskan” genom kampanjskriften Skriv som du talar! Ambitionerna handlade då i praktiken minst lika mycket om att öka brevskrivandet och sälja fler frimärken som att främja ett begripligt och enkelt språk.

Nu riktades i stället udden mot inlånade modeord som ansågs onödiga eller otydliga. Åter försökte Postverket förena kommersiella intressen med språkliga ideal. Tanken var att klistermärkena – som kunde beställas i uppsättningar om 200 stycken – skulle användas på kort och brev.

Vissa tolkade budskapet som ett allmänt motstånd mot lånord. Svenska språknämnden poängterade i Språkvård att den inte förordade någon total utrensning av importer: ”Vi vill naturligtvis inte motarbeta alla språkliga lån men menar att man i affärslivet borde satsa mer på svenskan.”

I kampanjen försökte också nämnden bemöta föreställningen om att engelskan skulle ha ett större ordförråd än svenskan och därför vara ett objektivt bättre och mer uttrycksfullt språk – ett påstående som inte var helt ovanligt i debatten vid den här tiden och som ibland fått viss draghjälp av experter. Erik Wellander skrev till exempel i nämndens jubileumsskrift från 1954 att ”vårt modersmål icke är ett rikt språk, vare sig det gäller de grammatiska eller de lexikaliska uttrycksmöjligheterna”. Språkvetaren och underhållaren Fredrik Lindström hävdade långt senare – bland annat i Världens dåligaste språk från 2000 – att engelskan var ”världens kanske ordrikaste språk”. Den typen av jämförelser har dock ofta dömts ut som ovetenskapliga och vilseledande. 

Men det var inte bara Svenska språknämnden som såg engelskans inflytande som problematiskt. Även andra språkvårdande instanser avrådde från importer som inte ansågs berika svenskan eller som inte enkelt kunde anpassas till språksystemet. Främmande stavningar, uttalssvårigheter och böjningsproblem var återkommande argument när språkvården försökte lansera svenska ersättningsord för engelska lån.

Språkvården var enad i synen på engelskan som ett hot mot såväl svenskans ställning som begripligheten. Men det fanns enstaka forskare som öppet vände sig mot 1987 års kampanj. Peter Cassirer, docent i nordiska språk vid Göteborgs universitet, jämförde i en debattartikel i Dagens Nyheter – med rubriken ”Bevara svenskan blandad” – kampen mot engelskan med slagorden från Bevara Sverige svenskt, en organisation som med rasistiska argument bedrev en hätsk kampanj mot invandrare och invandring: ”Inga rationella skäl talar för att ett ’rent’ språk är bättre än ett ’blandat’ – lika lite som det finns rationella skäl att hålla vissa mänskliga raser eller folkgrupper ’rena’.”

Peter Cassirer hävdade att kampanjen gynnade Bevara Sverige svenskt eftersom nämnden ”flyter med i samma grumliga ström som inte bara kräver att alla främmande ord ska ut ur svenskan utan också att alla ’främmande element’ ska ut ur Sverige”. Han anklagade vidare nämnden för att inte acceptera någon annan svenska än den medarbetarna själva vuxit upp med. Peter Cassirer dömde ut kampanjen med klistermärken som ett fiasko: ”Därför bör de ansvariga snarast förpassa dessa etiketter till närmaste container – eller soplår.”

En annan forskare som gick emot strömmen var Lars Melin, docent i nordiska språk vid Stockholms universitet. I en debattartikel i Språkvård skrev han att diskussionen om svenskan tycktes vara på väg ”in i en puristisk fas”. Han ansåg att lånord bidrog till att ”göra det redan rika svenska språket ännu rikare”. Och nämnden borde snarare ägna sig åt att slussa in importer i det svenska språksystemet än att bekämpa dom. Sådana lån kunde enligt Lars Melin såväl ”fylla luckor i det svenska ordförrådet” som ”ha en emotiv laddning som motsvarande svenska ord saknar”.

Den här laddningen fanns inte bara i engelska lån. Lars Melin underströk att även många ord med franskt ursprung användes på liknande sätt: ”Alla som inte är språkligt tondöva vet att lån från de stora kulturspråken har en viss färgning.” För den som vuxit upp med svenskan kunde den helt enkelt inte bli exotisk: ”Detta är egentligen inte märkligare än att språkbrukare är benägna att variera stilistiska nyanser eller använda retoriska effekter.”

Redaktionen svarade att det i kampanjen inte rörde sig om något kategoriskt motstånd mot lånord. Den engelska importen var dock inget ”fantasifullt lånande av oumbärliga uttryck”: ”Utan det ivriga lånandet tvingar också andra att hänga med, fast behärskningen av engelska och andra främmande språk kanske inte är så stor”.

Av exemplen som Lars Melin listade i sin debattartikel ansåg redaktionen att trainee kunde bli aspirant, desktop publishing bli gör-det-själv-tryck och controller bli styrekonom. Kampanjen var enligt redaktionen främst riktad mot ”den bland oss svenskar utbredda ängslan för språklig fantasi”: ”Vi kan väl ibland hitta på något själva och inte alltid falla i fäförundran inför allt amerikanskt?”

Svaret från redaktionen antydde möjligen att kritiken inte bara handlade om det rent språkliga utan även om ett mer allmänt missnöje med amerikanska influenser. Just det synsättet skulle så småningom bli mer framträdande i debatten. I nyutkomna boken Kåppi pejst nämner exempelvis författaren Mats-Eric Nilsson importer som 24/7, CEO och all in som några språkliga symtom på en oönskad amerikanisering av det svenska samhället.

Nämndens och Postverkets kampanj diskuterades under 1987 alltså både i stora dagstidningar och i smala tidskrifter. Resultatet av uppmärksamheten är svårt att utvärdera – men den bidrog sannolikt till att ytterligare stämpla engelska influenser som problematiska och hotfulla utan att för den skull få stopp på importen. Ambitionen att lansera svenska ersättningsord verkar inte heller ha lyckats i dessa fall. Desktop publishing har som begrepp blivit omsprunget av teknikutvecklingen. Både trainee och controller är alltjämt vanligare än aspirant och styrekonom.

Nästa skifte i debatten kom på 1990-talet och sammanföll med Sveriges inträde i EU och ett snabbt stigande antal invånare som hade ett annat modersmål än svenska. Samtidigt hade engelskan även tagit över som vetenskapens språk och brukades alltmer inom näringslivet. I debatten började det talas om risken för domänförluster, farhågor om att svenskan skulle bli obrukbar inom samhällsområden där kommunikationen huvudsakligen skedde på engelska.

Sverige hade dessutom fått fem nationella minoritetsspråk – finska, meänkieli, samiska, romska och jiddisch – utan att svenskan fått någon officiell status.

För första gången växte det fram en utbredd oro för svenskans ställning. Debatten bidrog till att Sverige 2009 fick en språklag som bland annat fastställde svenskans position som huvudspråk och det allmännas ansvar för att använda och utveckla den: ”Som huvudspråk är svenskan samhällets gemensamma språk, som alla som är bosatta i Sverige ska ha tillgång till och som ska kunna användas inom alla samhällsområden.” Innan hade svenskans ställning som samhällsbärande språk varit så självklar att den aldrig skrivits in i lagen.

Men flera språkvetare ville gå ett steg längre och ge svenskan status som officiellt språk. Björn Melander, professor i nordiska språk vid Uppsala universitet, ledde utredningen Mål i mun som föregick språklagen. Han förklarade i en artikel i Språkvård att det var ett medvetet val att inte måla upp en motsättning mellan svenskan och engelskan samt att undvika ord som hot och skydd i utredningen: ”Att svenskan föreslås få denna ställning … hänger naturligtvis samman med tanken på att hävda användningen av svenska inom domäner där engelskan är stark – det är den lagstiftningsmässiga versionen av det språkpolitiska målet att svenskan ska vara komplett och samhällsbärande.”

Sture Allén, ledamot av Svenska Akademien och professor i språkvetenskaplig databehandling vid Göteborgs universitet, ställde sig i en debattartikel i Svenska Dagbladet bakom utredningens förslag. När regeringen valde en annan väg hävdade han att det berodde på rädsla för att stämpeln som officiellt språk skulle innebära för många förpliktelser – men att en lättviktigare utnämning till huvudspråk inte var tillräcklig för att värna svenskan: ”Ödmjukhet är en dygd men självutplåning är det inte. Genom propositionen bugar man sig så djupt att ansiktet är på väg genom mattan.”

Regeringen körde över både kritikerna och utredningens förslag. I språklagens fjärde paragraf fastslogs svenskans status: ”Svenska är huvudspråk i Sverige.”

I dag står en majoritet i riksdagen bakom den befintliga lagen. Inför valet 2022 gjorde Språkrådet en kartläggning av partiernas inställning till olika språkpolitiska frågor. Alla utom Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet svarade att språklagen hade haft avsedd effekt. Men där Vänsterpartiet ville stärka ställningen för nationella minoritetsspråk ansåg Sverigedemokraterna att myndigheter behövde ännu tydligare krav på att använda svenska. Det fanns enligt partiet exempel på att viktig information som varningstexter skrevs enbart på engelska vilket stred mot lagens syfte.

Efter valet har Sverigedemokraterna föreslagit att svenskans ställning ska skrivas in i grundlagen. Motivet är enligt en riksdagsmotion att det rör sig om en ”förbisedd, men viktig symbolfråga”.

Att svenskans ställning blev lag 2009 betydde inte att den språkpolitiska debatten tystnade. På senare år har den alltmer handlat om engelska som undervisningsspråk. Såväl grundskolor som gymnasier med internationell profil lockar elever med att en stor del av lektionerna är på engelska. Inom högre utbildning ges många kurser och program enbart på engelska. Även om undervisningen är på svenska är kurslitteraturen i många ämnen helt eller delvis på engelska. Och inom forskningen blir studier och avhandlingar som publiceras på svenska alltmer sällsynta.

Än så länge har engelskan inte i någon större utsträckning blivit partipolitik i Sverige. Inför valet 2022 var det, enligt Språkrådets kartläggning, inget av dom åtta riksdagspartierna som ansåg att engelskan tog för stor plats i det svenska samhället. Bara Sverigedemokraterna tyckte att engelskan var så dominerande att den utgjorde ett hot mot svenskan. Visserligen underströk partiet att det var viktigt med goda kunskaper i engelska eftersom det rörde sig om ett globalt språk – men det var samtidigt nödvändigt att värna svenskans särställning. Liberalerna klassade inte engelskan som ett hot men varnade ändå för risken för domänförluster inom forskning och näringsliv.

– Min uppfattning är att frågan om svenskans ställning är ganska död politiskt. Det verkar inte vara något som man sitter och diskuterar i partigrupperna med Sverigedemokraterna som ett möjligt undantag, säger Jennie Spetz, utredare på Institutet för språk och folkminnen som tillsammans med Ellen Bijvoet skrivit Språkrådets rapport Riksdagspartiernas svar på språkpolitiska frågor.

I Tidöavtalet mellan regeringen och Sverigedemokraterna har språkpolitik en framskjuten plats. Där nämns bland annat språkkrav i äldreomsorgen, språkförskola i utsatta områden, modersmålsundervisningens framtid, språkscreening av barn och språktester för medborgarskap.

– Här har det skett ett tydligt och abrupt skifte. Nu är det svenskan som integrationsverktyg som är den språkpolitiska fråga som är hetast, säger Jennie Spetz.

Lena Lind Palicki, lektor i svenska vid Stockholms universitet, konstaterar att det sällan har diskuterats så mycket språkpolitik som under höstens valrörelse. Förslagen rörde många olika områden – men hade också mycket gemensamt.

– Dom stora språkdiskussionerna är kopplade till det flerspråkiga samhället, till migrationsfrågor och till att det är vissa människors språk som ska bedömas, säger hon.

Ingen tidigare regering har vid tillträdet haft ett lika omfattande program som berör språkpolitik. Men det finns inga förslag som behandlar svenskans förhållande till engelskan.

– I Tidöavtalet är det snarare svenskan som kontrasteras mot det mångspråkiga samhället. Nu handlar det främst om att kunna eller att inte kunna svenska. Svenskan kopplas ihop med integration och i den frågan är engelskan helt perifer, säger Jennie Spetz.

Men i riksdagen har Sverigedemokraterna motionerat om skärpta språkkrav på public service som ska ta ”sitt språkvårdande uppdrag på allvar” eftersom svenskan är ”en demokratifråga”. Svenskan ska dessutom skyddas ”från onödiga anglicismer”.

Samtidigt verkar inte Sverigedemokraternas sympatisörer vara särskilt irriterade över just anglicismer. I Språktidningen 4/2022 visade en undersökning utförd av Novus att 15 procent av partiets väljare tyckte att onödiga engelska lånord var den främsta källan till språklig irritation – vilket var en lika stor andel som i ett tvärsnitt av befolkningen.

Lena Lind Palicki anser inte att det är en slump att det är just Sverigedemokraterna som driver en rad språkpolitiska frågor. Hon tror också att partiet kan ha andra motiv än att enbart värna svenskan.

– På ytan handlar förslagen om språk men man måste tänka på vad det är man egentligen vill. Språktester för medborgarskap är ofta ett sorteringsverktyg för att färre ska få medborgarskap. Då handlar det inte om att möjliggöra för människor att lära sig bättre svenska, vilket skulle vara fantastiskt, utan om att sortera människor, säger hon.

Synen på engelskan som ett hot varierar alltså med åldern där äldre är mer bekymrade än yngre. För många unga är det i dag en självklarhet att kommunicera på engelska i många situationer och att ständigt konsumera engelska i tal och skrift. Men äldre svenskar kan ha läst mindre eller ingen engelska alls i skolan. Åtskilliga som flyttat till Sverige från andra länder har heller inte studerat engelska.

I dag pekar ändå det mesta mot att framtidens svenskar kommer att använda ännu mer engelska. Frågan är hur det påverkar samhället och språksituationen – och hur kommande generationer kommer att se på förhållandet mellan engelskan och svenskan.

– När vi lekte när jag var liten så använde vi ibland stockholmska som lekspråk. När mina barn som är i mellanstadieåldern spelar datorspel i dag så pratar dom engelska med varandra för det är det språket som gäller där. Det är en resurs som dom har och där har det skett en stor förändring, säger Susanna Karlsson.

Att svenskan även i framtiden kommer att påverkas av andra språk är givet. Däremot tror inte Susanna Karlsson att det är självklart att just engelskan ska öka i både utbredning och status. Sedan språklagen infördes 2009 upplever hon att förändringarna – med undantag för den tekniska utvecklingen som lett till att barn i dag i större utsträckning använder engelska – i det svenska språksamhället har varit ganska begränsade. I det här perspektivet är fjorton år inte en särskilt lång tid.

– Det är heller inte gudagivet att engelskan ska vara det största språket på global nivå. När politiska och ekonomiska maktpositioner förskjuts så förändras också olika språks maktposition. Utomspråkliga faktorer som tillgång till teknologi är en viktig faktor. Det finns inget som säger att inte ett språk som kinesiskan skulle kunna segla upp och vinna mark internationellt på längre sikt.

Anders Svensson är chefredaktör på Språktidningen.