Tredje person på nya äventyr

En vanlig fråga i dom-debatten är den om dom som i meningar som Lisa har en fråga till de/dem som bestämmer här. Om dom är objekt i huvudsatsen men subjekt i relativbisatsen, ska det då vara de eller dem?

Det korta svaret är: Båda formerna accepteras i dag, men traditionellt har man rekommenderat att följa huvudsatsen och skriva dem.

Men vem nöjer sig egentligen med det korta svaret? Den språkpolisiärt lagde ställer genast frågan: Varför ska objektsform accepteras för dom, när det inte accepteras för exempelvis jag och ni? Ingen skulle säga ”Lisa har en fråga till jag som bestämmer här”, så varför ska vi vara så oerhört slappa och acceptera ett de bara för att ungdomen är moraliskt och disciplinärt förlupen?

Men så kompliceras bilden av hon och han. Skulle någon i dag säga ”Lisa har en fråga till honom som bestämmer här”? Möjligen, mänskligheten är ju en varierad skara, men de flesta skulle nog välja att säga han.

Ett mönster utkristalliserar sig! Jag, du, vi och ni får objektsform (mig, dig, oss, er) i meningen om Lisa. Han, hon och de behåller däremot ofta subjektsformen. Tredje person har lösgjort sig från första och andra person, och vandrar frejdigt sin egen väg!

Detta kan verka godtyckligt, till den grad att någon borde styra upp saken. Men det finns möjliga orsaker till uppdelningen.

Den första handlar om en allmän förvirring kring de, hon och han. När det gäller de är hopblandningen uppenbar för alla som läser på valfritt internetforum i fem minuter, och den beror på att de flesta numera varken uttalar eller får höra någon skillnad mellan de och dem i talspråk. Förvirringen kring hon och han grundar sig i att svenskan förr skilde mellan ackusativ- och dativobjekt (skillnaden finns fortfarande kvar i vissa dialekter). Honom var då dativobjekt, medan han var ackusativobjekt. Med andra ord var det korrekta i äldre fornsvenska att säga ”jag gav honom en kram” men ”jag kramade han”. För femininum var motsvarande pronomen henne (dativ) och hana (ackusativ).

I dag är det få som med precision skiljer mellan ackusativ och dativ i talspråk. Däremot har både han och hana – fast då i formen ’na – levt kvar i talspråket som objekt. Och det är inte långsökt att användningen av han som objekt kan ha smittat så att även hon ibland används på samma sätt – hon uppfattas ju som den feminina motsvarigheten till han, även om den språkhistoriskt bevandrade vet att det är ’na som i detta fall är den sanna motsvarigheten.

Men det finns också en annan förklaring till att ”Lisa har en fråga till hon som bestämmer här” uppfattas som mer korrekt än ”Lisa har en fråga till jag som bestämmer här”. Den handlar om som-bisatsens nödvändighet!

I meningen Lisa har en fråga till hon som bestämmer här är bisatsen nödvändig för att skilja ut och identifiera vem Lisa har en fråga till. Inom grammatiken kallas det att bisatsen är restriktiv. Här uppfattas hon som bestämmer här lätt som en enhet, vilket kan vara en orsak till att man använder subjektsform – hon är starkt länkad till bestämmer här och uppfattas därför som subjekt, trots att hon som bestämmer här är objekt i huvudsatsen.

I meningen ”Lisa har en fråga till mig, som bestämmer här”, ger bisatsen snarare ytterligare information än används för att peka ut vem jag är. Det är ju redan uppenbart vem jag är, och detsamma gäller du och (i viss grad) vi och ni. Här är som-bisatsen icke-restriktiv och lite mer av ett påhäng.

I uttal kan man signalera den här skillnaden med en liten paus, som i skrift ofta representeras av ett kommatecken. Och skulle någon nitisk lagstiftare försöka sig på ett nytt regelverk skulle hen kunna bygga på den och formulera det så här: Om som-satsen är restriktiv används subjektsform, men vid icke-restriktiva som-satser används objektsform.

Men det skulle antagligen inte vara särskilt begripligt för dem som redan lever efter (och därför inspirerar till) denna regel. Och dem som sedan tidigare lärt sig att objektsformen gäller i slika meningar skulle det inte heller rubba.

Sara Lövestam är författare och föreläsare.