Så blev kvinnofråga till feminism

Feminismen brukar definieras som den radikala idén att kvinnor är människor. I år är det jämnt 120 år sedan begreppet anses ha lanserats i Sverige. Äran för detta ges till Frida Stéenhoff.

Frida Stéenhoff var konstnär, författare och radikal debattör, bosatt i Sundsvall. 1903 hade ett par socialt intresserade män arrangerat en föreläsningsserie om den så kallade kvinnofrågan. Frida, som redan hade fått en del uppmärksamhet när hon förespråkat preventivmedel och kärlek utan äktenskap, bjöds in som premiärtalare. Ovanligt många hade dykt upp, det blev trångt i godtemplarnas lokal. Bland publiken satt både fina societetsdamer och arbeterskor.

Frida inledde föredraget med att säga att hon föredrog ordet feminism framför kvinnorörelse. Den svenska kvinnorörelsen var alldeles för försiktig, sa hon, rentav lite avdomnad. Nere på kontinenten hände det däremot grejer, och där sa dom feminism för att betona ett ”modärnare stadium”.

Nu skulle rörelsen inte längre vara en strid mellan könen, utan en gemensam kamp för rättvisa, fred och frihet. Kvinnorna skulle bli ekonomiskt oberoende och få lika lön för lika arbete. Men nu måste det bli lite mera fart, annars skulle rörelsen aldrig få med sig ungdomarna som krävde entusiasm och brinnande idéer.

Publiken tyckte uppenbarligen att Frida var entusiasmerande och gav henne rungande applåder. Flera tidningar publicerade också referat dagen efter. Hennes tal kallades idérikt, klart framfört och ”högst inträssant”. En tidning beslutade sig rentav för att publicera det ”genialiska föredraget”. Snart utkom det i bokform.

Frontfigurer i den svenska kvinnorörelsen var mindre imponerade. Vad menade hon med att kalla rörelsen avsomnad och omodern? Faktum var ju att den just lyckats grunda en nationell förening för kvinnlig rösträtt – Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt – och var nu i full färd med att organisera lokalföreningar över hela landet. Det tydde väl både på brinnande iver och entusiasm? Lotten Dahlgren, redaktör för Fredrika Bremerförbundets tidskrift Dagny, var en som kände sig tillplattad. Hennes referat blev minst sagt syrligt. När hon skrev att ”hvarje ord öppnar tankevidder af ett förbluffande perspektiv”, var det inte menat som en komplimang.

Men även om Frida Stéenhoff ofta pekas ut som den som lanserade begreppet feminism i Sverige, så var hon inte först med att använda det.

Redan 1894 hade det stått i en svensk tidning att feminist var ”det namn, under vilket qvinnoemancipationens nuvarande adepter arbeta”. Och 1897 skrev en annan tidning om feminismen att ”den underliga rörelsen vinner dag för dag mer terräng”.

Den där ”underliga rörelsen” hade då ungefär ett halvsekel på nacken. I Frankrike hade en Club féministe bildats 1848. Samma år hade Elizabeth Cady Stanton hållit ett tal i Seneca Falls, USA, för att diskutera den så kallade kvinnofrågan. Kvinnor, menade hon, hade inte rättigheterna dom borde ha i ett samhälle som ville kalla sig rättvist. ”Rätten, den är vår. Ha den, måste vi. Använda den, kommer vi”, sa Elizabeth i en retoriskt vacker passage. Men hon var inte naiv. Hon förväntade sig inga applåder och visste att kampens fanor skulle fladdra i ”motståndets mörka stormmoln”.

Från allra första början hade ordet feminist dock ingenting med politik att göra. Ordet kommer från latinets femina, ’kvinna’, och betydde helt enkelt bara att vara kvinnlig, feminin. I den betydelsen kom det att användas som ett nedsättande epitet på en man som inte uppfattades som manlig nog. Ett exempel från Svenska Akademiens ordbok talar om ”feminism och annan nervslapphet”.

Det här bidrog nog till att den politiska betydelsen hade svårt att etablera sig i Sverige. Att Frida stötte rörelsen med sitt tal om avdomning och omodernitet kan också ha spelat in. I dom allra flesta sammanhang fortsatte rörelsen att kalla sig för just kvinnorörelse långt in på 1900-talet.

Nu har det gått över hundra år sedan Frida höll sitt föredrag, och feminism är både ett etablerat begrepp och en av vår tids stora politiska strömningar.

”Man tycker att hundra år borde förslå att reformera bra mycket på”, sa Frida. Och det fick hon ju rätt i. Den ”underliga rörelsen” har trots motståndets mörka stormmoln fått till stånd en hel del förbättringar för världens alla kvinnor.

I svallvågorna efter metoorörelsen 2017 valdes feminism till årets ord av ett amerikanskt ordboksförlag. Och ordboksdefinitionen lyder: ’åskådning som hävdar och rörelse som arbetar för kvinnans fulla (ekonomiska, sociala och politiska) likställighet med mannen’.

Men dit är det en bit kvar. Därför säger jag som Elizabeth Cady Stanton: ”Rätten, den är vår. Ha den, måste vi. Använda den, kommer vi.”