När orden öppnar sig

Vi behöver bara ­förflytta oss till grannspråken för att ord ska framstå med sin nakna betydelse.

Talgoxen, så lätt att känna igen att minsta barn kan peka ut den, och så trivsam med sin tidiga vårlåt och sin villighet att häcka i holkar nära huset. Visst har den något extra också med sitt namn? Lite udda är det förstås att man liknar den lilla mesen vid en oxe, och att den gillar talg känns ju inte särskilt aptitligt. Men namnet är ändå rart – i den mån vi alls tänker på det.

Vi tänker nämligen sällan på den vidare innebörden i orden i vårt eget språk när vi använder dem till vardags. Liknelser slits och bleknar och blir bara benämningar. Hör vi ordet talgoxe blir det snarast synbilden av fågeln med det gula bröstet och den vita kinden på det mörka huvudet som tar över. Men vi behöver bara förflytta oss till grannspråken för att ord ska framstå med sin nakna betydelse. Köttmeis säger norrmännen om vår älskliga lilla tätting. Så brutalt det låter! Som om den vore ett rovdjur! Men en norrman får säkert inte de associationerna. I norska öron låter talgoxe däremot egendomligt.

Köttmeis säger norrmännen om vår älskliga lilla tätting. Så brutalt det låter!”

Nej, inte tänker vi på oxar när vi ser talgoxar, och inte heller tänker vi på baggar när vi ser skalbaggar. Orden är helheter och odelbara begrepp. Men visst är det liknelser som ligger bakom. Bagge är ursprungligen ett allmänord för ett runt och lite klumpigt djur. (I finlandssvenskan heter fårabaggen bässe, och skogsbässe är där ordet för ’fästing’ – rund och klumpig när den är fylld med blod.)

Det svenska bagge är samma ord som isländskans baggi, som betyder ’bylte; packe’, och som går igen i engelskans bag. När J.R.R. Tolkien, väl bevandrad i nordisk filologi och isländska, ger sina hobbitar familjenamnet Baggins är det just därför att de är lite runda och bylsiga. (Tyvärr valde Erik Andersson i sin lovordade nyöversättning av The lord of the rings att ge dem efternamnet Secker, med association till säck (bag), vilket i alla fall på mig ger ett närmast tyskt intryck. Den förkättrade Åke Ohlmarks kommer både innebörden och ursprungsnamnet närmare med formen Bagger.)

Men åter till orden som öppnar sig för oss. När P.O. Enquist skrev sin pjäs om H.C. Andersen, Från regnormarnas liv, motiverade han titeln med att det danska regnorm har ett helt annat uttrycksvärde än det prosaiska svenska daggmask.

Jovisst, för svenska öron. Regnet blir verkligen regn, och danskans orm må visserligen betyda bara ’mask’, men den svenska betydelsen färgar ändå av sig. För den som första gången hör det suggestiva ordet regnorm inställer sig inte bilden av en daggmask. För en dansk, däremot, är regnormar bara sådana där stackare som man hittar sladdriga och drunknande efter regn, medan daggmask är laddat med poesi (jo, jag har frågat danska vänner); daggens pärlor och daggvått gräs är ju pålitliga lyriska element. Men de gör sig knappast bemärkta när en svensk tänker på daggmaskar. I bästa fall får den ett erkännande för sin strävsamhet: ”Vem vördar daggmasken?” frågar Harry Martinson i en dikt, ”den evige grå lille bonden i jordens mull”.

Och vem finner maskros poetiskt, fastän rosen är diktens blomma framför andra? På danska (och norska) heter örten løvetand, det vill säga ’lejontand’. Det låter ju nästan som en adelsätt! Namnet är allmänt, efter medeltidslatinets dens leonis, som syftar på de djupt flikiga bladen, på tyska Löwenzahn, på franska dent-de-lion, som lånats till engelskan som dandelion. Men gräsmatteägare ser nog mera till besväret att bli av med ogräset än till dess ståtliga namn. Och fransmän på dåligt humör kan fräsa om det som pis-en-lit, ’kissa i sängen’ – örten är milt urindrivande.

I andra språks ord kan innebörden som sagt plötsligt uppenbaras, som att talgoxen är en köttmes eller daggmasken ett regnoffer. Och att baggen inte bara är ett runt och klumpigt djur, utan även kan stå för manligt enfaldigt översitteri, kommer till uttryck i ett av isländskans många påhittiga nyord: hrútskýring, sammanfogat av hrútur, ’bagge’ och utskýring, ’förklaring’. Vad heter det på svenska? Mansplaining.

Catharina Grünbaum är språkvårdare och skribent.

Av:

Bild: Saga Bergebo