Jag vacklar ständigt mellan poäng

Sara Lövestam har en intensiv diskussion om genus på poäng med Svenska Akademiens ordlista. Listan svarar: ”Det är komplext.”

Jag fluktuerar aldrig så mycket mellan grammatiska genus som när jag ger halva poäng i Lantzkampen, ett radioprogram som jag frekventerat som domare i snart tio år och därför borde behärska bättre än så.

”Det blir en halv poäng” säger jag, samtidigt som jag i huvudet vacklar – borde det vara ett halvt poäng? Ja, kommer jag oftast fram till, det borde det. En poäng används i betydelsen ’vits’/’mening’ som i ”vad är poängen med en mjuk säng om man ändå inte får hoppa i den”, medan ett poäng alltid syftar på sifferenheten i spel.

Fast, invänder jag i mitt huvud – och vid det här laget har det gått ungefär en fjärdedels sekund vilket är lång tid i Lantzkampen – en poäng kan man väl säga även i spel och lekar? ”Malmö vann med en poäng.” ”Du gissade rätt, en poäng till dig!”

Mitt analysäventyr fortsätter i huvudet. Jag kastar mig in i plural, ett sätt att testa hypoteser om ett substantivs genus. En-ord får vanligen er-, ar- eller or-plural, och en poäng blir mycket riktigt poänger – men man kan inte säga ”ditt lag vann med fyra poänger”. Rätt replik skulle vara ”ditt lag vann med fyra poäng”. Ett-ord blir vanligen likadana i plural som i singular (det kallas nollplural), vilket tyder på att jag tänker på tävlingspoäng som ett-ord.

Jag öppnar munnen för att säga ”jag tar tillbaka mitt grammatiska genus och säger ett halvt poäng”, men inser att det inte skulle gynna radioprogrammet och är därför tyst. Det är min största talang i detta program där sex pratglada personer konkurrerar om taltid, att hålla det mesta för mig själv.

Och tur är väl det, för ögonblicket därpå kommer jag på att det känns bättre att säga poängen än poänget. Vad innebär det för mitt grammatiska genus?

När jag kommer hem kollar jag upp saken i ordböckerna. Svenska Akademiens ordlista, SAOL, rekommenderar en poäng för singular och sätter ett poäng inom parentes, vilket betyder att ordlistan tolererar men inte älskar det. Men, stammar jag, det heter ju inte vi leder med tre poänger! Mycket riktigt, säger SAOL, pluralformen för en poäng i lek och spel är flera poäng.

”Ja, säger jag, men erkänn att det blir stört när man kommer in på bestämd form plural!”

Men det är ju ett-ord som brukar få nollplural, invänder jag, och då lägger SAOL huvudet på sned och säger att jag mycket väl vet att det finns andra en-ord som får det. Lärare till exempel. Och allergiker.

Ja, säger jag, men erkänn att det blir stört när man kommer in på bestämd form plural! En lärare blir ju lärarna, och en allergiker blir allergikerna, helt enligt böjningsmönstret för en-ord. Men poäng? Här rekommenderar du poängen, en typisk bestämd pluralform för ett-ord (till exempel skåpen och träden), och inte poängerna! Allt talar emot din egen rekommendation, ser du inte det?

Det är komplext, svarar SAOL, vilket i princip är ett erkännande av att det är stört. Där avslutar jag min konversation med en ordlista och går ut i vardagsrummet där det sitter en som kan prata på riktigt.

”Vad skulle du säga?” frågar jag. ”Hammarby vann med en poäng eller Hammarby vann med ett poäng?”

Min sambo sitter lägligt nog (dock ej överraskande) och tittar på fotboll. Hon är bättre på det där med spel och sport än jag, och dessutom helt grammatiskt omedveten, vilket innebär att hon har ett intuitivt talspråk.

”Ett poäng”, svarar hon, och jag återgår till mitt skrivande. Men så ropar hon från vardagsrummet: ”Nej, en poäng! Fast nä, jag säger nog de vann med ett mål.”

De har det bra i fotbollen, på det viset. Om jag skulle börja kalla poäng för mål i Lantzkampen skulle vi få upprörda läsarmejl som vi sedan skulle behöva ta upp i sändning och ordvitsa om på temat ”brevskrivarna har en poäng”.

Utmattad av bångstyrigt substantiv kikar jag ut genom mitt fönster, på några andra fotbollsentusiaster.

Så lyckliga de är, med sina matcher och halsdukar i glada färger, och sin okomplicerade relation till grammatiskt genus.

Där de tultar runt med en boll.

På ängen.

Sara Lövestam är författare och föreläsare.

Av:

Bild: Martin Stenmark