Snart är det du som är utbrytarkung!

Vad gör DET i början av så många svenska satser? Här är det Sara Lövestam som förklarar meningen med utbrutna led.

It is you who should apologize! kan en person med svenska som modersmål utbrista i en dispyt på engelska. Den som hör det hela, och är lite bättre på engelska, hör direkt att det låter konstigt.

Men på svenska är det en så vanlig typ av formulering att den används flitigt och i alla sammanhang:

I Robin Hood väste Prins Richard i sömnen: ”Det är Robin Hood jag vill ha!” I sitt Almedalstal 2021 deklamerade Ebba Busch: ”Då är det dig de är ute efter.” I Lejonkungen sjöng Simba: ”Snart är det jag som är kung.”

De hade kunnat säga ungefär samma sak utan något det. Prins Richard hade till exempel kunnat säga ”Jag vill ha Robin Hood” och Ebba Busch hade kunnat säga ”Då är de ute efter dig”. (I Kamala Harris tal, som Ebba Busch anklagades för att plagiera, var ordalydelsen They are coming for you.) Så vad håller vi på med när vi stoppar in ett det och krånglar till det med en bisats? Svaret stavas utbrutet led, ett intrikat sätt att jonglera med satsdelar.

Ledet som bryts ut är ett satsled, eller med ett vanligare ord: en satsdel. För att uppleva den grammatiska utbrytningen, häng på! (För att slippa uppleva utbrytningen, hoppa några rader ner i texten.)

Vi börjar med en helt vanlig huvudsats: Jag vill ha Robin Hood. I den här satsen har vi subjektet jag och objektet Robin Hood. Nu bryter vi ut en satsdel, nämligen objektet, och presenterar det medelst ett ”Det är”:

Det är Robin Hood.

Resten av meningen gör vi till en bisats, som vi hänger på Robin Hood. Det går att göra med eller utan som:

Det är Robin Hood som jag vill ha. (Bisatsen är understruken.)

Vad har man då ett  utbrutet led till? Jo, man tar till det för att peka ut vad i en sats som ska framhållas. Särskilt i skriftspråk kan det vara  behändigt, då skriftspråket saknar betoning (även om man kan kompensera med kursiver eller versaler). Tänk dig att Prins Richard inte använder utbrytning, utan bara säger ”Jag vill ha Robin Hood”. Ande meningen skulle kunna bli exakt densamma som i ”Det är Robin Hood jag vill ha” – men bara om han betonar ”Robin Hood”. Betonar han i stället andra ord i meningen, får den en annan betydelse:


Jag vill ha Robin Hood = Det är jag och ingen annan som vill ha Robin Hood.
Jag vill ha Robin Hood = Ni kanske tror att jag inte vill, men jag vill!
Jag vill ha Robin Hood = Ni kanske tror att jag vill göra något annat med Robin Hood, men det är ha honom jag vill.

Vill eller kan man av någon anledning inte göra den där betoningen, eller om man vill göra det ännu tydligare vilket satsled man försöker betona, så plockar man alltså bara ut det. Sätter det i början av satsen och blåser upp resten till en bisats. Bollar dödsföraktande med sina satsdelar.

Är en utbrytarkung.

Sara Lövestam är författare och föreläsare.

Av:

Bild: Martin Stenmark