Jag skyr slentrianen

Det var en aha-upplevelse när Bo Strömstedt dissekerade den första meningen i Hemsöborna. Jag blev tagen direkt. Expressens tidigare chefredaktör hade ställt sig på podiet i Landstingshuset för att bevisa det svenska språkets skönhet och klarhet. Jag hade själv inte kunnat sätta fingret på det här, men Bo Strömstedt kunde.

Expressenlegendaren deklamerade och analyserade August Strindbergs noga utmejslade romanprosa med påtaglig entusiasm. ”Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en svångrem om halsen.” Inte ett onödigt ord, men en högoktanig mening som skapar massor av bilder.

Bo Strömstedt avskydde klyschor och slentrianmässiga fraser. Han gav ett exempel från sin egen tidning; ett ögonvittne till en våldsam brand hade fällt orden att ”det var som att titta in i helvetet”, men kvällstidningens förstasidesredaktör hade ändå kopplat på sin mediespråkliga autopilot i rubriken, och slagit till med ”ett brinnande inferno”. Strömstedt slet sitt hår.

I fyra år har jag haft en sida i varje nummer av Språktidningen, där jag i full frihet har kunnat lufta käpphästar, granska uppflammande språkliga trender och gissla dem som, enligt min mening, slarvar med orden och utsätter ärans och hjältarnas språk för vanvård. Jag har velat vara språkpolisen som skyddar, hjälper och ställer till rätta.

Men det här är min sista spaningskolumn i Språktidningen. Jag har bett att få tacka för det som varit – för jag har varit glad och stolt över att ha haft den här arenan, samtidigt som kravet att kläcka en ny tanke i varje utgåva vissa gånger har känts nära nog oöverstigligt. När jag sätter mig framför datorn har det faktiskt hänt att jag känner mig ”tom i bollen”. Och jag vill inte göra mig skyldig till tomma ord; det är bland det värsta jag vet. Det kanske har framgått.

Ibland har experterna och jag dragit åt olika håll. De universitetsutbildade språkvårdarna framstår ofta som befriade från normer och rekommendationer; det handlar bara om att observera hur befolkningen beter sig och notera trenderna. Det kanske är precis så som analyser av det svenska språket bör utföras i ett vetenskapligt perspektiv, men jag har ett annat, lite mer emotionellt. Varav hjärtat är fullt, därav talar munnen. Om jag skulle sammanfatta min egen språkideologi i tre ledord blir det dessa: begriplighet, känsla, kontinuitet.

Och förutom tomma ord vill jag till varje pris undvika slentrian.

Till sist vill jag tacka för ett varmt och förtroendefullt samarbete med Språktidningens redaktion, inte minst redaktören Maria Arnstad som har hjälpt mig flera gånger att bli begriplig på just det här utrymmet. Och en och annan av er läsare har också hört av er under den här tiden. Chefredaktören Anders Svensson har varit noga med att vidarebefordra all respons till mig; jag värdesätter allt detta djupt.

Men nu tar jag ner skylten på den här dörren. Jag fruktar för att utvecklas till en übernostalgisk motståndsman som rutinmässigt gnäller över näst intill varje språkförändring. Dit vill jag inte.

Men jag har inte förändrat grunden för allt det som jag har skrivit här under fyra år, nämligen den kärnfulla fras som Bo Strömstedt fällde på den där språkdagen i Landstingshuset för runt två decennier sedan: ”Det märkvärdiga med ord är att de betyder något.”

Staffan Dopping är journalist och poddredaktör på nättidskriften Kvartal.