Så fick sportmössan en ny chans

Att en mössa har fått betydelsen ’chans’ kan verka huvudlöst. Sara Lövestam hittar ett gammalt foge-s som kan förklara saken.

”Killen har inte en sportmössa” säger min sambo ibland. Hon menar då inte att killen saknar huvudbonad, vilket man verkligen skulle kunna tro, utan att han inte har en chans. Man blir ju fundersam. Hur har en mössa gått till att betyda ’chans’, när hände det – och vad är ens en sportmössa?

Ordet sport är inlånat från engelskan på 1800-talet, och de flesta vanliga sammansättningar med sport- som förled härstammar från senare delen av detta århundrade. Svenska Akademiens ordbok förtydligar att en sportmössa oftast rör sig om en skärmmössa. I ett kåseri om London, publicerat i flera svenska tidningar i juni 1885, hittar jag belägg för ordet i följande stycke om velocipedryttarna på Westends promenader:

”Alla ’finare’ dylika bära särskilda drägter, ett slags sport-fantasikostym: knäbyxor, blanklädersstöfletter, kort jacka, röd- eller blårutig sportmössa o.s.v.”

Även varianten sportsmössa – med foge-s – uppkommer på 1800-talet, och används främst under första halvan av 1900-talet. Varför är detta relevant? Jo, för att den rimligaste teorin om hur sportmössa kom att betyda ’chans’ är att det är en humoristisk omskrivning av sportslig chans. En liten utflykt i arkiven ger att uttrycket sportslig chans börjar användas i pressen på 1930-talet – just under den tiden då foge-s:et i sportsmössa har sin storhetsperiod.

På 1940-talet hittar jag det äldsta belägget för uttrycket inte en sportslig – det vill säga utan chans – vilket sannolikt var första steget mot det ogenomskinliga inte en sportsmössa.

”Att inte ha en sportstävling eller inte ha en sportsavel låter varken kul eller följsamt”

Under den här tiden är det flera andra sammansatta ord som har förledet sports-, alltså med foge-s, men går man igenom dem ser man att inget är lika roligt som sportsmössa.

Att inte ha en sportstävling eller inte ha en sportsavel låter varken kul eller följsamt, och inget annat ord hade en sportmössa mot sportsmössa i tävlingen om att få bli en rolig omskrivning för sportslig.

När började då sportmössa användas i den här bemärkelsen? Att söka i arkiven är lönlöst – detta är talspråk. Det äldsta skriftliga belägget i en dagstidning är från 1995, då det i Göteborgs-Posten konstateras att Clawfingers andra album ”inte har en sportmössa” mot låtarna på det första.

Men när jag frågar i några Facebookgrupper framkommer det att många började använda uttrycket på 1980-talet. ”Vi tyckte att det vore kul att säga sportmössa i stället för sportslig” säger de, och ger intryck av att det var deras eget påfund – men plötsligt kommer en gammal Uppsalabo och påstår att han hörde det redan på 1970-talet, och strax därpå en Marielle, som samma decennium hörde det i Lappland (ort ej specificerad)! Sedan menar några stockholmare att de hörde det redan på 1950-talet, och en person vid namn Carola säger att hon växte upp i huvudstaden med en morfar, född 1906, som använde uttrycket.

Kanske sitter någon läsare inne med det slutgiltiga svaret. Möjligen har någons gamla faster skrivit i sin dagbok om ögonblicket då hon och hennes vänner kom på idén att byta ut sportslig mot sportmössa, eller så minns någon ett tv-program där uttrycket myntades. Men baserat på det jag har nosat upp, skulle jag gissa att uttrycket uppstod i arbetarkretsar runt 1940-talet, höll sig kvar och spred sig över landet under flera decennier utan att nå finrummen, fick ett uppsving bland ungdomar på 1980-talet och nådde kultursidorna på 1990-talet.

Klart är i alla fall att 1) det är roligt att kalla en chans för en mössa och 2) uttrycket har funnits bra mycket längre än det finns skriftliga belägg för det. Tur att det finns folk kvar som kan berätta, annars hade en stackars språkkrönikör – som vissa av informanterna på Facebook formulerar saken – inte haft en sportkeps.

Sara Lövestam är författare och föreläsare.

Av:

Bild: Martin Stenmark