Man är lite som en mellanchef

Text:

När de hårdföra språkpoliserna rycker ut är deras känsla ofta att läget är akut. Och det är bara med tuffa tag som ett olämpligt språkbruk kan bekämpas. Samtidigt är det många språkpoliser som upplever att de professionella språkvetarna inte lyssnar på larmen.

– Man är lite som en mellanchef. Man är trängd från två håll som språkpolis, säger Sara Lövestam.

I Handbok för språkpoliser berättar hon om vanliga källor till språkpolisiär irritation. Hon skildrar också den svenska språkpoliskåren. En falang kallar hon good cop. Här finns många svensklärare som arbetar med mjuka metoder. De stöttar och hjälper sina elever mot ett bättre språk. Den andra falangen kallar hon bad cop. De daltar inte med några brottslingar utan använder skammen som vapen.

– Jag är ganska säker på att good cop fungerar bäst. Jag tror att bad cop-strategierna är väldigt bra för att tysta folk, men det kan ju inte vara ens mål. Målet för en språkpolis måste ju vara att andra människor i så hög grad som de förmår använder ett språkbruk som går i linje med vad vi just nu är överens om, säger Sara Lövestam.

Själv betraktar hon sig mer som en språkkriminolog. Sara Lövestam undersöker hur språkbruket ser ut och spårar bakgrunden till olika fenomen. Men det händer att även hon får kommentarer om sitt språk från språkpoliser.

– Vilken språkpolis gillar inte att attackera en språkvetare? Det är ju en trofé.

Prenumerera! Pröva 2 nummer av Språktidningen för 99 kronor!

Lyssna på Lövestam

I vår podd talar Sara Lövestam om språkpolisers ­främsta källa till ­irri­tation. Lyssna på spraktidningen.se/podd