Svenska går från makt till identitet

Finländsk svenska från medeltid till 1860 Marika Tandefelt (red.) (Svenska litteratursällskapet i Finland)

Text: Anders Svensson

När Sverige och Finland gick skilda vägar 1809 innebar det ingen omedelbar förändring för svenska språkets ställning i Finland. Politiskt var det förstås en omvälvning – Finland blev ett storfurstendöme i det ryska imperiet – men ryska var ett språk som få finländare behärskade. Därför fortsatte svenskan att vara det dominerande språket inom statsapparaten och kulturlivet under en tid.

Svenskan hade alltså en stark ställning inom viktiga samhällsområden, trots att en majoritet av befolkningen hade finska som modersmål. Det var först i samband med skolreformen på 1860-talet som svenskans status började dala. Och det var inte ryskan utan finskan som tog över.

Diskussionen om svenskans ställning löper som en röd tråd genom de två sista volymerna i serien Finländsk svenska. Den svenska språkforskaren Adolf Noreen beskrev i Vårt språk 1903 de två varianterna som tillräckligt annorlunda för att de skulle betraktas som olika riksspråk. Den finlandssvenska kollegan Hugo Bergroth talade hellre om finlandismer, ord typiska för svenskan i Finland. Han fick bland annat mothugg av den finlandssvenska författaren Hagar Olsson. Hon skrev 1916 i Studentbladet att det enda sättet att göra sig kvitt ett underlägsenhetskomplex gentemot både sverigesvenska och finska var att behandla finlandssvenska som ett språk med ett eget existensberättigande:

”Vi äro en egen grupp för oss själva, en stam med eget nationalitetsmedvetande. Alldeles som norrmännen ej äro svenskar eller danskar, likasom danskarna ej heller äro svenskar och tvärtom. Så äro vi ’finländare’ ej heller svenskar.”

För den som vill fördjupa sig i allt från synen på dialekter till språkvårdens kursändringar finns mycket givande läsning i Finländsk svenska. Inte minst illustrerar de två volymerna hur perspektivet i debatten förskjuts en smula från år till år. Inledningsvis handlar språkfrågan främst om makt. Med tiden får uppfattningar om identitet och nationalitet större tyngd. I dag anser språkvården att det är bra om finlandssvenskan och sverigesvenskan inte glider isär för mycket. I takt med att de svensktalande i Finland har blivit färre har banden till sverigesvenskan fått ökad betydelse.