Bara rebeller törs tala om sallad

Sara Lövestam inleder jakten genom terminologin i grönsaks­disken. Där upptäcker hon ett språkligt fenomen – och myntar ett nytt ord.

Text: Sara Lövestam

”Jag har varit så konfunderad i ett par månader”, sa den amerikanska utbytesstudent som bodde hos mig i våras, fast på engelska. ”I affären. Där det står sallad hittar man bara långa rader lettuce. Vilket tråkigt och ömkansvärt folk, tänkte jag först, som inte har mer än några gröna blad i sina sallader. Men i dag satt jag och roade mig med mitt lexikon, och insåg att sallad betyder både salad och lettuce. Det var mycket som klarnade.”

Vartefter den amerikanska utbytesstudentens vistelse framskred, visade det sig att sallad inte var det enda ordet som liksom var en del av sig självt. Salladen i salladen följdes av färgen på färgen, ljuset från ljuset, lampan i lampan, benet i benet och bröstet på bröstet.

Ett ord som beskriver en överordnad kategori till ett annat ord, brukar man kalla hyperonym. Exempelvis är litteratur hyperonym till roman som ju är en typ av litteratur, och humör hypero­­nym till glädje som ju är en typ av humör. Beskriver man relationen åt andra hållet, kan man använda termen hyponym. Roman är hyponym till litteratur, glädje är hyponym till humör.

Men vad ska man kalla det när hyperonymen är samma ord som hyponymen – när han har humör betyder att han har ett visst slags ilsket humör­ och när sallad är en beståndsdel av sallad? Är det en hypohyperonym?­ En autohyponym eller kanske en spegelhyperonym? Låt oss gå på jakt genom terminologin!

Orden jag talar om är förstås en typ av polysemer – ord som har samma ursprung, men som har utvecklats till att få flera betydelser. Exempelvis kan ordet räv både betyda det faktiska hunddjuret och en lömsk person. Fluga kan betyda både flygfäet och halsprydnaden som (nåja) liknar den.

En typ av polysemi är metonymi – att låta ett nära associerat ord representera ordet man menar, som när man frågar om man får bjuda på ”en kopp” när man egentligen menar kaffe. Ordet kopp får då en annan betydelse än den ursprungliga. När man började kalla lampskärmar för lampa eller en salladsrätt för sallad följde det sannolikt samma sorts process. (I svenskan tycks man först ha talat om växten och senare om mat­rätten.)

Inom retoriken pratar man (inte jätteofta) om synekdoke, som kan betraktas som en typ av metonymi – att låta ett ord som betecknar en del av något representera helheten, eller tvärtom. Ett exempel är hur Sverige kan betyda svenska landslaget, eller när man säger ”tjugo kronor per skalle” och med skalle menar hela de människor som skallarna tillhör.

Men hur roligt det än är att säga synekdoke och metonymi när man pratar med sin utbytesstudent, är jag inte helt nöjd. Kopp och skalle har ju egna betydelser, det är inte så att kopp betyder kaffe och skalle betyder människa, utom i dessa särskilda sammanhang. Sallad, däremot, är ett ord som samtidigt betyder sin hyperonym. Kanske är det för mycket begärt, men om fotbollsspelare får en hel term –fördröjning – för ”att följa med i förflyttningen på försvarssida utan att i första hand försöka erövra bollen”, kan väl jag få en snävare term för just detta? Jag har börjat kalla det för salladsord.

Ni vet hur det är när man har upptäckt ett språkligt fenomen och myntat en term – man blir upprymd. Jag berättade för alla jag träffade,­ och alla var naturligtvis glada för min skull. Utom min mormor. ”Det heter inte sallad”, sa hon som kommentar på min spaning. ”Det heter sallat.” Jag invände att lejonparten av alla som säljer sallat, köper sallat och instagrammar om sallat kallar det sallad. ”Då gör de fel”, slog min mormor fast.

Nu kanske några av er läser detta och till slut inte kan hålla er, utan utropar: Men Sara, din spalt ska ju handla om grammatik och inte lexikologi! Till er vill jag säga: Insåg ni inte när jag kallade sallat för sallad att jag var en rebell, så förstår ni det nu.