Jag älskar folkmyteri!

Text: Staffan Dopping

Jag minns förtjusningen när jag för första gången kom i kontakt med folketymologier. De två som jag mest fastnade för var skärkötteri och undervisitet. Men också bibelapotek slog an en sträng hos mig, för jag tycks ha en gen som ständigt söker efter folketymologier. Ni får gärna hjälpa mig att hitta nya, och jag är övertygad om att denna förnöjelseskapande evolution pågår för jämnan.

Såvitt jag har förstått ska en folketymologi vara ett ord som är en variant på ett ”riktigt” ord, men förändrat på ett sätt så att det liknar sådana som är mer välbekanta. Jag gissar att det historiskt oftast har handlat om missförstånd och okunskap, men sannolikt är en hel del av de mest kända medvetet skapade utifrån humor och allmän lekfullhet.

Skärkötteri i stället för charkuteri har jag redan nämnt. En släkting lär ha använt en mer drastisk variant; när min farmor var ute för att handla rostbiff skulle hon till kattskjuterit. Det här var för mer än 50 år sedan.

Nu vill jag slå ett slag för den moderna tidens folketymologier. Så jag bad mina kontakter på Facebook att dela med sig av egna fynd, och ett av dem är att ordet divalater har börjat användas i en ny form: divalat, och då både som adjektiv och substantiv. Antingen är en person divalat, det vill säga lat som en diva. Eller också är personen själv en divalat, som vad jag förstår betonas på samma sätt som undulat.

Här är annat som mina sociala mediekamrater har rapporterat om:

  • Hans bror hade sån yrsia (ischias)
  • Hon har skosår (skavsår)
  • Det är en sanitär oangelägenhet
  • Det väntas besvärligt väder på lokalfjället
  • Häng in skjortan i galgeråben
  • Tänk om han har lingonflammation eller ryggmatism
  • I dag har barnen fridlufsdag
  • Man ska inte kasta spjut i radhus

Så har vi de uråldriga korrigerad plåt eller att konferencieren benämns som komframochsäg. Och situationstecken i stället för citationstecken. Det kan vara svårt att veta om det handlar om dåligt språk eller rena skämtsamheter. Samtidigt inser jag att min fäbless för folketymologier kan innehålla element av skadeglädje i kombination med självgodhet: ”Jag vet minsann vad det heter, men den där stackaren är ju helt lost.” En risk värd att ta.

Jag hade en revisor som ville ha in mina värtifikationer. Regissören Lars Molin uttalade alltid sin yrkeskår resischör. På senare tid hör jag allt oftare folk uttrycka att någon har förvirrat sig in i okända miljöer. Det senaste är att man inte ska hänfalla åt personangrepp eller syndabockstänkande.

Även om vissa glansnummer knappast är regelrätta folketymologier kan jag inte annat än lyfta på hatten för den formuleringsglädje som tycks ha grott i Norrtälje för runt 70 år sedan. Vissa herrar som frekventerade småstadens offentliga toaletter hade nämligen satt mustiga benämningar på de bestämda damer som förestod dessa inrättningar. Min mor minns två av namnen: Kardassfurstinnan och Lorthusblomman.

Visst älskar ni också folkmyterier!

Staffan Dopping är kommunikationskonsult och tidigare journalist, bland annat på Sveriges Radio.