Dags att damma av orden i skuggan

Catharina Grünbaum vill se fler förnärmade och stötta – och färre kränkta.

Text: Catharina Grünbaum

Vid varje nyår utkommer Språktidningen och Språkrådet med en lista över de senaste tillskotten i det svenska ordförrådet, ivrigt uppmärksammad av de nyhetstörstande medierna. Allt eftersom samlas dessa listor till nyordsböcker, intressanta speglar av sin tid och så småningom resehandböcker för nostalgitrippar.

Att göra en lista över ord som lämnat oss vore svårare. Ord dör inte knall och fall, de tynar snarare bort. Om bedagade ord skrev jag här för några nummer sedan, ord och uttryck som vi är bekanta med men inte längre uppfattar som riktigt hemma i dagens språk. Vem säger på allvar kuckumaffe eller laga dig i väg på momangen?

Den här gången tänkte jag fortsätta med ord som ännu är fullt levande, men som för sin tillvaro i skuggan av sina synonymer.

Förorättad, förfördelad, förnärmad och stött har i dag inte mycket att sätta upp mot det starkare kränkt. Den som känner sig kränkt har sympatierna på sin sida medan de andra orden kan låta ana att den omtalade är behäftad med ett lättretligt lynne och blir putt för det allra minsta. Att orsaken till kränktheten kan vara en obetydlig näpst – en tillrättavisning eller en skrapa, förtjänt eller ej – spelar mindre roll. Känner man sig kränkt har man tolkningsföreträde.

Lyteskomik är en med rätta klandrande benämning på driften med egenheter som hälta, lomhördhet, läspning, skelning, falsksång och annat som man i dag benämner funktionshinder i den mån de är det. Däremot använder vi inte ordet lyte om sådana egenskaper, eftersom det i detta ord finns en underton av förakt, från en tid då det var fritt fram att göra narr av dem. Men lyten finns också av moraliskt slag: ”Avundsjukan är kanske svenskarnas mest förödande nationallyte” skrev Heidenstam 1897. Ingen människa är förstås utan vank, men att beteckna trista karaktärsdrag som girighet, missunnsamhet, trångsynthet, lättkränkthet, benägenhet för skvaller, förtal och lögner eller bara slarvig lösmynthet som lyten är väl knappast att gå för långt.

Till de mer uppskattade eller i alla fall eftertraktade egenskaperna däremot hör snabbhet i tanke och uppfattning. Den som raskt finner på råd är rådsnar eller snarrådigsmart i dagens vardagsspråk, problemlösare i jobbannonserna. Rådsnarhet har alltid varit en egenskap för tärnor och kammarsnärtor som hjälpte sina principaler ur trångmål, men nu naturligtvis lika aktuell för chefsassistenter och politiska sekreterare.

Den som är rådsnar är också ofta munvig – rapp i käften, snabb i repliken, inte lättbrydd, och fåmäld bara av taktiska skäl.

För konkurrens och statusjakt och våra bemödanden att nå det ultimata finns det ett utmärkt sammanfattande ord: ävlan. (Jodå, det förekommer, det färskaste exemplet är ”världens stress och ävlan” från detta år.) Ävlan får oss att associera till både strävan och tävlan, fast ordet inte är besläktat med någondera.

Vart tog somliga småord vägen? I min ungdom kände jag en äldre västeråsare som fullkomligt spontant använde alldenstund där jag själv sade eftersom eller bara för: ”Vi kom inte ens från bryggan alldenstund motorjäveln krånglande.” Glad blev jag också när jag i en finlandssvensk text hittade än vidare för dessutom. Och är det inte så att dän, som i ta dän leksakerna från bordet, jag kan inte få dän skruven, har blivit ovanligare i talspråket, på bekostnad av bort och loss? I skrift har dän alltid varit sällsynt, säkert mest för att man inte vet hur ordet stavas – i synnerhet om man som de flesta har uttalet ”den” med långt e. (Det kommer av dädan, ’därifrån’.)

Ska vi nu beklaga att ord faller ur bruk och ersätts av andra? Ord försvinner med det som de betecknar, det är bara naturligt; dagens mobilförsedda ungdomar kan inte lastas för att de inte vet vad en nummerskiva på en telefon är, för att inte säga petmoj för samma grunka. Och ordböcker över vårt samtidsspråk gör rätt i att sortera bort tidigare upplagors zigenarkärring, tattarlynt och negerläppar och annat av liknande slag, även om de som en sorts mentala föreställningar fortfarande är vid liv här och där.

Inte heller kan man på allvar propagera för att ord med mer eller mindre litterär klang ska upplivas för bruk i vardagslag. Att med en tröstnapp skänka hugnad åt en unge som saknar sin nalle vore bara pretentiöst. Det är också i många fall omotiverat att försöka återföra ord som fått metaforisk betydelse till verklighetens värld: hudflänger och gisslar gör i dag bara kritiker på kultursidorna medan människorättskämpen i Saudiarabien piskas, på riktigt.

Men att fullt gångbara ord hamnar i skymundan gör språket lite fattigare. Jag saknar ordet trevnad som fått ge vika för måbra-synonymen trivsel, jag saknar att folk träter när de grälar, bråkar eller argumenterar, jag saknar tredskas om att sätta sig på tvären och krångla, jag saknar människor som talar och inte bara pratar, i synnerhet när det är allvar.

Det finns mycket att sakna. Kära läsare, vilka ord vill du dra fram ur skuggan?

Catharina Grünbaum är språkvårdare och skribent.