Elevernas skrivförmåga räcker inte i vuxenvärlden

Text: Olle Josephson

På varje svensk arbetsplats och alla högskolor med självaktning bör man gnälla över ungdomens usla skrivförmåga. Vad lärde de sig egentligen på gymnasiet?

”Eleven skall kunna förmedla egna och andras tankar i tal och skrift, göra sammanställningar och utredningar samt dra slutsatser och föra fram argument, så att innehåll och budskap blir tydliga och anpassade till målgrupp och syfte”, står det i kursplanen. Det lärde de sig.

Men sådana texter ser mycket olika ut. Det kan jag demonstrera med en ytlig analys av stildragen i åtta sakprosatexter, valda mer eller mindre på måfå. Alla svarar väl mot kursplansidealen: Henrik Berggrens prisade Palmebiografi, två blogginlägg av Expressens kulturchef Karin Olsson, en sportkrönika av Aftonbladets Lasse Anrell, en ledare från Dagens Nyheter, en seriös debattbok om bostadspolitik av Kent Werne, en doktorsavhandling om just gymnasiets skrivundervisning av Maria Westman, en samhällskunskapslärobok för gymnasiet samt en statlig utredning.

En första urskiljbar grupp bland dessa texter är de med grafik (diagram, tabeller och figurer), punktuppställningar och systematiska mellanrubriker. Så ser det ut i utredningar, läroböcker och avhandlingar. De tre kategorierna har störst anspråk på informationstäthet och precision för sina sammanställningar och utredningar. Därför gödslar de med diagram och rubriksystem som strukturerar textmassan.

Men när Henrik Berggren skriver om svensk rekordårsekonomi och Lasse Anrell om botten- och topplag är tabeller otänkbara. Sådana ingår inte biografins och krönikans estetik.

Rakt motsatt karaktär har stildragen satsradning och icke satsformade meningar, egentligen typiska för skönlitteratur. I sakprosan finns dessa bara i de informella textslagen kulturblogg, sportkrönika och debattbok. Där skapar de eftertryck. ”Stämningen blev alltmer infekterad, röster höjdes, blickar frös”, satsradar Kent Werne. ”Arma liberaler”, bloggar Karin Olsson i en icke satsformad mening. ”Som spanjorer”, skriver Lasse Anrell i ett eget stycke för att framhäva jämförelsen.

Mer diskreta informalitetsmarkörer är frågor samt  meningar som inleds med och eller men. De kan förekomma  i alla texter utom i utredningen och avhandlingen. ”Hur ska man tolka det?”, skriver ledarskribenten, och presenterar en tolkning. Läroboksförfattaren utnyttjar men-inledning för att få ner meningslängden: ”Men där står också att det bara kan ske på vissa villkor.” Henrik Berggren är svag för korta men-meningar, och kan likaså starta med och: ”Och på arbetsmarknaden hade Kirunastrejken sänt chockvågor genom hela etablissemanget …”

Ett ord som sorterar texterna på annat sätt är jag. De har inte så mycket med personlig stil att göra, som många tror.  Jag-form går utmärkt i doktorsavhandlingen: ”Under fältstudien observerade jag klassernas autentiska verksamhet under en lägre tid.”  Jaget dyker upp när författaren är särskilt noga med att ta på sig ett eget ansvar för framförda fakta eller åsikter: bloggen, krönikan och avhandlingen. Utredare, läroboksförfattare, ledarskribenter och även en biografiförfattare vill hellre låta fakta framstå som ovedersägliga, och håller sig i bakgrunden.

Ett alldeles särskilt drag är också pratminus, typiskt för all tidningsprosa utom den riktigt fina. Följaktligen finns det pratminus i sportkrönikan och i debattboken, som är skriven på reportagespråk. Men kulturbloggen, ledaren och de andra texterna håller sig för goda för pratminus.

Hur ska den stackars gymnasisten orientera sig bland alla dessa genrespecifika drag? På Skolverkets webbplats finns en mvg-uppsats i nationella provet i svenska B. Med lätt överdrift kan den kallas Skolverkets idealtext. Uppsatsen liknar allt och inget. Eller kanske kan man säga att den försöker placera sig mitt i. Den håller sig på störst avstånd från avhandling, utredning och lärobok: ingen grafik, inga punktningar eller mellanrubriker. Den avstår också från den icke satsformade meningen och pratminuset. Men jag-form, satsradning, frågor, och- och men-meningar använder denna mönsterelev.

Det är inte orimligt att gymnasiets skrivundervisning ger det resultatet. Gymnasisterna kan inte skolas att skriva exakt tidningsledarsvenska eller kulturbloggsprosa. Däremot skulle de kunna lära sig mer om faktatexters olikheter. Då blir mvg-eleven inte lika ledsen när den kommer till universitet och arbetsliv, och upptäcker att skrivförmågan inte räcker till.

För vi kommer säkert att fortsätta gnälla.