Ändelsen som förnyar vardagsspråket

Text: Catharina Grünbaum

”Vi har lite ont om tid, vi får ta en snabbis på klostret”, sade vår svensktalande guide som förde oss genom den gamla baltiska stadens många sevärdheter.

Hennes svenska var utmärkt. Men ett språk som inte är ens modersmål lägger gärna försåt. Vår ledsagerska kände till -is-avledningarna, så praktiska för informellt bruk, men hon var inte förtrogen med den mer precisa innebörden av ordet snabbis. Något snabbt avklarat, förvisso, men oturligt nog är snabbis inte mångtydigt eller ens tvetydigt utan mycket entydigt.

Avledningsändelsen -is lever ett friskt liv i vårt språk. Den kan när som helst användas för att göra vardagsformer av snart sagt alla nomina, det vill säga substantiv, egennamn och adjektiv. Som grund räcker det ofta med bara inledningen till ett utgångsordet: skådis, ’skådespelare’; vaktis, ’vaktmästare’; kompis, ’kompanjon’; antis, ’antikvariat’; dagis, ’daghem’; bakis, ’bakfull’; flintis, ’flintskallig’; bergis, ’bergsäker’. Näringsställen och utbildningsanstalter förkortas med förkärlek: Stallis; Stallmästaregården, Stutis; Veterinärhögskolan (tidigare Veterinärinstitutet); Teknis, likaså personnamn: Lottis, Svennis. Till adjektiv bildar man lätt personbeteckningar: fegis; tjockis; kändis; doldis; skummis. Även ett och annat verb sällar sig till gruppen: fuskis till fuska, strulis till strula.

Ibland kan den behändiga -is-avledningen sammanfatta en hel ordsammanställning: en fräckis är en fräck historia, grattis står för ’jag gratulerar’ (eller ’gratulationer’), bästis för ’bästa vän’, tjänis (äldsta belägg 1870) för hälsningsfrasen ’mjuka tjänare’. Funkis är mer än en kortform av funktionalism – det betecknar hela den funktionalistiska stilen och har faktiskt i all sin slängighet blivit en etablerad fackterm.

De svenska avledningarna på -is har ungefär tre hundra år på nacken. Det äldsta skriftliga belägget är rökis, ’tobak; röka’, från 1719, och det återfinns i en orduppteckning över de kringvandrande västgötska gårdfarihandlarnas hemliga språk månsing.

Under 1800-talet har -is utvecklats till vad man kallar ett produktivt element och uppträder även i andra gruppspråk, som läroverksslang och förbrytarspråk. Den stora tillväxten av -is-ord sker emellertid inom borgerligheten, i det vardagliga familjelivet såväl som i ordens-, student- och konstnärsjargong. Det är här man möter ord som luggis, luggning som bestraffning i skolan; bysis, ’bysättningshäkte’; gästis, ’gästgivargård’; lantis, ’person från landet; Opris, Operakällaren; champis, ’champagne’ och i dag utdöda former som kypris, ’kypare’; punis, ’punsch’ och bultis, ’buteljöl’ (bildningen röjer backanaliska sympatier, påpekar språkmannen Esaias Tegnér den yngre).

Varifrån kommer då suffixet -is?

Språkforskarna är ense om att det har sitt ursprung i latinska ord som rudis, ’okunnig’; canis, ’hund’; panis, ’bröd’. Vägen till västgötaknallarnas månsing antas ha gått via de likaså kringvandrande djäknarnas interna språk, en rotvälska fyllt med latinska ord, ungefär som vår tids olika gruppjargonger är späckade med mer eller mindre anpassade engelska ord.

En gång etablerad börjar ändelsen -is leva sitt eget liv och läggs till svenska ordstammar, som i rökis, jamis, ’katt’, och rådis, ’råtta’. Man kan jämföra med svenska ungdomars nya bruk av engelskans -ish,  som i rödish ’rödaktig’; braish ’rätt bra’; vid tolvish ’vid tolvsnåret’ (se Språktidningen 1/08).

Men också det bildade borgerskapet gör alltså bruk av den latinska ändelsen. När franska former tränger undan de äldre latinska och hänvisar dessa till fackspråket, som kris för crisis och dos för dosis, lever de lärda formerna kvar i vardagsspråket med en lätt skämtsam klang, som smekformer. ”Det är lätt att tänka sig hur man milt övertalande intonerat husläkarens dosis för att få en motsträvig unge att ta medicin (tvåstaviga ord är ju mer mottagliga, ’rymliga’, för emotionell laddning än enstaviga)”, skriver språkmannen Carl Ivar Ståhle i sin uppsats Kungsan, Fiskis och Stegan – ord på -an och -is i stockholmskan (1979). Han noterar också att Årstafrun på flera ställen i sin berömda dagbok, med ett något vassare tonfall, använder dosis som omskrivning för en sup: ”Allt var lugnt och tyst utom Stalldrängen, hvilken för tidigt lärer intagit för stor dosis” (julafton 1794).

Från både grupp- och yrkesspråken och de borgerliga- akademiska-bohemiska kretsarna kommer -is-avledningarna att spridas i det samhälle som utvecklas under slutet av 1800-talet och hela 1900-talet. Den allmänna värnplikten och idrottsrörelsen, påpekar Ståhle, öppnade för möten över klassgränserna med en ny sorts intressegemenskap som bildar grogrund för vardagsformer som stridis, ’överambitiös militär’; permis, ’permission’; kondis, ’kondition’.

Vi införde vår oskuldsfulla guide i den språkliga gemenskapen genom att skonsamt upplysa henne om hur en snabbis på klostret riskerade att tolkas.