Tack – ordet som friar från skuld

 
av: Inga-Lill Grahn

I svenskan tackas det i alla möjliga situationer. Men tackandet följer speciella regler och fungerar som ett smörjmedel för våra relationer.

Det är ett evigt tackande från morgon till kväll – för maten, för senast, för sällskapet och så vidare. Om man spetsar öronen och börjar lyssna efter hur vi tackar varandra uppstår en rad frågor: Hur vet vi vem som ska tacka för vad? Hur vet vi vem som tackar först? Och när ska vi sluta tacka? Dessa frågor verkar i de flesta situationer inte orsaka något större bryderi, tvärtom tackar vi av bara farten, nästan utan att vara medvetna om hur vi gör.

Vår vardag är fylld av en mängd små, till synes rutinmässiga handlingar. Många av dem får inga direkta konsekvenser för människor i vår närhet, till exempel om vi borstar tänderna före eller efter frukost och om vi tar mjölk i kaffet eller inte. Men en stor del av vardagens handlingar inbegriper andra människor. De får därför följder för dessa personer och för våra relationer till dem. Därmed kan de betraktas som sociala handlingar. Att inte tacka när man borde ha gjort det kan få negativa sociala konsekvenser. På samma sätt kan ett tack i rättan tid bidra till goda relationer.

Tillvarons sociala handlingar utförs i stor utsträckning i samtal, och inom samtalsforskning ser man samtalet som en social handling i sig. Det är liksom omöjligt att prata med någon utan att sociala roller och relationer spelar in och påverkas.

Att betrakta samtalet som en social handling innebär också att språket är ett verktyg för handling. För återkommande och vanliga handlingar har vi fasta språkliga uttryck, och när det gäller att tacka finns en mängd fraser att använda: Tusen tack! Tack själv! Tack så mycket! med flera.

När vi tackar kan ganska mycket stå på spel rent socialt, eftersom ett tack – eller ett uteblivet dito – markerar ett förhållande mellan individer som kan definieras som ett slags skuld. Det kan låta hårt, men vi har ord och uttryck i språket – både i svenskan och i många andra språk – som tyder på att det faktiskt är så vi ser det: vi talar om att vara skyldig någon ett tack och om att känna eller stå i tacksamhetsskuld till någon, till exempel.

Att säga tack är helt enkelt ett erkännande av att vi har fått något av en annan människa, och därmed av att en obalans eventuellt har uppstått.

Den som blir tackad har sedan många uttryck att tillgå för att avlasta tacksamhetsskulden från den andras axlar och återupprätta balansen: Äsch, det var inget att tacka för! Ingen orsak! Det var så lite så!

Ett sätt att få syn på vad som försiggår i samtal är att dela upp dem i mindre sekvenser, med några yttranden som följer på varandra. Då visar sig en organiserad struktur som vi oftast inte är medvetna om att vi följer. En sådan struktur gäller till exempel för vem som talar när och vem som säger vad. En vanlig samtalssekvens när vi tackar varandra består ofta av minst tre små yttranden:

1) A: Tack för i dag!

2) B: Tack själv!

3) A: Tack ska du ha.

Att tacka någon som tackat en, som person B gör ovan, är väldigt vanligt i svenska sammanhang. Till och med så vanligt att många med ursprung i andra kulturer blir konfunderade och tycker att det känns ovant att göra det. Här avgörs ”skuldfrågan” genom att båda personerna tackar varandra. Men när nu båda redan tackat varandra, varför tackar då A ytterligare en gång i det tredje yttrandet? Jo, detta knyter ihop och avslutar sekvensen och gör det smidigt för dem som talar att övergå till att tala om något annat – eller avsluta samtalet: Tack och hej!

Att tacka är alltså ett vanligt sätt att svara på ett tack, men vi har också andra fasta fraser som går att använda när någon tackar en, som Varsågod! Många tycker dock att det känns lite förmätet att säga varsågod, som om man verkligen understryker att man gjort någon en tjänst. Här är det skuldfrågan som dyker upp igen. Man vill rädda den andras ansikte, och inte vara för tydlig med en eventuell obalans. Kanske är det en anledning till att vi i dag också har en mängd andra fraser som används som svar på tack: Inga problem! Ingen fara! Det är lugnt! Alla dessa ger uttryck för en vilja att återställa en social balans.

Det är alltså vanligt med minst tre yttranden i en tacksekvens, men inte sällan ingår ännu fler, som i sekvenser liknande den här:

1) A: Tack för i dag!

2) B: Tack själv!

3) A: Nej, men det är verkligen jag som tackar!

4) B: Nej nej, tack så jättemycket!

5) A: Ja, tusen tack!

Nu slår kanske många ifrån sig och tänker att så länge och omständligt tackar minsann inte jag! Detta är en vanlig reaktion när man ser samtal svart på vitt, och det beror på att nerskrivet talspråk och autentiska samtal skiljer sig så mycket från skriftspråk. Vi har en föreställning om att vi inte babblar på i onödan, utan att vi säger det som behövs och inte mer. Men lyssnar man omkring sig är den här typen av utdragna sekvenser vanliga, och man kan undra vad som egentligen pågår. Själva tackandet bör väl vara avklarat efter det andra yttrandet i exemplet ovan?

Ja, det är ganska uppenbart att här pågår någonting utöver själva tackandet. Någonting avgörs i relationen till den andra. Någonting som till exempel har att göra med ifall en tjänst kräver gentjänst, vem vi är för varandra och om vi kan räkna med varandra.

Detta är särskilt viktigt att reda ut med människor som vi kommer att fortsätta umgås med, medan spelreglerna för mer flyktiga bekantskaper eller möten är enklare. Den långa tacksekvensen skulle knappast utspela sig mellan en expedit och en kund, men däremot mellan vänner som vill visa ömsesidig uppskattning. Kanske tyder de många och långa tacksekvenserna på att vi är lite relationsängsliga, och att vi vill försäkra oss om att vi inte har varit till last för någon innan vi skiljs.

Vanliga handlingar, som tackande, är ofta kulturberoende och forskning som jämför samtalsvanor mellan sverigesvenska och finlandssvenska talare pekar mot vissa skillnader. Bland annat är sverigesvenskar lite tydligare med relationsskapande handlingar, som att gardera sig mot missförstånd, att ursäkta sig och att försäkra sig om att bli förstådda på rätt sätt. Detta ser vi till viss del även i tackandet, vilket den långa tacksekvensen kan illustrera. Att besvara ett tack med ett tack görs även i Svenskfinland men inte riktigt lika ofta. Där kan man i stället ge ett enklare jakande svar, som jo. Forskning visar också att finlandssvenskar har lite större tolerans än sverigesvenskar för tystnad i samtal, vilket också kan förklara de lite kortare tacksekvenserna i finlandssvenskan.

Det eviga tackandet i det svenska vardagslivet är alltså inte tomma fraser. Nej, när vi tackar från morgon till kväll är det stora ting som avgörs – vi orienterar oss i relation till varandra. Stora ting, men de sker i det lilla.

Inga-Lill Grahn är postdoktor vid Dialekt-, namn- och folkminnesarkivet i Göteborg och lektor i svenska vid Göteborgs universitet.

Publicerad i nummer: 
Juni 2018