Barnen ska rädda språket

Så snart man stiger av tåget gör sig tvåspråkigheten påmind. På tågstationen står de flesta skyltar på både tyska och lågsorbiska: Cottbus och Chóśebuz.

Staden ligger nittio minuter med tåg från Berlin, nära polska gränsen. Cottbus är med sina närmare hundratusen invånare delstaten Brandenburgs näst största stad. Inte långt härifrån bryter man kontroversiellt brunkol, men själva Cottbus är en prunkande grön stad med stora parkområden och en vacker gammal stadskärna. Den som tror att de forna östtyska städerna är fula samlingar betonghus får lov att tänka om.

Det skulle vara lätt att vid en första anblick tänka att situationen ser bra ut för den sorbiska befolkningen – en erkänd minoritet vars språk har officiell status och relativt stor synlighet. Men när jag besöker stadens enda sorbiska skola förändras bilden.

Anke Hille-Sickert är rektor på Niedersorbisches Gymnasium, en skola med femhundra elever i åldrarna 11–19, inhyst i ett vackert gammalt stenhus strax norr om Cottbus gamla stadskärna. Här sker i princip all undervisning på tyska, men sorbiska är ett obligatoriskt ämne för samtliga elever. Duktiga elever kan dessutom välja att studera historia och musik på sorbiska.

På frågan hur många av eleverna som talar sorbiska hemma med sina föräldrar, funderar Anke Hille-Sickert en kort stund.

– Kanske fem elever i hela skolan. De allra flesta som talar lågsorbiska i dag är människor i 60-årsåldern och uppåt. Våra elever vill ofta skriva brev på sorbiska till sina mor- eller farföräldrar men deras egna föräldrar talar aldrig språket med dem.

När Anke Hille-Sickerts son var liten gick han på en sorbiskspråkig förskola och helt plötsligt började hennes bekanta tala sorbiska med honom.

– Men de har aldrig talat något annat än tyska med mig! Det verkar som om vi bara kommer på att använda vårt språk med barn och gamla människor. Det är som om vi skulle ha glömt bort att vi kan tala vårt eget språk med varandra.

Sorbiska har talats i den historiska regionen Lausitz åtminstone sedan 800-talet, om inte längre. Språket hör till den västslaviska språkfamiljen och är uppdelad i två, tydligt distinkta, varianter.

Högsorbiskan, som främst talas runt Bautzen i Oberlausitz, har stora likheter med tjeckiskan i uttal och vokabulär, medan lågsorbiskan är betydligt mer lik polskan. Genom historien har diskussionens vågor gått höga om huruvida sorbiskan är ett språk med två varianter eller om det rör sig om två skilda språk. Fabian Kaulfürst, språkforskare på Sorbiska institutet, är dock säker på vad han anser.

– Det är absolut två skilda språk med skillnader i grammatik, lexikon och kultur. Det finns inget värde i att försöka sammanfoga dessa två och låtsas som om de vore ett och samma språk.

Det som främst förenat de sorbiska språken – och möjligen hjälpt till att få dem att uppfattas som ett enda – är att de tillsammans utvecklats annorlunda än övriga slaviska språk i regionen. De har behållit särdrag och egenheter från urslaviskan som fallit bort ur de flesta andra besläktade språk.

Sorbiskan är ett av få levande indoeuropeiska språk som bevarar en aktiv dualform där man utöver singular och plural har en form som används vid tvåtal. ’En hand’ är ruka, ’två händer’ ruci och ’flera händer’ ruki.

Till skillnad från vissa närbesläktade slaviska språk har sorbiskan också imperfekt: en sammansatt form som uttrycker oavslutade handlingar i förfluten tid. Precis som i franskan och andra latinska språk uttrycker man motsvarigheten till svenskans ”har gjort något” med ett enda ord, utan hjälpverb. Av de andra slaviska språken finns imperfekt i bulgariskan och makedoniskan, och som litterär form i serbiska och kroatiska. Varför sorbiskan behållit imperfekt när Flera av de närliggande språken övergivit formen vet man inte, men under det senaste århundradet har användandet så gott som försvunnit även ur lågsorbiskan.

Förutom detta använder lågsorbiskan supinum, en verbform som ersätter infinitiv då det finns en avsikt eller rörelse införstådd i sammanhanget. Infinitivformen ’att sova’ är på lågsorbiska spaś medan man i uttrycket źi spat, ’gå och lägga sig’ eller ordagrant ’gå och sova’, i stället använder supinumformen spat.

Andra saker som skiljer de båda språken åt är användandet av vokativ – en form som är vanlig i de slaviska språken då man tilltalar en person direkt. Lågsorbiskan har i princip helt förlorat vokativ men formen är högst levande i högsorbiskan, där den kuriöst nog används enbart för maskulina substantiv eller manliga personer. Om man tilltalar sin farfar, dźěd, använder man vokativformen dźědo. Tilltalar man en person som heter Pětr säger man Pětrje.

Att de båda sorbiska språken påverkats av sina grannspråk syns tydligt när man jämför ord. Hög- och lågsorbiska har alfabet som skiljer sig åt på samma sätt som de tjeckiska och polska teckenuppsättningarna. Båda språken har samma åtta vokaler men i lågsorbiskan har ”ó” förändrats och blivit en central vokal till skillnad från högsorbiska där den uttalas långt bak i munnen.

Skillnaden kan ses i ord som ’bror’ – bratr på högsorbiska, bratš på lågsorbiska, ’berg’ – hora på högsorbiska, góra på lågsorbiska, ’bok’ – kniha på högsorbiska, knigły på lågsorbiska och ’att titta’ – hladać på högsorbiska, glědaś på lågsorbiska. I en del fall har högsorbiskan, i likhet med tjeckiskan, förkortat ord som förblivit flerstaviga i lågsorbiskan, exempelvis ordet för ’vän’ – přećel på högsorbiska, pśijaśel på lågsorbiska, medan ett antal vardagliga ord helt skiljer sig åt, som ’potatis’ – běrna på högsorbiska, kulka på lågsorbiska.

Skillnaderna mellan hög- och lågsorbiska gör att sorberna i regel har få vardagliga kontakter över språkgränsen, medan de sorbiska institutionerna ändå samarbetar i hög grad och verkar på båda språken.

Fabian Kaulfürst är född och uppvuxen i Oberlausitz, ett samhälle där sorbiskan hade en stark ställning. Han har själv alltid talat högsorbiska med sin familj och sina vänner och använder språket flitigt i vardagen. Intresset för språket och dess funktioner och betydelse kom tidigt och som tonåring skrev han och hans kompisar historiens första raplåt på högsorbiska.

– Det var ingen speciellt bra låt men vi visade att det var möjligt. I dag finns det flera band som gör rap, rock och pop med högsorbiska texter, och det är viktigt för ett litet språk. Det gör det lättare för ungdomar att identifiera sig med språket och kulturen och känna att det angår även dem.

Vid sidan av musiken bestämde sig den unge Fabian Kaulfürst helt enkelt för att lära sig lågsorbiska genom att knacka dörr och intervjua äldre människor som hade det som förstaspråk.

– På den tiden, för tjugo år sedan, var det fortfarande möjligt, och jag fick en mycket djupare kunskap än om man skulle ha försökt göra samma sak i dag. Människor med lågsorbiska som förstaspråk, som talat det hela livet, är mycket färre i dag.

Det finns flera anledningar till att sorberna slutade tala sitt eget språk med sina barn. Sorberna har diskriminerats genom historien, men när nazisterna kom till makten spetsades situationen till på allvar. Trots att partiledningen bestämt att sorber var ”tyskar med ett annat språk” var risken stor att drabbas av våld eller olika slag av repressalier om man talade det egna språket.

– Jag känner en gammal man som än i denna dag vägrar tala sitt eget språk utanför hemmets väggar. Inte ens när han går till kyrkan för att delta i en gudstjänst på sorbiska pratar han något annat än tyska, berättar Fabian Kaulfürst.

i dag hör man lågsorbiska på radion. Brandenburgs lokala rundradio erbjuder en timme sorbiska sändningar varje vardag och en lite längre sändning på söndagar. Martina Gollasch är studiovärd och reporter och en viktig röst för den äldre publiken i Spreewald.

– Den vanligaste responsen vi får från icke-sorbiska lyssnare gäller faktiskt musiken. Människor hör ofta av sig och tycker musiken är vacker och speciell. De förstår ingenting av vad vi säger, men de lyssnar på våra program för musikens skull.

All musik som spelas i programmen är på det egna språket, och eftersom ingen annan producerar musik på sorbiska får redaktionen spela in också musiken själva.

Viktigast för den yngre generationen är dock undervisningen i skolan. År 1998 skapades WITAJ, ett program som är baserat på erfarenheter från andra områden med minoritetsspråk och som förändrat inställningen till språket i grunden. Den nya metoden bygger på språkbad och på att eleverna undervisas på det språk de lär sig i stället för på majoritetsspråket.

I Kanada och Bretagne har metoden gett goda resultat. Målet är inte bara att ge eleverna djupare kunskaper så att de kan uttrycka sig i mer komplexa meningar utan också att ungdomarna ska få möjlighet att utveckla en egen, personlig sorbisk identitet.

Anke Hille-Sickerts första klass för dagen består av närmare tjugo ungdomar i 15-årsåldern. De berättar att sorbiskan ger dem en känsla av samhörighet och en identitet som de är stolta över, men de flesta talar aldrig sitt språk utanför skolan.

– Ett av våra största problem är elevernas motivation, säger engelskläraren Tobias Geis. När de är unga och börjar här är allt spännande och de lär sig gärna, men när de blir äldre börjar de ofta ifrågasätta vad de ska använda vårt lilla språk till. Då tycker de att det är viktigare att lära sig engelska eller franska, och det är deras fulla rätt att tänka så.

En flicka berättar att hon talar sorbiska med föräldrarna hemma och en annan flicka berättar att hon ibland byter till sorbiska med sin syster på stan för att kunna tala utan att andra förstår dem.

– För bara några år sedan skulle det knappast ha hänt. Ungdomarnas kunskaper var helt enkelt för grunda för att de skulle kunna prata fritt om saker de ser, säger Fabian Kaulfürst som försöker se positivt på framtiden.

Han hävdar att ungdomarnas kunskaper har blivit bättre. Kvaliteten på sorbiskan i radio och tidningar har också blivit märkbart högre. På adressen dolnoserbski. de har man offentliggjort ett ambitiöst lexikon med speciella avdelningar för fasta och idiomatiska uttryck, samt en textsamling för forskare.

– En sådan resurs skulle vara imponerande för vilket språk som helst, men för oss är det något oerhört att kunna erbjuda ett så bra instrument. Att en liten folkgrupp som vår har tillgång till högklassig forskning och högklassiga hjälpmedel sänder en signal om att det som är vårt – språket och kulturen – är värt att bevara, säger Fabian Kaulfürst.

Tobias Larsson är frilansande journalist och redaktör i Helsingfors.