Handlingskraft. En liten insats kan hjälpa någon att ta nästa steg i det svenska språket.

Småprat kan hjälpa någon att lära sig svenska

 
av: Maria Kapla och Johannes Ståhlberg

Du kanske redan är en – utan att veta om det. En som hjälper dem som inte kan svenska att lära sig språket. Frågan är bara hur man gör det bäst.

Många flyktingar längtar efter att få lära sig svenska och bli en del av det svenska samhället. Och många svenskar vill vara med och hjälpa till. Men frågan är hur de ska bära sig åt – alla människor är ju inte födda till lärare. Lyckligtvis är språk inte bara klassrum, kursplaner och huvuden sprängfyllda av grammatik. Den kanske viktigaste delen av språket lär man sig bäst utanför klassrummet tillsammans med en medmänniska, en språkstödjare.

Det behöver inte vara så krångligt. Alla som har tagit sig tid att hjälpa en flykting till rätta vid fruktdisken på Ica, småpratat med sin granne från Afghanistan eller fikat med sin svägerska från Tyskland har agerat språkstödjare.

Just sådana små samtal är ovärderliga för den som vill lära sig ett praktiskt, användbart vardagsspråk. Det är ganska lätt att känna igen sig. Har vi inte alla suttit och tragglat tillrättalagda dialoger på engelska, tyska eller spanska i ett klassrum? Och vad hände sedan, på resan, när verklighetens kypare inte följde skolans mall för en restaurangdialog?

Det vardagliga, oförutsägbara i mötet med en annan människa går aldrig att simulera i ett klassrum. Sfi-läraren Jenny Oldeke i Malung är fullt medveten om problemet. Visst försöker hon göra så mycket vardagssaker som möjligt med sina elever, men tiden räcker inte till. Dessutom hindrar hennes professionella lärarroll henne paradoxalt nog från att nå ända fram:

– Vi lärare pratar mycket vardag med eleverna, och vi försöker göra vissa vardagssaker rent praktiskt, som att baka och åka skidor. Men eleverna är vana vid våra röster och vårt ordval, och vi anpassar vår nivå efter dem. Det blir inte lika naturliga fraser här som utanför skolan.

Så när privatpersoner, studieförbund eller föreningar anordnar informella språkträffar, språkkaféer och andra sociala aktiviteter för invandrare, träffar de mitt i prick. Dessutom använder de sig av en bra språkpedagogik, enligt andraspråksforskaren och universitetslektorn Karin Sheikhi på Mälardalens högskola.

– I ett samtal bygger vi på varandras yttranden. Vi fyller i och hjälper varandra framåt. Det är därför mycket användbart för andraspråksinlärning.

Det låter enkelt. Ändå kan en språkstödjare känna osäkerhet inför själva språkmötet. Vad ska jag prata om? Tänk om vi inte förstår varandra! Och tänk om jag gör fel och förstör!

Lugn, bara lugn. Karin Sheikhi har själv forskat om samtal utanför klassrummet ur ett andraspråksperspektiv, och hon vet precis vilka fallgropar som finns. Ändå är hon inte särskilt orolig.

– Om förutsättningarna är att aktiviteten sker frivilligt, och att alla vill, då kan man inte göra så många fel. Möjligen kan man dominera och prata för mycket. Men erfarenhetsmässigt är det svårt att komma efteråt och säga att någon har lärt ut fel.

Karin Sheikhi menar att det ligger i andraspråksinlärningens natur att göra fel. Hon använder termen interimspråk. Det innebär att invandrare som tar sina första stapplande steg på svenska lever i ett slags språkligt provisorium. De måste få pröva sig fram, göra fel och själva bygga upp den nya språkliga värld som de har gått in i. I takt med att de avancerar kan tidigare misstag redas ut – och fel på en ny nivå begås. Att göra fel kan alltså rentav vara ett tecken på att man har avancerat språkligt, för vissa fel går inte att göra om man inte har förstått mer grundläggande saker.

Det betyder förstås inte att man som språkstödjare aldrig ska rätta den man pratar med. Ofta vill de asylsökande själva att man ska göra det. Men man ska vara lite försiktig, enligt Karin Sheikhi. Det är viktigt att komma ihåg att själva samtalet faktiskt är grunden för lärandet, och att korrigera för mycket kan förstöra samtalet och därmed inlärningen.

– Språkstödjaren ska försöka undvika att ta på sig en lärarroll, och det gäller också beröm. Det är en lärares uppgift att säga om något är bra eller dåligt, inte en språkstödjares. Samtidigt är det ju mänskligt att uppmuntra, och som samtalspartner får man givetvis göra det, men man bör nog hålla tillbaka lite.

Att språkstödjaren inte är lärare kan vara en fördel, som sfi-läraren Jenny Oldeke tidigare påpekade. Den som inte är van att anpassa sig och tänka pedagogiskt använder mer naturliga fraser. Dessutom upplever Jenny Oldeke att lärare ibland är alldeles för duktiga på att förstå.

– Som lärare känner vi våra elever och deras olika bakgrund. Vi är vana vid att tolka vad de säger, och vi är välvilliga och förstår. Det kanske inte till exempel kassörskan på Ica gör.

Kanske låter det inte direkt som en fördel att inte förstå den man pratar med. Men Karin Sheikhi är helt överens med Jenny Oldeke om att förståelse kan vara ett hinder för språkinlärningen.

– Sfi-lärarna är specialister på att förstå, trots att någon har dåligt uttal och felaktig grammatik. Det gör att eleverna inte behöver förklara sig för dem på det sätt som de skulle behöva göra i det verkliga livet. Därför ska en språkstödjare aldrig låtsas förstå, utan i stället fråga.

Men om man inte är lärare, ska man då inte heller luta sig mot lärarens vanliga rekvisita av läroböcker, grammatikhäften och övningar? Nej, det är bättre att söka inspiration i egen erfarenhet av andraspråksinlärning, menar Karin Sheikhi. Hur gjorde du till exempel när du var på resa i, låt säga, Minsk? Om du inte kan vitryska, är det sannolikt att bokstäverna på skyltarna inte sa dig något. Orden du hörde omkring dig flöt ihop till långa haranger utan början och slut. Men du var ändå tvungen att ta dig till hotellet, hitta till en restaurang eller en uttagsautomat. Att stå kvar, inte säga ett enda ord, inte göra någonting, var inget alternativ. Kvar fanns kommunikation utan grammatisk hyfs eller stil: att peka, härma ljud, gestikulera och ta till ord på alla språk som finns tillgängliga.

I en sådan erfarenhet finns något att hämta, menar Karin Sheikhi:

– Att mötas av en flod av ljud som är svåra att dela upp i ord, är en svårighet också för flyktingarna i Sverige. Som språkstödjare kan man använda sig av denna erfarenhet så att man tänker på att verkligen dela upp ljuden och orden på ett tydligt sätt.

Det där med gestikulerande, ljudhärmande och pekande är inte heller så dumt, om man får tro Karin Sheikhi, som menar att man måste använda alla till buds stående medel. Ytterligare ett sådant kan vara hjälpspråk. Det kan handla om att byta ut enstaka ord eller hela meningar på svenska mot motsvarande på till exempel engelska. I ett klassrum begränsar man gärna eleverna så att de bara använder svenska, men en språkstödjare måste tänka på att underhålla samtalsrelationen.

– Att få uttrycka sig med ett annat språk, som man kan bättre, är välgörande. Det gör att man kan slappna av. Vi måste tänka på att de som håller på att lära sig upplever sig som dummare, tråkigare och mindre när de använder ett ofullständigt språk. Hjälpspråk hindrar inte andraspråksinlärningen utan främjar i stället lärandet – det visar forskning.

Det normala är att hjälpspråket fasas ut efter hand som luckorna fylls med svenska – på samma sätt som olika grammatiska fel så småningom brukar rättas till. Resan till Minsk kanske inte varar tillräckligt länge för att man ska hinna fasa ut så mycket av sitt ”multispråkande”, men det finns andra komponenter där som är värda att titta närmare på:

Genom gestikulerande, pekande och allehanda språk och ljud, lyckas du få en vänlig vitryss att förstå att du vill till hotellet. Men hur ska du själv begripa när han ger dig vägbeskrivningen? Han vill så gärna att du ska förstå, att han säger samma sak om och om igen på olika sätt. Men vad hjälper det? Hela tiden strömmar det ord från hans läppar. Kan han inte bara peka eller ge dig en stunds andhämtning? Hjärnan kokar nästan över.

Karin Sheikhi är införstådd med fenomenet.

– Man ska låta det ta tid. Tomrum är inte farligt. I min forskning har jag studerat samtal mellan studievägledare och andraspråkstalare. Det visade sig att när studievägledaren tog paus för att prata i telefon eller göra något ärende utanför rummet – då fick andraspråkstalarna tid på sig att tänka, förbereda sig och formulera sig.

Det gäller alltså att inte oroa sig för pauser och tystnad. Samtidigt är det inte bara den asylsökande som är i behov av tid för eftertanke. Språkstödjaren behöver också tid att tänka och smälta det som har sagts. Är man som språkstödjare inte lyhörd för den andras behov, är det också svårt att ge det som behövs.

Vad som behövs kan det dock råda delade meningar om. Även om språkstödjaren har klart för sig att samtalsformen är en bra pedagogisk metod, är det inte säkert att invandraren håller med. Med stor sannolikhet kommer språkstödjaren därför att få en massa knepiga grammatikfrågor, eller önskemål om skrivträning i stället för att bara prata. Hur ska man förhålla sig till det?

Återigen är sfi-läraren Jenny Oldeke och forskaren Karin Sheikhi rörande överens. En språkstödjare måste försöka förklara att samtalet är det som gör mest nytta här och nu. Teori, grammatik och skrift är det bättre om en riktig lärare får förklara. Det är inte språkstödjarens uppgift, och därför är det helt okej att inte kunna svara på alla frågor. Karin Sheikhis och Jenny Oldekes råd är att försöka behålla samtalsformen och inte hamna i en lärarroll. Språkstödjare – eller ”pratkompisar” som Jenny Oldeke kallar dem – är oersättliga.

– Alla sfi-elever skulle behöva minst en pratkompis utanför skolan som de kan få naturliga fraser och vardagsspråk av.

Maria Kapla och Johannes Ståhlberg är frilansskribenter.

Leteab Solomon

23 år. Hon kom till Sverige från Eritrea för tre år sedan.

Vill du att en språkstödjare ska säga till när du gör fel?

– För mig är det viktigt att de rättar. Det viktigaste är att de rättar mitt uttal, men om de säger till när jag gör grammatikfel är det också bra.

Är det okej att blanda språk, eller vill du helst bara tala svenska med en svensk?

– Jag tycker att det är bra att blanda språk, eftersom man inte kan förstå allt.

Tränade du svenska tillsammans med någon språkstödjare innan du började på sfi?

– När jag var på förläggningen fick jag hjälp av dem som jobbade där. De lärde mig korta meningar och många ord.

Foto: Berit Djuse

Tesfaldet Adhana

30 år. Han kom till Sverige från Eritrea hösten 2013.

Vill du att en språkstödjare ska säga till när du gör fel?

– Ja, när jag går till biblioteket rättar de min grammatik.

Är det okej att blanda språk, eller vill du helst bara tala svenska med en svensk?

– Jag vill prata svenska hela tiden. För mig är det bättre, eftersom alla pratar svenska i Sverige.

Tränade du svenska tillsammans med någon språkstödjare innan du började på sfi?

– Nej, innan jag började på sfi fick jag använda tolk. När jag gick till affären pratade jag med mina händer. Ibland pratade jag med ögonen och ibland med huvudet.

Foto: Berit Djuse

Rahel Habtegergesh

30 år. Hon kom till Sverige från Eritrea för två år sedan.

Vill du att en språkstödjare ska säga till när du gör fel?

– Ja, jag vill ha hjälp med att uttala ord, men grammatiken lär jag mig på sfi.

Är det okej att blanda språk, eller vill du helst bara tala svenska med en svensk?

– Jag vill helst prata svenska, men det är okej att blanda om jag behöver förstå mer.

Tränade du svenska tillsammans med någon språkstödjare innan du började på sfi?

– I början gick jag mest via engelska. Det fanns inte så många att prata svenska med på riktigt.

Foto: Berit Djuse

Publicerad i nummer: 
Maj 2016