Svordomarnas jävla nikotinplåster

I Sverige svär man vid helvetet medan man söderut svär vid himlen. Det har ofta konstaterats.

Nej, svenskar åberopar inte helgonen, och inte heller har de – ännu – i allmänt bruk de så kallade mammasvordomarna, som går ut på att ifrågasätta andras mödrars och övriga kvinnliga anförvanters dygd.

Helt helvetesbundna är svenskarna dock inte. Framför allt från 1700-talet och framåt har man för att visa förvåning eller indignation kunnat utropa Himmel!, Herre Gud!, Vad i Herrans namn?, Gudskelov!, För Guds skull!, Jesus!, Jösses!, Kors då! Dessa förstärkningsuttryck har dock aldrig betraktats som riktiga svordomar, även om ett varningens finger ibland höjs mot missbruk av Guds namn.

Ska man ta i ordentligt blir det djävulen, hans anhang och hans hemvist som åkallas: Fan, djävlar, helvete!

Det är starka ord. Men även den som ogärna tar dem i sin mun kan understundom behöva tillgripa ett kraftuttryck, eftersom sådana enligt Mark Twain kan skänka en befrielse som inte ens bönen förmår ge.

Och då erbjuder sig en rad förmildrande uttryck som anknyter till de onämnbara men som i sig själva är rätt beskedliga.

Nära djävulen, fan, har vi jädrar och jädrans, fasen och fanders (som det kan gå åt när det går galet). Mildare är jästingen, jäsiken och fasiken, fanken där efterledet -(i)ken är en diminutiv, en förminskningsform. Det förekommer även i flicknamn som Anniken och Mariken. Jäsiken också! Åh, fanken.

Så har vi de rena ersättningsorden som inställer sig när ett påbörjat jä… eller fa… inte får fullföljas: järnvägar, järnspikar, järnspisar och jämrans – karaktärsord i tidskriften Svenska Mad, som väl en och annan minns.

Fan ersätts med fabian, fagerlund, farao. Fy farao, kör Astrid Lindgrens lilla Lotta på Bråkmakargatan med, fast det får hon inte, så hon går över till fy Fransson!

Till de omvandlade svordomarna hör också sablar och sabla (han är så sabla otrevlig). Sablar är ett sätt att på en gång kombinera och undvika såväl djävlar som Satan. I min barndom nyttjades sabla flitigt – och förföljdes lika strängt när det ljöd ur barnamun. Jag hörde förfärad rysligheten yttras av en liten lekkamrat (sedermera Folkpartiledare) och inrapporterade brottet till närmsta vuxen, men fick som belöning en skrapa för skvaller. En nyttig lärdom om tillvarons oberäknelighet.

För helvetet finns det en handfull hel-ord: i helsike heller, för helskotta, så in i helg-otta, dra åt Hälsingland, alternativt åt helsefyr, det vill säga helvetes eld. Det är just denna eld som åsyftas i Vad innerst in i alla glödheta!, seriefiguren Tjalle Tvärviggs stående utbrott.

Räkneordens plats i svärjandet går tillbaka ända till medeltiden, och då var det inte sifferuttrycken så mycket som det som följde efter som bar svordomen: tusen – i en äldre form tusan – sju tusen, sjutton tusen djävlar. ”Tusan djävlar!”, dundrar majorskan på Ekeby, ”Här svär ingen mer än jag.”

När djävlarna avförts står räkneorden ensamma för hela uttrycket: så tusan heller, ett sjutusan till fruntimmer, ta mig sjutton.

Sjutton har i sin tur fått nya varianter som sjuttsingen och sjuttsiken (återigen diminutiver).

Arton har inte sjutalets magi men duger som variant, nedslitet till attan, attans: den attan, det var attans vad det var halt!

Sjutton följs emellanåt av gubbar eller hakar: ta i, för sjutton hakar! Här möter vi återigen djävlarna, men i mer ofarlig gestalt. Hake kallas en ”som arg är och utlärd på odygd”, skriver biskop Spegel i sin ordbok 1712.

Förr var svordomarna ofta mer osande och utarbetade, och inför somliga av dem ligger även mästaren kapten Haddock i lä. ”Vad attan sju tunnor tusende gråkattor säger han nu?” lyder en replik i ett teaterstycke från 1723. Grå katter anger redan i sig ett stort antal.

Gråkatt och gråkatta användes för övrigt som skällsord; katten ansågs stå Den lede och annat fanstyg nära. Katten är alltså ställföreträdande i uttryck som för katten, ta mig katten, ge sig katten på att, utav bara katten.

Intressant är att katten här har grav accent, accent 2, medan den bestämda formen av katt, som i katten spann, har akut accent, accent 1 (som vatten, natten). Det skulle kunna förklaras med att under ligger Satan eller Faan. Den avvikande grava accenten delar kraftuttrycket katten med hundan, som inte alls har med hundar att göra, utan är en nedsliten form av hundra – återigen ett räkneord med uteslutna djävlar.

I hundan är också det svärord som Emil i Lönneberga trumfar i sin lillasyster Ida jämte ”en hoper andra ord som hon ska akta sig för som ögat”, som han försvarar sig inför sin uppbragte fader.

Det finns webbplatser med goda råd för den som fastnat i svordomsberoende. Ska man sluta helt eller bara nyttja svagare varianter? Jag låter sista ordet gå till Martin Kellermans Rocky, vars bror säger att ”egentligen är det fusk att köra med dom där surrogatsvordomarna också! Nedrans, sjutton, fagerlund, järnspik och dom där är bara språkets version av nikotinplåster”.

Catharina Grünbaum är språkvårdare och skribent.