Bild: 
Getty Images

Språket döljer våldet

 
av: Jennie Aquilonius

Vårt sätt att tala om våld skapar falska bilder. Det måste bli tydligare vem som bär ansvar och vem som gör motstånd. Det menar Allan Wade, familjeterapeut och psykologiforskare.

Den 11 oktober 2014 publicerar aftonbladet.se en artikel med rubriken ”Student beställde massage – fick oralsex”. En kvinnlig student hade bokat tid på en massagesalong. Väl på plats blev hon utsatt för ett sexuellt övergrepp. Men i rubriken förvandlas övergreppet till något som båda är med på: oralsex.

– Det är som att kalla bankrån för finansiell transaktion eller bilstöld för bilfärd. Det är ett typexempel på hur våld osynliggörs, säger Allan Wade, kanadensisk familjeterapeut och forskare i psykologi.

Han är i Sverige för att föreläsa om behandlings- och forskningsmetoden response-based practice. Metoden hjälper brottsoffer att berätta om hur de har gjort motstånd mot våld. Då framträder en annan bild av övergreppet än den vi vanligtvis får.

Allan Wade forskar ihop med Linda Coates, som är professor i psykologi. De visar att språket döljer både våld och motstånd genom att förvandla ensidiga handlingar till ömsesidiga. När en person till exempel åtalas för att ha slagit en annan kallas det i brottsutredningar ofta för bråk. Alltså något som är gemensamt, och där båda parter är delaktiga och ansvariga.

Det här får konsekvenser – både för rättegångarnas utfall och brottsoffrens hälsa. Allan Wade och hans kolleger i Kanada har bland annat studerat språket som används vid fällande sexualbrottsdomar. De har tittat på hur domarna talade om offer, gärningspersoner och våld när de redogjorde för sina beslut. Det visade sig att domarna i 63 av 65 fall delvis använde ett språk som gjorde båda parter ansvariga för det som hänt.

– Sättet de uttryckte sig på gav en bättre fingervisning om hur domen skulle komma att lyda än vad brottets allvarlighetsgrad gjorde. Att använda språket rätt handlar inte om att vara politiskt korrekt, utan om att ge en riktig beskrivning av ett brott, säger Allan Wade.

Efter kritik på sociala medier ändrade aftonbladet.se sin rubrik till ”Fick oralsex mot sin vilja under massage”, något som dock inte löser problemet, enligt Allan Wade. Han menar att det är fel att över huvud taget använda ordet sex i detta sammanhang. Det antyder ömsesidighet – sex är något som sker i samförstånd. Det är alltså omöjligt att ha oralsex mot sin vilja. Rubriken döljer fortfarande våldet och den ensidiga handlingen.

– Det borde till exempel stå: ”Den misstänkte pressade sin mun mot hennes könsorgan”, säger Allan Wade.

Håkan Andreasson, redaktionschef på Aftonbladet, håller med om att ordet oralsex är problematiskt.


– De här rubrikerna var inte bra. Sex låter som något folk gör frivilligt. Den enda förklaringen är att vi sätter väldigt många rubriker varje dag, men de här borde inte ha publicerats, säger han.

Det var under 1990-talet som Allan Wade och hans kolleger utvecklade response-based practice. I dag driver de Centre for response-based practice, som bedriver forskning samt erbjuder terapi och utbildning.

När klienterna först kommer hit, säger många att de inte gjorde motstånd under övergreppet. Det beror, enligt Allan Wade, på att vår kultur ser offer som passiva. På centret ställer terapeuterna frågor som ”Okej, när din pojkvän började tvinga sig på dig, hur reagerade du? Vad gjorde du?”. Det får personerna att fokusera på de små saker som de faktiskt hade gjort för att visa ett nej, undvika en attack eller skydda andra.

– Det går att ställa frågorna på ett försiktigt och nyfiket vis så att man undviker att skuldbelägga. Jag tar först reda på mycket om sammanhanget. Sedan frågar jag till exempel: ’Så, han kom emot dig, hur reagerade du?’.

Ibland säger folk att de inte kunde göra något. Då envisas Allan Wade försiktigt, och frågar vidare: ”Naturligtvis. Men hur gjorde du ingenting?”

Klienterna har fått Allan Wade och de andra terapeuterna att inse att brottsoffer alltid, på något sätt, gör motstånd. Men den bilden har de inte kunnat hitta inom psykologin och psykiatrin. Där beskrivs offren som undergivna, passiva eller att de till och med inbjuder till våld.

– Det finns en klyfta mellan hur språket beskriver våldsoffer och hur dessa agerar i verkligheten.

Den svenska psykologen och psykoterapeuten Liria Ortiz håller med om kritiken. Hon menar att psykologer, ofta i all välmening, använder meningar som ”Vad kände du då?” och ”Kunde du ha gjort något annorlunda?”.


– Då får vi så klart svar som innehåller uttryck som maktlös eller inte vara värd något. Sådana uttryck kan återkalla känslor av passivitet, av att inte kunna påverka situationen. Den andra frågan ger sken av att personen själv har bidragit till det som hänt och, indirekt, också får skylla sig själv, säger hon.


Liria Ortiz har börjat använda response-based practice i sitt arbete, och har särskilt fastnat för frågan ”Vad gjorde du för att visa för dig själv och för den andre att det här inte var okej?”. Svaren har överraskat:


– Det var till exempel en person som inte kunde göra så mycket för att försvara sig fysiskt mot våldet. Men hon hade bland annat spottat i smyg i ett vattenglas som den våldsamma personen skulle dricka. Det stoppade förstås inte våldet, men handlingen kändes ändå som en seger, och det stärkte hennes självkänsla.

Varför våldsoffer som gör motstånd nästan alltid skildras som passiva, var en fråga som Allan Wade och hans kolleger undrade över. De började titta närmare på hur offren beskrivs inom psykologin, psykiatrin och rättsväsendet – och knöt ihop det med en studie av kolonialt språkbruk.

De felaktiga beskrivningarna visade sig finnas överallt: i artiklar, historieböcker, polisförhör, domarkommentarer och rapporter från socialsekreterare och psykiatrer. De flesta använde en mix av ensidiga uttryck, som attack och överfall, och några ömsesidiga, där till exempel våldtäkt blev samlag.

– Folk som arbetar med straffrätt tror ofta att ömsesidiga termer är objektiva och opartiska. Det är en del av problemet, säger Allan Wade.

Men det är inte alla jurister som håller med om hans kritik av språket. En del hävdar till exempel att meningen ”En vuxen hade sex med ett barn” är objektiv. Men Allan Wade framhåller att barn under 15 år, i bland annat Sverige och Kanada, inte kan ge samtycke till sex med någon som är över 15 år. Det är i lagens mening våldtäkt.

– Det innebär till exempel att det aldrig kan finnas barnprostitution. Barn har inget sex att sälja. Om du säger till ett våldtaget barn att det varit med om olagligt sex, då har du fått barnet att bli deltagare i sex i stället för offer för våldtäkt.

I texter döljs våldet även i grammatiken. Allan Wade använder ofta ett exempel på hur skiftet från korrekt till inkorrekt beskrivning sker steg för steg. Det börjar med Bob slog Sue, som skiftar till Sue blev slagen av Bob.

– Objektet flyttas till subjektets position och därmed skiftas fokus från Bob till Sue. Nästa steg är Sue blev slagen. Här finns den som gjorde det inte längre med. Det steget följs av Misshandel ägde rum, där verbet slå ersätts av substantivet misshandel. Till slut beskrivs det hela som äktenskaplig dispyt. Vid varje skifte förlorar vi information om vem som gjorde vad mot vem.

Hur omgivningen väljer att uttrycka sig mot någon som varit utsatt för våld kan vara avgörande för möjligheten för den utsatta att läka. Anthony Charuvastra, universitetslektor i barn- och ungdomspsykiatri, har gått igenom forskningen på området. Hans studie Social bonds and posttraumatic stress disorder visar att omgivningens stöd – eller brist på stöd – är avgörande. Det är en av de viktigaste faktorerna för risken att drabbas av, och möjligheten att återhämta sig från, posttraumatisk stress efter ett trauma. Negativa reaktioner från omgivningen, som skuldbeläggande och ovilja att ge stöd, är starkt förknippade med psykisk ohälsa. Det är något som även Allan Wade har märkt bland sina klienter och i sin forskning.

– Kommentarer till våldsutsatta kvinnor somVarför låter du honom behandla dig så där?’ och ’Varför väljer du alltid sådana killar?’ är skuldbeläggande. Skyll inte på offret. Antagligen har personen gjort allt den kan för att skydda sig.

Response-based practice-metoden används också i behandling av förövare. Våldsamma män skildras många gånger som okontrollerade. Ofta används beskrivningar som ”De blev överväldigade av vrede eller sexuellt begär”.

När terapeuten och klienten går igenom gärningarna steg för steg, framträder en bild av en förövare som är beräknande och medveten om vad han gör. En man hade till exempel varit på fest med sin flickvän, och blev dömd för att senare ha gett sig på henne. Efter domen fick mannen kontakt med Allan Wades kollega Brenda Adams. Hon frågade om han gått direkt in till flickvännen efter att ha slagit in hennes låsta ytterdörr med en yxa. Mannen svarade: ”Nej, tror du att jag är dum? Jag tänkte inte storma in i hennes sovrum med en yxa.” Även när han var arg var han alltså medveten om att han borde ställa ifrån sig yxan.

– Det visar att han fattade en rad övervägda beslut längs vägen, och han kan inte längre säga att han tappade kontrollen. Indirekt börjar vi utmana de idéer och ordval som vanligtvis låter mannen slippa undan, säger Allan Wade.

Centre for response-based practice arbetar dessutom med att utbilda personal på olika samhällsinstitutioner. Till exempel kan socialtjänstens och psykiatrins reaktioner på våldsutsatta kvinnor vara problematiska.

– Socialsekreterare kan till exempel säga till en kvinna att de kommer att ta barnen, eftersom hon har misslyckats med att skydda dem.

Men socialsekreteraren går vanligtvis inte till mannen och säger han inte får komma nära sina barn eftersom han har varit våldsam.

Freda-mottagningen mot våld i Luleå har arbetat med metoden i två år. Samordnaren Kerstin Wanhatalo säger att personalen ser våld som en envägshandling, inte som ömsesidigt, och gör våldet synligt i språket.


– Vi jobbar med att benämna saker för vad de är: våld är våld, inte bråk eller konflikter. Det är viktigt att göra det tydligt i samtalet vem som bär ansvaret. Vi märker att den våldsutsatta kvinnan blir stärkt av det här synsättet.



Mottagningen samarbetar med socialtjänsten, och socialsekreterare kan remittera våldsutsatta kvinnor och barn som upplevt våld hit. Kerstin Wanhatalo tror att socialsekreterarna generellt, när de tänker på hur de uttrycker sig, kallar våld för just våld. Men det är lätt att trilla dit i vardagen.


– När personalen bara jobbar på och inte hinner reflektera kan det hända att de använder ord som bråk och konflikt. De säger att det har varit en konflikt mellan föräldrarna där barnet kommit i kläm, i stället för att säga att det handlar om en person som utövar våld mot en annan och att det påverkar barnet.

Allan Wade samarbetar också med svenska Susann Sward, verksamhetschef på Rättighetsfokus, ett företag som hjälper organisationer att arbeta med mänskliga rättigheter. De håller just nu på med en webbplats för en internationell kampanj mot att våld mot barn presenteras som sex med barn.

Det här ser Allan Wade som ett storskaligt internationellt problem. Det kan vara formuleringar som en vuxen har haft sex med en minderårig eller barnprostitution.

Webbplatsen ska lanseras under våren, och forskarna kommer att visa exempel på när språket gör våldet osynligt, vilka konsekvenser detta får och hur vi borde uttrycka oss i stället.

Jennie Aquilonius är frilansjournalist med inriktning på sexualitet, jämställdhet och mänskliga rättigheter.

Publicerad i nummer: 
Maj 2015