Bild: 
Getty Images
Karl den store.

Stark stil

Kortlivat blev Karl den stores välde. Men hans lilla skrivstil erövrade Europa.

Året är 829. Ansgar har en grannlaga uppgift. Benediktinermunken har kallats till sveakungen Björn för att förkunna den kristna läran. Men färden till Birka blir dramatisk; bland annat lider följet skeppsbrott och fyrtio böcker med Guds ord går till botten.

Uppdraget från Ludvig den fromme är viktigt. Den frankiske kejsaren är mån om att sprida den rätta läran. Danskarna tycks vara med och nu står svearna på tur. Ansgar skaffar nya böcker.

Med dem kommer inte bara Kristi förkunnelse till våra breddgrader, utan även den första skriften sedan runorna: den karolingiska minuskeln. En förädling av det romerska alfabetet, rundare och enklare i formen än de allt snårigare varianter som tog över efter det. Ordet minuskel betecknar någonting litet, och i detta fall är det gemenerna som introduceras – föregångarna till dagens ”små” bokstäver.

Men varken lära eller skrift får fäste. Drygt 20 år senare far Ansgar tillbaka och finner hedningar i färd med att slå ner missionen. Minuskel och latin begriper bara den som är skolad vid kloster eller katedral. Men nordborna har knappt ens lärt sig läsa runor.

Skolat folk finns på kontinenten – där är minuskeln en hit.

Latinet är kyrkans språk. När romarriket krackelerade förändrades också latinet. Det grenade ut sig till occitanska, spanska, italienska med mera, och dog ut som vardagsspråk. Kvar blev en förstelnad form som kyrkospråk medeltiden ut. Samtidigt förändrades romarnas skrift till varianter som beneventansk skrift i södra Italien, visigotisk skrift i Spanien och insulär skrift på Brittiska öarna. Folket runt det fallna imperiet kunde inte längre förstå varandra.

Och det kom mer oro. Hunner, vandaler, longobarder. I våg efter våg härjades resterna av Västrom, som fallit år 476. Det pågick ett par sekler. Tröttsamt, tyckte många och drömde om det gamla stabila Rom – det uppstod en romersk renässans.

En av alla drömmare var frankernas kung Karl den store, som under andra halvan av 700-talet började bygga ett nytt romarrike, på kristen grund. År 800 lät han kröna sig till romersk kejsare i Peterskyrkan i Rom. Med politisk skicklighet och militär makt vidgade han sitt rike och genomförde stora reformer. Allt för att återskapa Roms makt, härlighet och stabilitet. Ideal om kultur, konst och bildning gick hand i hand.

Men minuskeln som bär hans namn hittade han inte på. Inte Alcuin av York heller, munken som påståtts ha gjort det. Likaså fattades inget beslut om gemensamt språk eller skrift, förklarar Monica Hedlund, professor emeritus i latinsk paleografi, läran om äldre handskrifter, vid Uppsala universitet.

– Minuskeln växte fram under en hundraårig period från mitten av 700-talet. Man studerade gamla skrifter och utgick från dem. De skickades mellan kloster och kanslier runt om i Europa. Karl den store samlade ett enormt bibliotek och lärda rådgivare vid sitt hov i Aachen. Det blev en smältdegel. Alcuin av York spelade en stor roll som ”kulturminister”.

Kejsaren själv hade fullt upp med att bygga imperium, och lärde sig kanske aldrig att läsa eller skriva, sina bildningsideal till trots.

Den karolingiska minuskeln fick ett enormt genomslag. Den spreds först inom frankerväldet, som ungefär motsvaras av dagens Frankrike, Spanien, norra Italien, Nederländerna och Tyskland. Segertåget fortsatte sedan till Brittiska öarna samt östra och norra Europa. På 1000-talet användes den karolingiska minuskeln i alla dessa områden.

Att den nya stilen fick en sådan spridning beror till en del på Karl den stores satsning på utbildningsväsendet. Han lät bygga katedralskolor över hela väldet och det utbildades allt fler klerker – präster – som blev skrivare vid kyrkor och kanslier. Men framför allt var det stilen i sig som var orsaken.

Den karolingiska minuskeln växte fram som en reaktion mot snirkliga och svårlästa bokstavsformer. Föregångaren romersk kursiv och dess ligaturer, sammanbundna bokstäver, anser Monica Hedlund är fasansfulla.

– Våra bokstavsformer skapas på 300- och 400-talen. De skulle vara lätta att läsa om det inte vore för alla hemska ligaturer. Jag kan läsa om jag tränar i tio timmar, men sedan glömmer jag det.

Den karolingiska minuskeln blev enklare och renare, rundare och luftigare. Många förkortningar och ligaturer togs bort. Texten strukturerades och blev mer överskådlig.

Processen började kring år 750 med Tours i dagens Frankrike som centrum. Liknande ansatser gjordes i andra kloster, och kontakten mellan olika lärosäten och kanslier ökade. En gemensam stil växte fram.

År 875 stod minuskeln i zenit, anser Monica Hedlund.

– Då är den helt färdig och som allra vackrast. Kungliga biblioteket i Stockholm råkar ha en skrift från Saint-Amand. Den är så fantastiskt regelbunden, trots att det fortfarande är ligaturer och förkortningar, och scriptura continua.

Det där sista betyder att mellanslaget, det vill säga mellanrummen mellan orden, ännu inte har införts. Alla ord i en mening skrevs alltså ihop. Däremot börjar man med rubriker och mellanrubriker. Varje nytt huvudavsnitt inleds med anfang – en stor, ofta utsmyckad, begynnelsebokstav. Anfangen kan även komma mitt i en mening. Plats ges för blankrader mellan stycken.

Under 900-talet splittras frankerriket, och minuskeln sviktar. En ny höjdpunkt nås kring 1050, bland annat med Codex caesareus, Kejsarbibeln, från Luxemburg som finns på universitetsbiblioteket Carolina Rediviva i Uppsala.

I slutet av 1000-talet kommer minuskeln för gott till Sverige, först med invandrande cisterciensermunkar vid kloster och vid katedraler, som de i Skara och Lund. Men just som minuskeln nått hela Europa gryr en ny era. Universitet blommar upp i Italien, sedan Frankrike, Spanien och Tyskland. Efterfrågan på böcker och snabbare produktion ökar. Nu märks att minuskeln har nackdelar. Den tar tid att skriva och den tar plats. På universiteten arbetar man inte med samma evighetsperspektiv som vid kloster och katedraler.

Samtidigt förändras modet. Gotisk kyrkoarkitektur ersätter den romanska. Samma sak händer med skriften. Den karolingiska minuskeln, rund och luftig som romanska valv, ersätts av gotisk skrift – hög, smal och uppåtsträvande Då är Karl den stores välde sedan länge borta. Ansgars andra besök 851–53, då han fick se sin mission sargad i ett hedniskt bakslag, sammanföll med början till slutet för Karl den stores imperium.

– Det stora projektet, att återskapa det romerska riket, misslyckas fullständigt, säger Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet. Riket lever vidare under sonen Ludvig den fromme. När han dör ska sönerna dela på det, men börjar slåss. Grannarna ser att det är fritt fram att plundra – och så kommer vikingarna, både på eget bevåg och som legosoldater.

Det kitt som höll samman romarriket var inte ett gemensamt språk eller den romerska rätten. Det var ett skatteväsende som finansierade en stark armé, framhåller Dick Harrison.

– Det hade inte Karl den store. Hans rike var en koloss på lerfötter. Han hade bara en institution, och det var kyrkan.

Kyrkan förde också skrifttraditionen vidare och minuskeln utvecklades till antikva, en skrift som ligger till grund för de bokstavsformer vi har i dag.

Mats Karlsson är frilansjournalist.

Den romerska skriften fick många arvtagare

Romersk kursiv: En variant av den romerska skriften där gemener, ”små” bokstäver, används för första gången.

Minuskel: Utveckling av den romerska kursiven, betecknar medeltida skrift där gemener används.

Beneventansk skrift: En rund, låg, kompakt variant av minuskelskrift, som levde kvar långt in i senmedeltiden i Syditalien.

Visigotisk skrift: En minuskelskrift som påminner om karolingisk minuskel men som har vissa egna bokstavsformer. Den skrevs i Spanien till in på 1100-talet, och ersattes sedan av karolingisk minuskel.

Insulär skrift: Finns i både minuskel- och majuskelvariant (det vill säga versaler). Den insulära skriften skrevs på de brittiska öarna åtminstone in på 1000-talet, då den ersattes av karolingisk minuskel.

Karolingisk minuskel: En lättläst minuskelskrift med renare, enklare bokstavsformer, färre ligaturer och förkortningar. Utvecklas till antikva, som ligger till grund för dagens bokstavsformer.

Gotisk skrift: En utveckling av den karolingiska minuskeln med smalare och kantigare bokstäver. Övergår i sin tur till frakturstil som används in på 1900-talet.

Källa: Monica Hedlund, Uppsala universitet

Publicerad i nummer: 
April 2015