Bild: 
Sara Lövestam
Nöd(vänd)igt. Visst går det att uttrycka futurum i svenskan!

Verb

Visst kan svenskar också tala om framtiden

Futurum finns inte i svenskan, enligt Wikipedia. Men författaren och sfi-läraren Sara Lövestam vet hur man övertygar en besserwisser.

Så här står det på Wikipedia om tempus (tidsformer): ”I svenskan finns fyra tempus. Presens, preteritum, perfekt och pluskvamperfekt.”

Och så här står det i Svenska Akademiens ordlista, SAOL, om futurum: ”tempusform för framtid, t.ex. skall gå”.

Vi läser det där igen. Enligt Wikipedia är inte futurum ett svenskt tempus. Enligt SAOL är ”skall gå” ett exempel på futurum, vilket är en tempusform.

Det är inte första gången de båda synsätten kraschar. När man talar om tempus (vilket händer åtminstone mig några gånger i veckan), finns det alltid någon besserwisser som vill påpeka att futurum inte finns i svenska språket. Samtidigt är de flesta helt överens om att ska äta är ett exempel på just futurum i svenska språket.

För en annan, som tycker att det verkar snårigt, återstår inget annat än att kasta sig på tangenterna och dryfta futurumets existens.

Inte bara futurumets, förresten. Allt ifrån modus (talarens attityd till vad som sägs), tempus och andra grammatiska former påstås inte ”finnas” i svenskan. Men på något sätt finns de ändå, precis på samma sätt som man kan vara kissnödig i England.

Låt mig för all del utveckla.

Det finns inget engelskt adjektiv som betyder ’kissnödig’. Kanske är det därför som mina engelska elever skrattar när jag förklarar att svenskan har ett ord som beskriver någon som behöver kissa. Att svenskan också har adjektiv som beskriver behovet av att äta (hungrig) och dricka (törstig), verkar inte alls konstigt. På engelska kan man vara både hungry och thirsty, men I’m peey finns inte, och blotta tanken får mina engelsmän att fnittra högt. Ändå går de runt i England och behöver kissa stup i kvarten.

På samma sätt går svenskar omkring med ständiga behov av att markera framtid, helt utan att ha en verbform dedicerad uppgiften. Precis som engelsmän kan vara kissnödiga, kan man på svenska berätta om saker som kommer att hända i framtiden. Man kan säga: Jorden kommer att gå under i december, jag ska försöka limma fast min lillebror i taket, jag drar till Ibiza i morgon, och alla förstår att det gäller framtiden. Men har svenskan en form, som Jag älskar dig i dag, jag älskop dig i morgon? Näppeligen, och det är därför, om du sitter i heta stolen på Postkodmiljonären, som svaret på frågan ”vilket tempus finns inte i svenska språket?” är: ”Futurum.”

Jag tycker personligen att futurum finns, och det tycker många pragmatiskt sinnade grammatiker där ute också. Futurum finns så till den milda grad att svenskan har minst tre olika sätt att uttrycka det:

  • Ska + infinitiv (vi ska sy och vi ska klippa)
  • Kommer att + infinitiv (du kommer att ångra köpet när din lilla flodhästunge blir större)
  • Presens + eventuell tidsangivelse eller någon annan tidsindikation (jag torkar upp mjölken i morgon i stället)

Om vi tar tillfället i akt att begrunda dessa former, inser vi snabbt att det finns en liten skillnad mellan exempelvis vi ska sänka din sjukersättning och vi kommer att sänka din sjukersättning. Ordet ska signalerar bland annat att någon har viss kontroll över det som kommer att hända, ja, kanske till och med ansvar. Kommer att däremot, använder man om sådant som sker oavsett man vill det eller inte, och vi kommer att sänka din sjukersättning kan nästan låta som om vi, från vår nya etagevåning i innerstan, beklagar.

För att försvåra för dem som lär sig svenska språket, har svensktalande naturligtvis en uppsjö av sätt att använda ska. Ett är nära besläktat med bör och har ingenting med futurum att göra. Hit hör en oändlig mängd ordspråk, exempelvis man ska inte skåda given häst i munnen och det ska böjas i tid. In i denna kategori kvalar förstås även moderna varianter, såsom man ska inte ställa tjock-tv i källarn och lite pennalism ska den tåla som vill ärva imperium.

En annan ska-användning är nära besläktad med hjälpverbet lär, och används ofta när man refererar till vad en auktoritet hävdar. Jorden kommer att gå under i morgon, säger vår andlige ledare med godheten sprutande ur ögonen så att vi tror honom. Jorden ska visst gå under i morgon, informerar vi varandra.

Slutsats 1: Den där besserwissern kan hävda i all evinnerlighet att svenskan bara har fyra tempus. Men hen kan ju försöka bo i England utan att någonsin kissa, och se hur det går.

Slutsats 2: Det är inte konstigt att en sfi-lärare drar ett djupt andetag när en elev säger: ”Du säger att ’ska’ markerar framtid. Men det är inte hela sanningen, eller hur?”

Publicerad i nummer: 
April 2014