Lurigt, höll jag på att säga … men vad är det jag säger, egentligen?

Det är något konstigt med vissa uttryckssätt.

Enligt den omfattande Svensk ordbok utgiven av Svenska Akademien betyder hålla på (att) antingen ungefär ’vara sysselsatt med’, som i Han höll på att baka när hon kom hem, eller ’vara nära att’, som i Hon höll på att ramla.

Men hur leder dessa förklaringar fram till betydelsen av höll jag på att säga? Det känns ju inte som om God morgon, höll jag på att säga skulle betyda ’God morgon, var jag sysselsatt med att säga’, och det verkar motsägelsefullt att talaren skulle mena ’God morgon, var jag nära att säga’. Vederbörande yttrade ju faktiskt hälsningsfrasen, vilket framgår av en del personers användning av den finurliga repliken Och det gjorde du också!

Efter en googling får jag reda på att jag inte är ensam om att fundera på den kryptiska konstruktionen. Den antas dels uttrycka att talaren inte vågar stå för det sagda, dels att talaren ”tar tillbaka” en framförd åsikt. Låt oss kalla höll jag på att säga med dessa speciella betydelser för modifierande.

En vidare undersökning visar att det som står att läsa på nätet delvis är riktigt. Talaren kan använda höll jag på att säga för att ange någon sorts osäkerhet – men det är sällan fråga om osäkerhet över om anförandet är sant eller falskt. Satser av typen Pingvinen kan inte flyga, höll jag på att säga – motsvarande ’pingvinen kan antagligen inte flyga’ – är inte så vanliga.

Det är heller inte ofta man stöter på modifierade uppmaningar. Det vore till exempel rätt egendomligt om chefen sade: Din kollega har blivit sjuk så du måste ta kvällspasset, höll jag på att säga! motsvarande ’jag känner att jag nog dessvärre måste be dig ta kvällspasset’.

Exempel där talaren ”tar tillbaka” sitt yttrande är också sällsynta. Sådant som Det är torsdag, höll jag på att säga (men det är ju faktiskt fredag)!, betyder knappast i första hand ’jag tar tillbaka att det är torsdag’, utan det är snarare fråga om någon sorts social betydelse: ’jag vill uttrycka för lyssnaren att jag felaktigt hade en uppfattning om en viss sak, men nu vet jag bättre’.

Snarare används höll jag på att säga för att framställa att talaren förhandlar innebörden i ett yttrande. Inte sällan är det fråga om nedtoning av en potentiell överdrift, som Jag blir aldrig förkyld, höll jag på att säga. En fortsättning skulle kunna vara: eller ja, aldrig och aldrig … sällan i alla fall. Ett annat exempel är Ulrik har flytt Sverige, höll jag på att säga, som skulle kunna fortsätta: eller ja, flytt och flytt … han har åkt på utlandssemester.

En närliggande variant är situationsmodifiering. Det är när en person vill uttrycka sin innersta åsikt, trots att han eller hon bedömer att yttrandet är anmärkningsvärt i situationen: Och tur är väl det, höll jag på att säga eller Det skiter väl jag i, höll jag på att säga.

Så har vi den ironiska användningen, som i God morgon, höll jag på att säga, där talaren använder ett uttryck för hövlighet för att eventuellt uttrycka något nedsättande.

Efter den här betydelsegenomgången är det dags att fundera på varför konstruktionen är konstig. För att reda ut detta behöver vi undersöka något som kallas aspekt. Det är ju vanligt att man pratar om tempus, alltså en beskrivning av när något inträffar. Aspekt handlar snarare om hur det inträffade som sådant ser ut, om det till exempel är upprepat eller utdraget.

Vanligast är att aspekten uttrycks av verbet och de eventuella ord som är nära sammankopplade med det, i en så kallad verbfras. Verbet äta kan till exempel bilda verbfras tillsammans med mat: äta mat, eller ute: äta ute.

Verbfraser har en inneboende betydelse av tid. Traditionellt har man delat in dem i fyra kategorier, utifrån vilken tidsbetydelse de har:

Tillstånd, till exempel innehålla något

Oavgränsade processer, till exempel springa omkring

Avgränsade processer, till exempel tömma brunnen

Punkthändelser, till exempel försäga sig

I fortsättningen håller jag mig till den sistnämnda kategorin, punkthändelser, som består av ett enda moment.

Men aspekten kan också uttryckas ovanför ordnivån, alltså inte i verbfrasen utan i en sats. Exempelvis kan en och samma avgränsade process i en sats ges tolkningen att den är avslutad i talögonblicket, som i Jag tömde brunnen i går (och i dag är den tömd), eller att den inte nödvändigtvis är avslutad i talögonblicket, som i Jag höll på att tömma brunnen i går (men jag avbröt tömningen innan brunnen var tom).

Hålla på kan man se utbyggt i två varianter: hålla på att och hålla på och. De brukar betraktas som synonyma, men de skiljer sig i själva verket ofta åt på flera sätt.

Den tydligaste skillnaden är att det normalt bara är hålla på att som kan användas för att uttrycka något som är nära att hända, som i Hon höll på att ramla. För att frasen hålla på att ska få en sådan betydelse, krävs också oftast att den verbfras som den kombineras med är en punkthändelse (som ramla). Och säger vi Jag höll på att försäga mig, betyder det att jag ’var nära att’ försäga mig.

Men skulle vi kombinera jag höll på att med en annan verbfras, som springa omkring (Jag höll på att springa omkring) betyder det snarare att jag var sysselsatt med att springa omkring. Det senare kallas progressiv aspekt, medan det förra kallas prospektiv aspekt.

God morgon, Tur är väl det och Det är torsdag i kombination med höll jag på att säga ska alltså enligt reglerna betyda ’vara nära att säga god morgon/tur är väl det/det är torsdag’. Men det gör det ju inte riktigt. Och det finns flera tecken som tyder på att något skumt är i görningen!

För det första sticker höll jag på att säga ut bland övriga konstruktioner med hålla på att. Den verkar inte riktigt ha någon av de två betydelser som anges i Svensk ordbok. Den som höll på att säga något är också i normalfallet endast subjektet jag. Om subjektet är någon annan, som i God morgon, höll hon på att säga, uttrycks prospektiv betydelse, eftersom yttrandet av God morgon då sannolikt inte inträffade. Konstruktionen förekommer dessutom nästan bara med verben säga och, bland annat på nätet, skriva. Det skulle vara anmärkningsvärt om någon till exempel yttrade 3–1 höll jag på att tro att det stod i matchen. Och verbet står nästan uteslutande i preteritum (förfluten tid). Jämför till exempel med den märkliga satsen i presens: God morgon, håller jag på att säga!

För det andra är det skumt med verbet säga här: Varför ska man säga att man säger något? Om man vill sända en vanlig, förväntad hälsning till någon på morgonen, så säger man väl bara God morgon!? Lägger man till att man faktiskt sade det – som i God morgon, sa jag! – så är det ju något annat som avses (’du hörde mig uppenbarligen inte första gången’).

Lägger man däremot till att man bara var nära att säga God morgon – trots att man ju i och med att man sade det, sade det – så blir det frontalkollision mellan aspekten på verbfrasnivå och aspekten på satsnivå. Lyssnaren får tänka ytterligare ett varv för att luska ut den avsedda betydelsen.

Ett sätt att analysera höll jag på att säga är att applicera humorteori på konstruktionen. Det visar sig passa som hand i handske. Humor definieras i Nationalencyklopedin som en företeelse som ”ägnar stor uppmärksamhet åt kollisioner mellan (minst) två mänskliga regelsystem. I den mån kollisionen visar sig skenbar eller förklarlig sedd utifrån ett tredje regelsystem föreligger ett fall av humor”.

Vi testar:

Regel 1 säger att hålla på att + punkthändelse betecknar att en händelse är nära att inträffa men faktiskt inte inträffar.

Regel 2 säger att ett yttrande faktiskt har yttrats när det har yttrats.

Denna regelkonflikt löses genom att regel 3 säger att båda tolkningarna utifrån regel 1 och 2 är legitima och att kollisionen mellan dem är harmlös.

Som Nationalencyklopedin skriver: ”Den psykiska spänning som uppbådats för att lösa problemet (kollisionen mellan regelsystemen) visar sig onödigt stor, och överskottsenergin avleds i ett skratt eller ett leende.”

Sålunda: höll jag på att säga, höll jag på att säga, är en bevisat rolig konstruktion.

Kristian Blensenius är doktorand i nordiska språk vid Göteborgs universitet.