Bild: 
Istockphoto
Armslängd. Ett s sätts in mellan arm och längd, för att markera ett ägarförhållande: armens längd.

Visst gör ett s skillnad

Mellan arm och längd sätter vi ett s: armslängd. Men inte mellan krig och föring: krigföring. Varför? Reglerna för s eller inte är mer logiska än man kan ana.

 

Heter det nålsudd eller nåludd? Vagnsskada eller vagnskada? Det behöver vi inte längre bekymra oss om, för rättstavning är en föråldrad konstart. Nu kollar ju datorn att man stavar rätt!
 
Efter att ha sysslat med stavningsprogram i femton år kan jag med en suck slå fast att det inte är så enkelt. Särskilt svårt är det faktiskt för svenska, eftersom det inte finns någon fullständig ordlista över svenska språket. Och någon sådan kommer heller aldrig att finnas, för vårt språk har oändligt många ord. Engelska är i jämförelse ett litet struntspråk med bara några hundra tusen ord.
 
Det är sammansättningarna som gör svenskan så oändlig. Protokoll och sekreterare finns det engelska motsvarigheter till, men bara svenskan har protokollssekreterare. Eller heter det protokollsekreterare?
 
Ibland blir man osäker på om det ska infogas ett s mellan leden i sammansättningarna. Men bara ibland - för det mesta känner man på sig hur det ska vara. Datorn känner aldrig på sig något, utan måste programmeras med regler. Problemet är att det inte finns några heltäckande regler.
 
Den som ska skriva om klimatsmart hederskultur hittar inget av orden i Svenska Akademiens ordlista, SAOL. Men eftersom klimatberoende, klimatförbättring och klimatkatastrof står där, och alltså saknar foge-s, kan det knappast behövas i klimatsmart heller.
 
Värre är det med hederskulturen. Å ena sidan finns hedersbegrepp och hedersman. Å andra sidan finns hedervärd och hedersam. Språkvårdare brukar rekommendera oss att räkna hederssammansättningar med och utan s och välja det som är vanligast (se till exempel Språkrådets Svenska skrivregler). Vad man bestämt avråder från är att koppla någon skillnad i betydelse till detta s. Visserligen har hedervärd och hedersvärd olika betydelse, men vilket som betyder vad är en slump - eller i alla fall outgrundligt.
 
Ska vi tro på det?
 
Jag lät datorn ta fram alla förled där SAOL har sammansättningar både med och utan foge-s. Från arm- och arms- i armband/armslängd till år- och års- i årtal/årsbok. Det blev 120 stycken förled - och ett tydligt mönster framgick. Ett armband är en typ av band medan en armslängd är armens längd. En barnsko är en typ av sko medan barnsbörd är barnets börd. Bordtennis är en typ av tennis, bordsben är bordets ben och så vidare.
 
I sammansättningarna med s i fogen blir efterledet (-längd, -börd, -ben etcetera) ett attribut till förledet (arms-, barns-, bords- etcetera). Foge-s fungerar alltså här som en sorts genitivmarkör; det visar på ett ägarförhållande.
 
Varje arm har ju längd, varje barn har börd, varje bord har ben och så vidare. Nu förstår vi att hedervärd kontrasteras mot klandervärd medan hedersvärd kontrasteras mot hedersmedlem. Om förledet är utbytbart blir det inget s; om efterledet är utbytbart dyker foge-s upp.
 
Dagbok är en typ av bok, dagsbehov är dagens behov. Dagbehov skulle bli en typ av behov - kanske behov av dagsljus. Dagsbok skulle vara en bok om en viss dag, till exempel James Joyces Ulysses.
 
Låt oss ta några sammansättningar med förledet land- i SAOL och se hur betydelsen ändras med foge-s.
 
landvägen (i motsats till sjövägen)
 
landsvägar (landets vägar)
 
landlag (typ av lag som gäller mark)
 
landslag (landets lag)
 
Hur ställde du dig i artikelns inledande val mellan nåludd/nålsudd och vagnskada/vagnsskada? Om du föredrog vagnskada stämmer det med principen att det är en typ av skada, inte att skada är ett kännetecken för just vagnar. Och om du föredrog nålsudd stämmer det däremot med principen att en udd är ett särskilt kännetecken för nålar. En nåludd, å sin sida, är en typ av udd.
 
Men vad är det för mening med att upprätthålla subtila betydelseskillnader mellan olika stavningsvarianter? Det inser nog de flesta av Språktidningens läsare - det är ju roligt och spännande att tänka på detaljerna i språket. För oss språknördar alltså, ni andra kan ta lätt på era foge-s.
 
Det bästa med regler är oftast undantagen, och sådana finns det gott om. Trots att barnskor - en typ av skor - inte har något foge-s, så har småbarnsskor det. Det är ju också en typ av skor. Småbarnskor, utan foge-s, skulle nog uppfattas som små barnskor. Samma sak gäller alla sammansättningar som har tre led. Släpvagnsskador är en typ av skador som drabbar släpvagnar, medan släpvagnskador är vagnskador som uppstår vid släpning.
 
Att foge-s har "betydelsebetydelse" i dessa treledade fall förnekar ingen, men i tvåledade fall brukar språkforskarna vara avvisande. "Användningen av bindesuffixet -s [...] följer knappast några regler", säger till exempel Svenska Akademiens grammatik, SAG.
 
Och det är inte så konstigt när man ser till alla undantag.
 
Bara hälften av mina insamlade 120 förled följer regeln perfekt. De vanligaste undantagen är sammansättningar där efterledet är en ändelse, snarare än ett ord: fredlig, fridsam, medlemskap. De kallas avledningar, och där blir det aldrig något foge-s. Det blir heller sällan något s när efterledet är ett substantiv som bildats av ett verb, som i krigföring, rättstavning, bältespännare (men fredsmäklare).
 
Men i de flesta återstående undantagen visar Svenska Akademiens ordbok, SAOB, att de en gång i tiden har följt vår foge-s-regel. Brorson stavades förr brorsson, och är ju en brors son. Florstunn är en typ av tunnhet och stavades förr mycket riktigt flortunn.
 
Alla oförklarade undantag har förleden tids- eller rums-: tidsbrist och rumsbrist borde inte ha några foge-s. Men det har de!
 
De sammansättningar som bryter mot regeln är oftast av sent datum. H.G. Wells bok The time machine hette Tidmaskinen i den första översättningen 1923, men Tidsmaskinen i nyöversättningen 1976.
 
Ganska nöjd med utfallet av datorkörningen gick jag vidare till de sammansättningar som har en fogevokal i stället för ett foge-s. I orden barnavård, flickebarn, viloplats och gatuplan finns exempel på fogevokalerna a, e, o och u.
 
Svenska substantiv har tidigare haft genus- och kasusböjning (se kommande nummer av Språktidningen), precis som i tyskan. Substantiven flicka, vila och gata var feminina ord, och de fick inte något genitiv-s utan bytte sitt slut-a mot en annan vokal i genitiv.
 
Men hur förklaras förekomsten av både barnsben och barnavård, både mansålder och mannamod? Enkelt! S-formen är genitiv singular och a-formen genitiv plural. Och det stämmer bra med ordens innebörd, eller hur?
 
Jag lät nu datorn leta efter förled som hade sammansättningar både med och utan fogevokal och blev överraskad av hur många det fanns: 177 av typen flickrum/ flickebarn, 108 av typen barnbok/barnavård, 35 av typen vilstol/viloplats och 3 av typen gatsten/gatuplan.
 
En genomgång visade sedan på precis samma betydelseskillnad som för foge-s. En gatsten är en typ av sten medan ett gatuplan är gatans plan och så vidare. Undantagen kunde för det mesta bortförklaras som förut, men irriterande motexempel fanns. Ett tydligt fall är gatusmart som ju syftar på en typ av smarthet, inte på att själva gatan är smart. Det borde alltså heta gatsmart. Men det heter gatusmart.
 
Eller gör det? På nätet är gatsmart helt dominerande, så varför har SAOL-redaktionen valt att översätta street smart med just gatusmart? Troligen för att det fanns flera sammansättningar med gatu- än med gat-, och teorin om betydelseskillnad är inte förankrad i språkexpertisen. Men medge att den verkar leva i vår språkkänsla!
Publicerad i nummer: 
Oktober 2011