Bild: 
Engelska lånord är strängt taget förbjudna enligt en nyligen antagen rysk språklag. Paradoxalt nog hyllar Vladimir Putin och nye presidenten Dmitrij Medvedev Eurovisionsschlagervinnaren Dima Bilan. Hans seger kallas ”ännu en rysk triumf”, trots att det vinnande bidraget sjöngs på engelska. Världsstjärnorna Lena Katina och Julia Volkova i popgruppen t.A.T.u. sjunger både på ryska och engelska, och är uttalat regimkritiska.

Maktkamp om ryskan

Regimen vill stoppa  ryskans glamour

Lånorden och svordomarna har  stormat in i ryskan sedan Sovjetunionens fall.  Nu pågår maktkampen om språket för fullt.

Förra året genomfördes för första gången i Ryssland en omröstning om ”årets ord”. Arrangör var Centrum för ryska språkets utveckling vid Internationella rysklärarfederationen. Vinnare blev glamour. Man konstaterade att det ordet innefattar såväl den ryska elitens utmanande lyx som en allmän ytfixering i massmedier och i det offentliga livet. Av de tio orden i listans topp var åtta engelska lånord.

Många språkvårdare har upprörts över detta, och vad de uppfattar som ryskans förfall. Ett annat, mer positivt, sätt att se på vad som händer med språket är att tolka det som ett närmande mellan tal- och skriftspråk. Det har blivit lättare att skriva på ryska. Särskilt internet har inneburit en förändring, genom bloggar och nätpublicering av litterära verk. Uppluckringen av de hårda normerna under sovjettiden har betytt en demokratisering av ryskan.

Det ryska skriftspråket var tidigare strängt normerat. Under största delen av den tid som Sovjetunionen existerade fanns strikta regler för ordförråd, grammatik och skrift. Svordomar och dialektord tilläts till exempel inte, förhållandet till lånord var mer än skeptiskt. Den språkliga censuren var lika stark som den ideologiska, och oftast var det redaktörerna på tidningar och förlag som utövade den.

Synen på språket blev en spegel av det sovjetiska samhället. Samtidigt påverkades språket av att det användes i den sovjetiska propagandaapparaten. Slitna politiska fraser och meningslösa upprepningar, tautologier (till exempel ”de oliktänkandes spridande av lögnaktiga förtals­påhitt”) och logiska kullerbyttor utarmade det officiella språket. Regimkritiker började jämföra det ryska språket, liksom språket inom östblocket i stort, med det absurt ideologiserade politiska språk som beskrivs i George Orwells roman 1984 och som där kallas nyspråk.

Ryskan fick efter hand allt större betydelse på de olika nationalitetsspråkens (som ukrainskans eller kirgiziskans) bekostnad. Vad som ägde rum var en förryskning, både spontant bland befolkningen och genom olika former av påtryckningar. Det var ett direkt avsteg från den politik som bedrevs de första åren efter revolutionen 1917, då utvecklingen av de nationella språken främjades, och den tsaristiska nationalitetspolitiken fördömdes med uttryck som ”folkens fängelse”.

Ryskan var efter andra världskriget sovjet­väldets gemensamma språk, ett av medlen för att hålla länderna bakom järnridån i schack. Under Brezjnev-tiden på 1970-talet lanserades en teori om framväxten av ett särskilt sovjetiskt folk. Detta nya folk skulle ha ryska som modersmål. Man tänkte sig dels att fler skulle börja tala ryska, dels att de olika språken i unionen skulle närma sig ryskan, bland annat genom att de tog upp ryska lånord.

Efter Sovjetunionens fall förlorade ryskan naturligt nog sin roll i de länder som tidigare tillhört östblocket, men också delvis i de nya stater som bildades av de tidigare sovjetrepublikerna. Det skedde trots att den ryskspråkiga befolkningen i länderna ofta utgjorde, och fortfarande utgör, mellan en tredjedel och hälften av invånarna. Endast i fem av de tidigare sovjet­republikerna (som Vitryssland) är ryskan  officiellt språk vid sidan av det nationella  språket.

I de flesta nya författningar och språklagar har ryskan enbart fått en ställning som ett av minoritetsspråken. I Ukraina, till exempel, har ryskan ingen annan juridisk status än övriga minoritetsspråk, trots att inte bara ryssarna utan också en stor del av de etniska ukrainarna har ryska som första språk. Ryskan i Ukraina, och i många andra av de nya länderna, har bevarat sin roll både som umgängesspråk och offentligt språk. Men det är de nya ländernas nationella språk som är statsmaktens.

Nu förändras situationen igen. Politiker talar om ryskans ”geopolitiska” roll i skapandet av en ny rysk stormakt. Genom språket vill makt­havarna öka det ryska inflytandet i det som tidigare var Sovjetunionen.

Under Vladimir Putins presidentperiod togs ett särskilt beslut om att upprätta ett centrum för ryska språket av samma slag som Storbritanniens British Council eller Frankrikes Alliance Française. Den ryska regeringen har nu tagit itu med detta. Den ser också som sin uppgift att inte bara ta till vara ryssarnas intressen i de tidigare sovjetrepublikerna, utan också att bevaka ryskans ställning i dessa länder. Ett försök att stärka ryskans roll som världsspråk var att utropa 2007 till ryskans år i världen. Det mötte föga gensvar, i alla fall i Sverige.

I den ryska konstitutionen från 1993 fastslogs att ryskan skulle vara statsspråk i landet. Ryskans ställning har också stärkts genom tillkomsten av två nya språklagar som antagits de senaste åren.

Den ena språklagen förbjuder icke-kyrillisk skrift för de minoritetsspråk som finns inom Ryssland (eller Ryska federationen, som landet officiellt heter). Den kyrilliska skriften är gemensam för språken, och förbudet att använda någon annan skrift gör det lättare att införliva ryska lånord i minoritetsspråken.

Den andra nya lagen förbjuder användningen av ”ord och uttryck som inte motsvarar normerna för det ryska standardspråket, med undantag av utländska ord som inte har en allmänbruklig analogi på ryska språket”. Vad man vill komma åt med lagen är svordomarna och den rikliga användningen av utländska lånord. Det är då närmast komiskt att själva paragrafen innehåller just ett onödigt lånord, analogier (’motsvarigheter’), i stället för ett ryskt ord. Det finns alltså en strävan att normera ryskan igen, som en del av återskapandet av Ryssland som en totalitär stormakt.

Samtidigt förekommer både engelskan och svordomarna rikligt i den moderna litteraturen och i massmediespråket. Två av de mest kända moderna ryska författarna, Viktor Pelevin och Vladimir Sorokin, ifrågasätter med konsekvens och kraft vad statsmakten håller på att göra med språket. Deras måltavla är ofta både det sovjetiska ”nyspråket” och den nya totalitära synen på och användningen av det ryska språket.

Det mest provokativa verket är Vladimir Sorokins roman Blått fett. I den berättas om en framtid då forskarna lyckats framställa ett mycket energirikt ämne, blått fett, genom att klona de klassiska ryska författarna. Som biprodukt får forskarna fram texter av dessa författare, som också återges i romanen. Det är pastischer på exempelvis Tjechov, Pasternak och Achmatova — texter som är fyllda med vulgära uttryck och svordomar. I romanens berättartext finns mängder av insprängda lånord, men inte från engelskan, utan från ett slags fiktiv kinesiska, vilket gör dem än mer provocerande.

Romanen är ett frontalangrepp på de nya auktoritära strömningarna i dagens Ryssland, inte minst inom språket. Men den riktar sig också mot såväl det gamla normativa sovjetspråket som den nästan sakrala roll som skönlitteraturen har haft i den ryska kulturen. Vladimir Sorokin åtalades för romanen, men inte för språket utan för en skildring av en tänkt homosexuell förbindelse mellan Hitler och Stalin. Han frikändes dock. Den Putin-trogna ungdomsorganisationen Vi som går tillsammans brände denna bok vid en särskild manifestation. Den som lämnade in ett exemplar kunde få en rysk klassiker som ersättning.

Viktor Pelevins romaner utspelar sig ofta i förbrytarmiljö eller i andra kretsar där svordomar är en viktig del av språket. Här är användningen inte lika provokativ, utan snarast motiverad av sammanhanget.

Viktor Jerofejev, också en av de nya författarna, har gått vidare i uppgörelsen med det ryska språket genom att angripa läroboken i ryska, alltså själva generatorn av ett normerat ryskt språk bland icke-ryssar.

I hans bok Den ryska själens encyklopedi finns ett avsnitt som är en parodi på Serafima Chavroninas Russian as we speak it, som under de senaste fyrtio åren varit en av de allra mest spridda läroböckerna i praktisk ryska världen över. Viktor Jerofejev har punkterat den sovjetiska familjeidyll som framställs där, genom att göra mindre ändringar av en text som tusentals ryskstuderande kan utantill:

– ???? ??????? ???? ????????????.

   (’Nina drömmer om att bli översättare.’)

– ????? ???? ??? ????????

   (’Vad studerar hon för språk?’)

– ????? ?????-??. (’Nån skit.’)

Språkstudier uppfattades som något fint i Sovjetunionen, och den riktiga lärobokens svar är att Nina studerar engelska. Viktor Jerofejev erätter det med ????? (’skit’). Avsnittets rubrik är ? ???? ????? (’jag älskar du’). Här har vi alltså en av de vanligaste fraser man lär sig som nybörjare i ett språk, men återgiven med ett grovt fel i kasusböjningen av pronomenet. Viktor Jerofejev vågar därmed även ge sig på den ryska grammatikens auktoritet.

Ryskans ställning ifrågasätts på ytterligare ett – kanske lite oväntat – sätt i en infekterad debatt: den om språket i den ryska ortodoxa kyrkan.

Som gudstjänstspråk i Ryssland används kyrkoslaviska. Detta språk skapades av de grekiska bröderna Kyrillos och Methodios på grundval av det sydslaviska språk som talades i deras hemtrakt i norra Grekland. Kievriket, alltså ursprunget till dagens Ryssland, Ukraina och Vitryssland, fick detta skriftspråk vid kristnandet 988. Det har använts nästan oförändrat fram till i dag, och det är lika svårbegripligt som om vi skulle använda 1500-talssvenska i vår kyrka.

Den sovjetiska statsmakten var ateistisk, men efter dess undergång har det åter blivit möjligt att bedriva kristet arbete. Och då måste man ha tillgång till ett språk som folk förstår. Kyrkoslaviskan står i vägen för detta.

Traditionalisterna inom kyrkan menar att en övergång till ryskan är omöjlig eftersom det är ett världsligt språk, förstört av lånord och västerländskt inflytande. Ryskan kommer aldrig att kunna renas så att den kan användas i gudstjänsten. Man kommer aldrig att kunna tala med Gud på ryska. Det finns en minoritet av ryssar som är för en övergång till ryska, men de vinner nästan inget gehör.

Ett försök att förena kyrkoslaviskan och ryskan i en föreställning om ett gemensamt kulturarv har dock gjorts genom det nyinrättade firandet av Kyrillos- och Methodiosdagen, den slaviska skriftens och kulturens dag den 24 maj. Då hyllas den gamla traditionen, men samtidigt är det en dag ägnad det ryska språket. Man försöker att den dagen gömma undan den konflikt som finns mellan de båda språken.

Makten ser engelskan och svordomarna som ett hot mot ryskan. Kyrkan ser ryskan som ett hot om den används i gudstjänsten. De moderna författarna ser de nya försöken att normera ryskan som ett hot mot den konstnärliga friheten. I denna spännande triangel av po­litik, religion och litteratur befinner sig ryskan i dag.

Per-Arne Bodin är professor i slaviska språk vid Stockholms universitet.

Publicerad i nummer: 
September 2008