Bild: 

Kinesiska

Inte bara mandarin

Nästan en miljard kineser talar mandarin. Men det är bara en av alla kinesiska dialekter.

Består kinesiska av flera dialekter? Eller är det rent av flera olika språk? Oenigheten är stor. Det finns ett otal varianter av kinesiska i Kina, och de kan vara helt obegripliga sinsemellan. Vilken kinesiska är det vi läser här i Sverige, till exempel? I de svenska kursplanerna står ofta mandarin som beteckning på den variant som lärs ut. Den likställs då med det standardiserade riksspråket i Kina. Nu är det inte fullt så enkelt.
Omkring 950 miljoner kineser talar mandarin. Det är cirka 70 procent av Kinas befolkning. De talar antingen en nordlig, sydlig, sydvästlig eller nordöstlig variant. Var och en av dessa kan i sin tur delas upp i flera underkategorier. I den nordliga Peking-mandarinen ingår bland annat chengde-, chifeng-, hailar- och karamay-dialekterna. I sydväst-mandarinen ingår bland annat guiyang-, kunming- och liuzhou-varianterna.
I nordöst-mandarinen ingår bland annat changchun-, harbin- och qiqihar-dialekterna.
Redan här börjar man inse vidden av Kinas språkliga mångfald. Lägger man sedan till Kinas sex andra stora dialektgrupper och dess åttiotal minoritetsspråk med underkategorier börjar tanken svindla.
Man kan säga att mandarindialekterna skiljer sig inbördes ungefär så som de nordsvenska och de sydsvenska dialekterna gör. Mandarin är alltså relativt enhetligt, även om det finns mandarin av udda snitt.
Joakim Enwall är docent i sinologi vid Institutionen för lingvistik och filologi, Uppsala universitet. Han är, liksom andra forskare och Kina­kännare, inte alls förtjust över att mandarin används för att beteckna standardvarianten av kinesiska. Det språk som skolbarnen i Kina lär sig, och det som kinesiskstudenter i Sverige nu ivrigt suger i sig, bör i stället kallas rikskinesiska eller putonghua (???, ’det allmänna språket’). Det är baserat på den nordkinesiska varianten av mandarin, som bland annat talas i Peking.

Rikskinesiska kallas ändå mandarin i de flesta svenska skolor och kursverksamheter som undervisar i språket.
–?Men mandarin som beteckning på det kinesiska standardspråket är relativt nytt i Sverige. Termen tog sig in i svenskan först under slutet av 1980-talet, och slog igenom på bred front först på 1990-talet, säger Joakim Enwall.
När professuren i kinesiska vid Stockholms universitet inrättades 1965 användes termen nykinesiska. Men även rikskinesiska har använts.
–?Mandarin är en anglicism. I engelskan finns ingen annan spridd term för den standardiserade kinesiskan.
Troligtvis har benämningen mandarin anammats i Sverige i takt med att det blivit trendigt att plugga kinesiska här.
Mandarin är från början en västerländsk beteckning för en kinesisk ämbetsman. Ordet har sitt urprung i sanskrits mantrin ’rådgivare, minister’, som på portugisiska blivit mandarim (påverkat av portugisiskans mandar ’befalla’) och på engelska alltså mandarin. Under 1600-talet användes termen mandarin av västerlänningar som handlade med kineser.
Mandarinerna i det gamla Kina använde en variant av nordkinesiska för att förenkla kommunikationen sinsemellan. Denna variant kallas av kineserna för guanhua (??, ’officiellt språk’).

Under republiktiden 1912–49 började ett kinesiskt standardspråk ta form, baserat på den östkinesiska Nanking-dialekten. Nanking var huvudstad i Kina till och från under denna period. När den kinesiska folkrepubliken utropades 1949 flyttades dock huvudstaden till Peking, och ett nytt riksspråk utvecklades, med den nordkinesiska dialekten som grund. Det blev putonghua.
– Vi behöver inte en gammal 1600-talsterm för detta moderna standardspråk. Mandarin (guanhua) och det allmänna språket (putonghua) är två olika saker, säger Joakim Enwall.
Putonghua drevs igenom väldigt effektivt av centralmakten i det gigantiska riket. Det används i radio och tv, av lärare, av administrationen och av de styrande i Peking.
– Putonghua, rikskinesiska, är den minsta gemensamma nämnaren för kineserna, säger Joakim Enwall. Och enligt centralmakten finns bara ett officiellt språk i Kina: det allmänna språket. De andra kinesiska dialekterna har ingen officiell status.
Vi svenskar lär oss nästan uteslutande rikskinesiska, eftersom det är naturligt om man vill kunna tala med de flesta kineser.
– Den som har lärt sig rikskinesiska kan meddela sig, mer eller mindre friktionsfritt, oavsett vilken kinesisk landsända han eller hon åker till. Den behövs helt enkelt för att man ska kunna göra sig förstådd i landet.
I Kina förekommer oavbrutet stora folkomflyttningar, vilket också bidrar till att upprätthålla den standardiserade kinesiskan som nationellt språk.
Men många barn har inte hört rikskinesiska under sina första levnadsår. De lär sig i stället någon av Kinas talrika dialekter. Dessa är spridda över två större geografiska regioner. Den första omfattar de sydöstkinesiska provinserna Guangdong, Fujian, Hunan, Jiangxi, Anhui och Jiangsu. Den här regionen omfattar sex större dialektgrupper, bland annat Shanghai-dialekten, Xiang-dialekten och Yue-dialekten (kantonesiska). Den andra regionen omfattar resten av det egentliga Kina. Här talas de många varianterna av mandarin, med fyra större dialektgrupper.
När barnen från de olika provinserna kommer till skolan lär de sig rikskinesiska. Det kan låta oerhört främmande för dem, eftersom den dialekten kan skilja sig från deras egen dialekt som svenska från tyska. För en del barn blir det dock lättare att hänga med:
– Vissa mandarindialekter, som de nordostliga, ligger nära rikskinesiskan, säger Joakim Enwall.
Nu blir det allt vanligare att man även talar rikskinesiska hemma, men det gäller inte någon särskilt stor del av befolkningen. I vardagliga sammanhang används, liksom i de flesta länder, den dialekt man är uppfödd med.

Publicerad i nummer: 
Februari 2008