Bild: 
Nils Johan Tjärnlund

Karaimiska – språkspillra med svensk koppling

 
av: Nils Johan Tjärnlund

Karaimerna är våra okända grannar i Litauen.De utvandrade från Krim vid Svarta havet för 600 år sedan. Fortfarande bevarar de sin särart, Men med bara femtio talare riskerar karaimiskan att dö ut. En svensk professor kämpade för att rädda språket.

Vardagsrumsfönstret står öppet och doften av grönskan utanför slår in och blandar sig med de smekande tonerna från en gammal karaimisk kärlekssång. Adina Lavrinovich sjunger med klar och hög stämma hemma i lägenheten i ett grått och lite slitet höghus i utkanten av Litauens huvudstad Vilnius.
Hennes familj är en av de få som fortfarande behärskar karaimiska och använder språket till vardags.

– Mina föräldrar lärde mig, och därför pratar jag karaimiska med mina barn och barnbarn, säger Adina Lavrinovich.

Här i Litauen lever karaimerna som minoritetsfolk sedan medeltiden. Mot höga odds har de lyckats bevara sitt språk, sin religion och sina traditioner i drygt 600 år. Ändå är det få svenskar som har hört talas om detta folk, trots att de är våra grannar bara en timmes flygresa från Sverige.

Karaimerna är få, och blir allt färre. I dag lever omkring 250 karaimer i Litauen, och av dem är det bara omkring 50 personer som behärskar språket.
Karaimiskan står på den röda listan över språk i världen som riskerar att utplånas.

Det kan tyckas märkligt att en liten turkisk språkö bildades i Östersjöområdet redan för så länge sedan.

Historien tar sin början på 1300-talet. Då levde karaimerna vid Svarta havets stränder i nuvarande Ukraina. Samtidigt sneglade de litauiska storfurstarna söder- och österut, och genom krig expanderade de sitt rike utmed floden Dnjepr ner mot Svarta havet.

Litauerna stred framgångsrikt mot Tyska orden, den mongoliska Gyllene horden och mot ryssarna. Och enligt legenden var det den litauiske storfursten Vytautas som kallade hundratals karaimer att flytta till de baltiska områdena omkring 1397. Det var samtidigt som Kalmar­unionen bildades i Norden under drottning Margareta.

Vytautas höll på att bygga sin stora fästning på en ö i Galvesjön utanför Vilnius och behövde pålitliga soldater som kunde försvara den. Karaimerna från Krim ansågs som skickliga och lojala krigare, och de fick tillstånd att bosätta sig i sjölandskapet vid staden Trakai intill storfurstens borg.
Fortfarande är Trakai karaimernas centrum. Staden ligger bara ett par mil från Vilnius, men färden på järnväg tar nästan en timme med det långsamma tåget.

Platsen påminner om Mariefred vid Mälaren. Trähusen döljer sig i trädgårdarnas grönska och solen flammar i den vackra Galvesjön. För turisterna är Vytautas mäktiga tegelborg den stora sevärdheten, men många missar att promenera längs karaimernas huvudgata, som kantas av trähusen i spännande färger: illgrönt, mintgrönt, djupblått och azurblått. Ett utmärkande drag är att husen alltid har tre fönster på gaveln mot gatan, medan litauiska hus oftast har två fönster.

På det karaimiska museet visar Elvira Sagreskaite runt på tyska. Där finns samlingar av folkdräkter, böcker, konstföremål och olika minnessaker, bland annat en ovanlig barnvagga i grönmålat trä med snillrikt inbyggd toalett, som skulle hindra spädbarnen från att blöta ner sig. Urinen leddes genom en röranordning i trä rakt ner i nattkärlet.

Karaimerna försörjde sig särskilt på att odla en sorts gurka som var omtalad i hela regionen för sin utsökta smak.

– Det vattnades i munnen på Vilniusborna när karaimerna kom körande in till stan med sina vagnar fullastade med gurka, berättar Elvira Sagreskaite.
Men som om det inte vore nog att det karaimiska språket håller på att dö ut – den karaimiska gurkan har redan försvunnit. Efter andra världskriget förlorade man de sista fröna från den äkta karaimiska gurkan, och den som odlas i dag är inte alls lika saftig och god, enligt Elvira Sagreskaite.
Tvärsöver gatan från museet ligger en karaimisk restaurang, som öppnades för fem år sedan. Där kan man pröva de traditionella maträtterna, som minner om ursprunget vid Svarta havet. Där finns till exempel kibin, en halvmånformad pirog. Det är ett vackert brungräddat bröd som innehåller lamm och kål. Till det äter man gärna den salta gurkan och dricker ett glas Krupnik, karaimernas särskilda gyllenbruna snaps som innehåller tolv olika örter i en hemlig blandning.

Strax intill restaurangen ligger det gamla skolhuset, mid­­ras, och karaimernas religiösa tempel, kenesa. Ordet har samma ursprung som hebreiskans knesset.

Karaimerna skilde sig från övriga invånare i Litauen genom att ha fört med sig en orientalisk religion. Den går tillbaka till en tidig judisk sekt, som lämnade den övriga judendomen i Mesopotamien redan på 700-talet.

Karaimerna erkänner endast Gamla testamentet som religiös skrift. Inga andra texter eller kommentarer får förekomma, och de avvisar judarnas Talmud. Det berättar Karina Firkaviciute, som själv är karaimiska och tidigare var chef för Litauiska institutet i Vilnius. Numera är hon vetenskaps­attaché vid Litauens representation i Bryssel.

– Utgångspunkten är att varje människa själv ska läsa sig till sanningen i den heliga texten och inte förlita sig på auktoriteter eller andra människors uttolkningar, säger hon.

Karaimerna har fritt fått utöva sin religion sedan de kom hit på medeltiden. Alla härskare från litauiska storfurstar till polska kungar och ryska tsarer har tillåtit det. Men den kommunistiska Sovjettiden innebar en hård prövning för karaimerna.

Litauen ockuperades av Sovjet efter andra världskriget. Alla karaimernas kenesor, utom den i Trakai, stängdes. Några revs. Inte heller kenesan i Trakai fick användas. Den stod tom, fastän myndigheterna officiellt förklarade att den var öppen.

– Om karaimerna gick in i sitt bönhus så blev de straffade, säger Karina Firkaviciute. Situationen var densamma även för katoliker, ortodoxa och andra religiösa grupper.

Flera generationer växte därför upp utan att få lära sig något om sin egen religion. Några karaimer fördes till sibiriska fångläger. Sovjet­tiden blev ett hårt slag mot den karaimiska kulturen, inte minst mot språket, eftersom religionen alltid hade burit upp språket.

Den religiösa glöden har falnat, och i dag är religionen mer tradition än verklig, innerlig tro. Det säger Markas Lavrinovich.

– Vi går till kenesa och ber där. Men tron är inte längre lika stark. Kanske blir det annorlunda i framtiden, funderar han.

Karaimerna har ett särskilt gott öga till Sverige. En svensk professor beskrev deras historia och kultur redan på 1600-talet.

Till det idylliska Trakai kom orientalisten Gustaf Peringer på uppdrag av Karl XI 1691.

I ett brev hem till Sverige citerade han inledningen till den karaimiska översättningen av Gamla testamentet, och det var första gången en forskare dokumenterade språket.

Händelsen är betydelsefull för karaimerna än i dag, berättar Eva Csató Johanson. Hon är professor i turkiska språk vid Uppsala universitet och en av världens ledande experter på karaimiska.

– Peringers besök lever fortfarande som en legend i deras kollektiva minne.
Enligt den muntliga traditionen finns det också en fortsättning på Peringers besök. Det berättas att två karaimer senare besökte Uppsala och föreläste om teologiska frågor vid universitetet.

– Det vi vet är att karaimerna besökte Riga, som då var en svensk stad. Legenden innebär att karaimerna har en särskild historisk relation till svenskar. Det är ett unikt förhållande mellan en så liten minoritet och Sverige.

I vår tid är det Eva Csató Johanson som håller Sverigelänken levande. Hon kämpar för att rädda språket från utplåning. Trots att det är litet och kan verka obetydligt, är kunskapen om karaimiska värdefull och spännande även för andra språk, säger hon.

– Små språk som talas i utkanten av stora språkfamiljer är alltid arkaiska. De har bevarat gamla språkliga drag och former som är intressanta.
Eva Csató Johanson har dokumenterat karaimiskan, intervjuat de gamla talarna och tillsammans med kolleger i Storbritannien och Japan sammanställt en cd med videoklipp, ordlistor, bilder och texter som beskriver karaimernas kultur. Och med pengar från Svenska institutet ordnar hon sommarskolor för karaimiska barn i Trakai. Deltagarna kommer från hela världen, eftersom vissa karaimer har emigrerat till andra världsdelar.

– De har fått hjälp med att lära sig ord och uttryck som de behöver. Samtidigt har barnen hjälpt oss att finna rätt multimedieformer, som bäst passar dem för att lära sig språket. Och eftersom karaimerna bor i många länder, som Australien, Polen, Ryssland, Kanada och Ukraina, är internet en bra lösning för att skapa samarbete och interaktion mellan så många som möjligt.

Markas och hans hustru Adina Lavrinovich försöker lära sitt barnbarn karaimiska. En del karaimer kan inte sitt språk och skäms för det i dag. Många yngre skulle vilja lära sig, men känner att de i stället måste prioritera engelska som är gångbart när de ska söka jobb.

Många forskare spår att åtskilliga av världens språk kommer att dö ut under de närmaste åren. Samtidigt finns trender som pekar i motsatt riktning. Numera får olika etniska grupper större uppmärksamhet än tidigare, och många språk har fått officiell status som minoritetsspråk med större rättsligt skydd.

Karaimerna har fått status som en av nio minoriteter i det moderna Litauen. Det betyder att de kan utveckla sin kultur och få pengar för att bevara kulturarvet, restaurera äldre byggnader och hålla språket vid liv.

Men varför har karaimerna blivit så få? Enligt en anekdot undrade redan den ryske tsaren Alexander II samma sak på 1800-talet. Han frågade en av karaimernas äldste, som svarade: Vi är så få eftersom vi strävar mot kvalitet och inte kvantitet.

Kanske ligger det något i det. Många karaimer är högutbildade. På drygt 200 personer finns till exempel två ambassadörer. Dessutom har karaimerna hållit sig inom sin folkgrupp och gift sig med andra karaimer. Det behöver man inte göra längre, men en utomstående kan inte konvertera och bli karaim. Det måste man födas till. Och nu föds allt färre barn. För 50 år sedan var barnkullarna fortfarande stora med 8–9 barn. Nu får varje familj bara ett eller högst två barn, och karaimiska bröllop är en sällsynthet.

En risk för den karaimiska kulturen är också att den blir en exotisk lockvara i Litauen, rätt och slätt en turistattraktion i Trakai med restaurang och billiga souvenirer, medan den genuina kulturen går förlorad.
Förr var Trakai en stillsam ort, minns Markas Lavrinovich. Så är det inte längre. Nu invaderar turisterna idyllen. Familjen har kvar sitt lantställe, där de tillbringar helgerna och semestern. Huset ligger nära busshållplatsen med ödesdigra konsekvenser, eftersom familjen inte längre kan odla i trädgården, berättar dottern Diana Lavrinovich.

–Bussarna stannar med turister från olika länder, och när de kliver ur springer de genast till vår trädgård och använder den som toalett. Det är inte särskilt angenämt.

Samtidigt är turismen viktig, ett nytt levebröd för karaimerna i Trakai och kanske en förutsättning för framtiden.

Markas och Adina Lavrinovich är övertygade om att deras språk kommer att överleva, men dottern Diana är inte lika säker.

– Jag förhåller mig neutral. Om man bara tittar på statistik så är det osannolikt att karaimiskan ska kunna överleva, säger hon.

Nils Johan Tjärnlund är vetenskapsjournalist.

Publicerad i nummer: 
September 2007